This article is a single case analysis of trouble talk taking place between teachers and care workers at a Swedish special residential home for boys and young men (aged 12-20). The topic of the talk is a potentially unwarranted solitary detention of a student. Using sequential- and Membership Categorisation analyses, we examine the participants methods for talking about the event as institutionally problematic while avoiding to blame the teacher responsible for the disciplinary action. Specifically, we demonstrate how the grounds for the confinement were initially disputed by the care workers and how an extended negotiation with the teachers eventually lead to a jointly acceptable account of the event. This involved recasting the event as a real-life experience that should afford the student important opportunities for socialisation into the social and institutional orders which inform daily life at the residential home. More generally, the analysis demonstrates how presumed knowledge of social and institutional structures and practices is mobilised and negotiated - through categorial ordering work (Hester & Eglin, 1997) - in the service of coming to terms with the complex accountability arrangements of the special residential home.

This article is a single case analysis of trouble talk taking place between teachers and care workers at a Swedish special residential home for boys and young men (aged 12–20). The topic of the talk is a potentially unwarranted solitary detention of a student. Using sequential- and Membership Categorisation analyses, we examine the participants’ methods for talking about the event as institutionally problematic while avoiding to blame the teacher responsible for the disciplinary action. Specifically, we demonstrate how the grounds for the confinement were initially disputed by the care workers and how an extended negotiation with the teachers eventually lead to a jointly acceptable account of the event. This involved recasting the event as a real-life experience that should afford the student important opportunities for socialisation into the social and institutional orders which inform daily life at the residential home. More generally, the analysis demonstrates how presumed knowledge of social and institutional structures and practices is mobilised and negotiated – through ‘categorial ordering work’ (Hester & Eglin, 1997) – in the service of coming to terms with the complex accountability arrangements of the special residential home.

I detta kapitel visar vi vikten av en psykologi som analyserar hur människor i vardagen gör sig förstådda inför varandra och multimodala resurser som används för att åstadkomma detta. Utifrån exempel som belyser två centrala intresseområden inom psykologi: emotion och kognition, vill vi visa på relevansen hos det särskilda perspektiv som kommit att kallas diskursiv psykologi. Kapitlet visar också hur detta perspektiv skiljer sig från mera kognitivistiskt orienterande psykologiska perspektiv.

Fundera på hur många gånger du bara under den du läser detta kapitel har berättat en historia. Ringde du en vän för att tala om vad du gjorde under helgen? Eller har du kanske skrivit ett inlägg på sociala medier? Människors värld är fylld av berättelser, så kallade narrativ. Vi berättar hur saker hänger ihop, vad som hänt först och vad som kommer efter. Narrativ analys innebär att metodologiskt arbeta med att analysera såväl enskilda människors som olika institutioners berättelser.

This article sets out to explore how a Swedish children’s rights organization has accounted for adults’ capability or incompetence to address children’s interests and how such notions have chan-ged over time and have been negotiated between actors within the organization. Since its esta-blishment in 1971, The Children’s Rights in Society (BRIS – Barnens rätt i samhället) has been an organization of adults working for children. Children’s rights organizations often stress that their work is guided by a child perspective, although much children’s rights advocacy is performed by adults. What is the bearing of this discrepancy when it comes to the formulation of child rights policies? Is it possible to distinguish an adult perspective operating in the shadow of the embraced child perspective? The results demonstrate that in the 1970s, the organization identified parents as the children’s main betrayers, but that the importance of child experts and child welfare profes-sionals as advocates for children’s voices and opinions was gradually emphasized more. During the second period of study (2007–16) the need for increased resources and competences of child welfare professionals has been accentuated as welfare institutions such as school, social services and child and adolescent psychiatry are simultaneously seen as the cause of and key to children’s problems while the generational conflict between children and parents has been downplayed

In this chapter, we offer a commentary of the individual chapters as well as the contribution of the volume as a whole. Specifically, we discuss the notion of children’s social competence advanced in this book, as well as its intellectual history in ethnomethodology, against the reductionist conceptualisations of children and young persons often found in mainstream social and behavioural science literature. Moreover, we also discuss the relatively broad approach taken towards children’s mental health and well-being, and conclude by identifying some implications that the chapters bring to this research field as well as to professional practitioners working with troubled children.

In her famous work Dust: Archive and the Cultural History (2001), Carolyn Steedman stated that “the Historian who goes to the Archive must always be an unintended reader, will always read that which was never intended for his or her eyes.” (Steedman 2001: 75). The fact that we are the unintended readers have ethical consequences, especially when the sources concern experiences of sensitive personal matters. In Sweden, when accumulating such sources from an archive, access will be regulated by rules enforced by law or by the archive. In order to safeguard the integrity of the historical subjects the archive might allow restricted access to sources, for example by redacting any personal information in the data made available to the researcher. However, when using private collections that are not stored in an archive, no professional gatekeeper is present to safeguard the integrity of the historical subjects. Instead we must rely on our own ethical judgements. Moreover, in several countries, ethical vetting boards now also have to approve of research projects on sensitive matters that involve individual historical – though possibly still living – actors. But what if the historian’s ethical judgement conflicts with the ethical vetting board’s? What happens to historical research if we adjust our knowledge interests towards queries and sources ethical vetting boards are likely to approve? In this blog post we discuss two cases from Sweden where the Regional Ethical Vetting Board at Linköping University has evaluated two research projects, which have dealt with letters in private collections. The respective decision processes illustrate the dilemmas and problems that the process of ethical vetting might pose to historians....

This article explores the practices of membership categorization in the interactions of clients and counselors on a national Australian helpline (Kids Helpline [KHL]) for children and young persons. Our focus is on membership categories drawn from three membership category devices (MCDs): stage-of-life (SOL), age, and family. Analysis draws on data across different contact modalities—email and web-counseling sessions—to examine how category-generated features are relevantly occasioned, attended to, and managed by the parties in the course of interaction. This shows clients' use of MCDs in presenting their trouble and building a relevant case for their grievance. By examining counselors' subsequent receipts of the clients' complaints, we are able to trace some of the cultural knowledge that the clients' categorizations make relevant to the counselors. Moreover, the analysis demonstrates how the inherent flexibility of MCDs allows counselors to exploit these same categorial resources and to re-specify the clients' trouble in a more positive fashion to accomplish counseling work. In explicating how taken-for-granted notions of the lifespan as well as of family relations are mobilized by participants in KHL's sessions, the findings contribute to previous studies of social interaction in counseling, and to research on social identity and categorization more broadly.

I detta projekt undersöker vi organisatoriska förändringar som BRIS – Barnets rätt isamhället – genomfört under sin drygt 40-åriga historia. Tyngdpunkten ligger på den senaste omorganisationen, där BRIS i stället för att låta hundratals volontärer ta emot barns och ungas kontakter anställde knappt tjugo så kallade BRIS-kuratorer som idag ärde som tar emot telefonsamtal, chattar och mejl. Vi jämför denna omorganisering, med tidigare organisatoriska förändringar och med de ideologiska slitningar som BRIS genomgick precis när organisationen bildades. Resultaten visar att beslutet att ”professionalisera” kontakterna under 2010-talet genom att anställa personal föregåtts av flera tidigare diskussioner om professionaliseringsbehov. Vi kan visa att tidigare professionaliseringsdiskussioner drevs främst med argument ombehov av ökad kvalitet i kontakter med unga, men att förarbetet till den senasteprofessionaliseringen hade en ytterligare komponent: ekonomiska hänsyn. Andra resultat rör de förändringar av rollerna som förbundsordförande och senare generalsekreterare haft i organisationen, samt vilka ideologiska motsättningar som funnits i organisationens historia. Slutligen undersökte vi BRIS utåtriktade arbete, genom en analys avdebattartiklar och dagspress. Framförallt intresserade vi oss för vem eller vilka som beskrevs som problembärare och/eller ansvariga för svårigheter i barns och ungaslivsvillkor. Här finner vi en tydlig förändring. Under tidigt 1970-tal är det föräldrar och barns svaga rättsliga ställning som ses som de stora problemen. De senaste tio åren harBRIS debattinlägg handlat i mycket lite grad om detta. I stället har debatten riktat in sig på samhällets offentliga verksamheter av betydelse för barn och unga, främst skola, BUP och socialtjänst och deras problem med att fullfölja sitt uppdrag.

Objective: Increase in the capacity to mentalize has been proposed to be an important mechanism of change in psychotherapy. However, mentalization has primarily been studied as an individual skill that people either possess or lack, rather than as an interactional phenomenon. 

Method: In this study, excerpts from three different sessions in a therapy that aimed at increasing the patients mentalizing capacity were identified and studied using conversation analysis. 

Results: The analysis indicated that resistance to mentalizing may not only be due to lack of capacity but also may be seen as a linguistic resource in which this resistance demonstrates precisely the ability to mentalize. 

Conclusions: Consequences for psychotherapy practice and process research are discussed.

Detta projekt har haft som syfte att följa kommunikationen mellan brukare och tjänsteman via frågeformulär (mejlsvar) och chatt och undersöka dess förutsättningar det första året Socialrådgivningen på nätet var igång (maj 2013 - maj 2014).

Arbetet har i huvudsak bestått har bestått av att sammanställa och analysera innehållet i kontakterna, både kvalitativt och kvantitativt. Innehållet i chattarna är ingående analyserat genom närläsning och tematisering av både vad deltagarna diskuterar, men också hur de gör detta. Jag har också genomfört deltagande observationer av projektmöten och arbetsmöten och i samband med dessa genomfört intervjuer med socialrådgivare.

Under året registrerades 1529 kontakter. Resultaten1 visar att den genomsnittlige användaren uppger sig vara runt 30 år (medianålder 29, medelålder 32). Denna är oftare kvinna än man. Den vanligaste kontaktorsaken rör ekonomiskt bistånd men frågor om familjerätt bostad och relationer är också vanliga. Det är betydligt vanligare att kontakten rör vuxna än barn och unga. Rådgivningen består av både upplysning och stöd. Detta är delvis knutet till de två formerna för kontakt med socialrådgivningen som finns.

Frågeformuläret medger endast svar på fråga medan chattarna be-står av interaktion i realtid. De senare får betydligt oftare en stöd-karaktär. Om vi tänker oss att stödjande rådgivning behöver en utvecklad dialog är det i chattarna detta finns.

Resultaten visar också att medborgarna är nöjda med rådgivningen, både att det går fort att komma i kontakt med rådgivningen men också med den hjälp rådgivningen erbjuder.

Pranking can be understood as challenging a normative social order. One environment where pranking occurs is in institutional interaction. The present study examines a sample of pranking calls to telephone helplines for children and young people. Some cases had been posted on YouTube by the person doing the pranking; others were from a subcollection of possible pranks, extracted from a larger corpus of Australian children’s counselling helpline calls. Drawing on ethnomethodology and conversation analysis we aim to understand the inferential and sequential resources involved in pranking within telephone-mediated counselling services for children and youth. Our analysis shows pranksters know the norms of counselling helplines by their practices employed for subverting them. YouTube pranksters exploit next turns of talk to retrospectively cast what the counsellor has just said as a possible challenge to the perception of the call as anormal counselling one. One practice evident in both sources was the setting up of provocative traps to break a linguistic taboo. This detailed study of pranking in interaction provides documentary evidence of its idiosyncratic yet patterned local accomplishment in telephone-mediated counselling services aimed at children and youth.

This Handbook illustrates the importance of examining child mental health from a different perspective, one that assumes that psychiatric categories are made real in and through both written and spoken language. It gathers a range of applied and theoretical analyses from leading scholars and clinicians in order to examine the conversational practices of children diagnosed with mental health disorders alongside those of their parents, families and practitioners. The contributors move away from viewing mental illness as an objective truth; instead reintroducing the relevance of language in constructing and deconstructing the assumptions that surround the diagnosis and treatment of childhood mental health disorders. Including chapters on ADHD, autism, depression, eating disorders and trauma, this collection addresses the diversity involved in discussing child mental health.Divided into six parts: the place of conversation/discourse analysis; critical approaches; social constructions of normal/abnormal; situating and exploring the difficulties involved; managing problem behaviour and discussing different practices involved; this Handbook presents a comprehensive overview of child mental health. It is an essential reference resource for all those involved or interested in child mental health.

This article reports on a case study of an emergency call with a 12-year-old girl, who is hearably not a native speaker of Swedish. A sequential analysis of the recorded call revealed two interesting interactional practices through which the participants can be seen to pursue mutual understanding. The first type of practice involves the participants’ orientation toward potential or projected problems of comprehension and should therefore be understood in terms of preemptive management of mutual understanding. This is chiefly accomplished by either party (a) making sure that the other party has understood; (b) checking the correctness and adequacy of one’s own understanding; and finally (c) displaying one’s own understanding of the other party en passant, that is, without requiring the other party’s confirmation. The second type of practice, commonly known as conversational repair, is used to deal with established problems of comprehension. The methods through which these problems are managed involve (d) repeating and paraphrasing preceding turns or their problematic fragments; (e) finding alternative ways of talking about demonstrably noncomprehended information; and finally (f) postponing such problematic exchanges. The study demonstrates that despite the institutionally asymmetric character of emergency calls, both participants are actively engaged in working toward intersubjectivity, and the analysis identifies several different ways through which the parties orient to and handle interactional trouble so as to secure mutual comprehension in a socially smooth yet efficient manner.

A volume in Advances in Cultural Psychology Series Editor: Jaan Valsiner, Clark University Trust has a constituent role in human societies. It has been treated as a scientific topic in many disciplines. Yet, despite the fact that trust and distrust come to life primarily in human communication and through language, it has seldom been analyzed from a communicative or linguistic perspective. This is the theme of this path-breaking volume. This volume contains 12 chapters, plus introduction and epilogue by the editors. They have been authored by leading specialists on trust in language and communication, coming from many disciplines and from different cultures and countries. Most of the authors share a conceptual basis in dialogical theories. This book is a follow-up volume to two previous volumes on trust within cultural psychology, Trust and Distrust (Marková & Gillespie, 2008) and Trust and Conflict (Marková & Gillespie, 2012). It will be of interest to anyone seriously interested in trust in societies, and in trust and distrust as displayed in communication and language.Show more Show less

This article examines two corpora of telephone calls to the Swedish emergency services SOSAlarm. The focus of analysis is on the procedural consequentiality of the routine opening by theoperator. In the first corpus, the summons are answered by identification of the service via the emergency number. In the second corpus, the protocol has been altered, such that the opening entails the emergency number combined with a standard query concerning the nature of the incident. Through sequential and categorial analysis of the two collections, we highlight the distinct trajectories of action ensuing from the two opening protocols. The stand-alone emergency number opening typically results in callers asking for a specific service. In contrast, opening turns that endwith a direct query about the incident tend to solicit brief descriptions of the trouble. We discuss the benefits of the latter procedure in terms of topical progression and institutional relevance, proposing that the work of emergency assistance agencies worldwide might consider implementing opening routines with a similar design.

Denna rapport belyser implementeringen och tillämpbarheten av Lärande samspel, ett lokalt utvecklat utbildningsprogram riktat till pedagoger inom grundskolan. Lärande samspel är ett manualbaserat program vars grundläggande mål är att förbättra förutsättningarna för goda relationer och lärande i skolan. Utbildningen består av åtta träffar under en läsårstermin, vanligtvis i en grupp om fem till sju pedagoger. Träffarna organiseras utifrån en manual med åtta avsnitt där teoretiska kunskaper varvas med praktiska övningar. Träffarna leds av en till två handledare. Programmet är uppbyggt kring etablerade forskningsgrundade teorier om samspel, lärande och beteende.

Resultaten som redovisas bygger på material som samlats in från augusti 2010 till december 2011. Materialet består av kursmanualen, deltagande observation med anteckningar från ett stort antal kursträffar, anteckningar från möten med kursutvecklarna samt intervjuer med pedagoger som deltagit.

Lärande samspel förmedlar relationernas betydelse för barns utveckling och lärande i skolan. Även relationer inom barngrupper behandlas men kursens huvudsakliga fokus är relationen mellan barn och pedagog. Kursen innehåller både grundläggande förhållningssätt och strategier att tillämpa praktiskt. De praktiska momenten genomsyras av att pedagogen samarbetar med barnen – det vill säga att förändrat beteende åstadkoms tillsammans människor emellan. Kursen uppmuntrar till kontinuerlig kommunikation mellan pedagog och barn, där barngruppen eller barnet till exempel tillfrågas om vad de anser vara problemskapande beteenden, vad de önskar ska förändras och vad de önskar få för belöning vid uppnådd förändring. Det framhålls att barnet alltid har samma rätt som pedagogen att definiera och tolka en situation och ett beteende, och att bli lyssnad på. Programmet uppmuntrar också till diskussioner och reflektioner kring hur skolans organisation och skolpersonalens bemötande av barnen kan orsaka vissa icke önskvärda beteenden. Detta, menar vi, visar att det finns ett tydligt barnperspektiv i Lärande samspel.

När vi granskar implementering och tillämpbarhet av ett skolprogram som Lärande samspel blir det viktigt att fråga hur detta program och metod kan upplevas och tas emot av barnen. Genom att följa diskussioner mellan handledare och kursdeltagare kan vi dra slutsatsen att programmets förhållningssätt överlag fungerar väl och tas emot positivt av barnen. Programmet föreskriver att barn och föräldrar alltid ska tillfrågas om de vill medverka i övningarna. Det finns barn och föräldrar som avböjer deltagande. I några fall har pedagoger menat att vissa av de insatser som föreslås i programmet inte är lämpliga att använda sig av i relationen till ett visst barn. Det är av stor vikt, menar vi, att pedagogernas kunskaper om individuella barn och lokala förhållanden beaktas. Ett flexibelt förhållningssätt till manualens innehåll gynnar med all sannolikhet barn, föräldrar och pedagoger.

I Lärande samspel ingår reflektionsmoment kring organisationens och gruppens betydelse för individens (barnets och pedagogens) handlande och beteende. Med detta minskar risken att enskilda individer (barn eller pedagoger) beskrivs som problematiska och skuldbeläggs. I stället förmedlas synen på individen som en del i ett relationellt system, ett system som kan behöva förändras för att åstadkomma förändring. Detta ser vi på som positivt för pedagogerna som deltar i kursen, för de barn och föräldrar som berörs samt för skolutveckling generellt.

Analysen visar att det finns ett stort behov hos pedagoger att träffas, diskutera sitt arbete och förhållningssätt gentemot barnen och att lära sig olika strategier i bemötandet av barn och föräldrar. Detta behov tillgodoser Lärande samspel. Det tycks dock råda brist på sådana tillfällen i det ordinarie arbetet, särskilt för elevassistenter och fritidspedagoger som ofta arbetar som resurser i en klass eller gentemot ett särskilt barn. Under kurstillfällena har pedagogerna uttryckt ett behovav att mer kontinuerligt, i ordinarie arbete, få mötas för att diskutera allmänna frågor kring barn, barns utveckling och situation och det pedagogiska uppdraget.

Sammanfattningsvis

• Lärande samspel bygger på vetenskaplig grund med teoretiska moment och praktiska övningar, där samarbetet med barn och föräldrar står i fokus
• Utbildningen ger pedagoger ökade hjälpmedel och förutsättningar för att förbättra relationer och lärande i skolan
• Det är positivt att det finns utrymme att anpassa kursmaterial och handledning till lokala och individuella förutsättningar
• Lärande samspel tillgodoser ett stort behov hos pedagogerna att kontinuerligt få möjligheten att träffas för handledning och att utbyta erfarenheter, med betoning på relationella aspekter av lärandet och förebyggande insatser. Det är viktigt att påpeka att sådana reflektionstillfällen är absolut basala för en långsiktig kvalitet i det pedagogiska arbetet

This is a conversation analytic study examining how two ways of answering emergency calls have different implications and consequences for the ensuing interaction. In an older corpus of 22 calls to a Swedish emergency center, the calls were routinely answered with an identification phrase “ninety thousand” (i.e. the telephone number 90 000) or “SOS ninety thousand”, whereas the 52 calls in a recently collected corpus are routinely answered with an identification phrase followed by a question, taking the format “SOS 1-1-2, what has occurred?” The analysis shows how the different answering formats affect what is being brought up at different sequential positions during call beginnings, and also how the standardized relational pair of “help provider” and “help seeker”, each with its respective rights and obligations, is constructed. The article concludes with a discussion of the benefits of the latter way of answering emergency calls, arguing that it helps making the distribution of responsibilities among the interactants clear, and that it allows for a truncation of an unnecessary sequence. In this way, the latter format enhances topical progression and promotes institutional relevance.

Delaktighet och kommunikation är centrala ideal inom vård, omsorg och socialt arbete. Men vad innebär delaktighet i praktiken och hur kan teorier om delaktighet och professionella samtal förstås i olika praktiska sammanhang? Med utgångspunkt i svensk och internationell forskning ger den här boken en djupare inblick i villkor och möjligheter för professionella samtal. I ett tvärvetenskapligt perspektiv på kommunikation presenteras exempel från nya studier på vad delaktighet innebär inom en rad miljöer: nödsamtal, akut- och specialistsjukvård, äldreomsorg, biståndsbedömning, arbetsrelaterad rehabilitering och vårdutbildning.

Boken passar väl för utbildningar till sjuksköterska, socionom, arbetsterapeut, sjukgymnast och läkare. I boken beskrivs även olika metoder för datainsamling och analys av data. Det innebär att boken med fördel kan knytas till metodundervisning och examensarbete på avancerad nivå.

This article examines the initial exchanges in calls to the Swedish emergency services, focusing on callers’ responses to the standardised opening phrase “SOS one one two, what has occurred?”. Comparisons across three age groups – children, teenagers and adults – revealed significant differences in caller behaviour. Whereas teenagers and adults offered reports of the incident, child callers were more prone to request dispatch of specific assistance units. This pattern was only observable when children were accompanied by an adult relative, which leads us to propose that child callers may be operating under prior adult instruction concerning how to request help. The second part of the analysis examines the local organisation of participants' actions, showing how turn-design and sequencing manifest the local concerns of the two parties. The analysis thus combines quantitative and qualitative methods to explore the ways through which the parties jointly produce an early sense of emergency incidents. These results are discussed in terms of children's agency and competence as informants granted to them by emergency operators, and how such competence ascriptions run against commonsense conceptualisations of children as less-than-full-fledged members of society.

I denna utvärdering av BRIS Internetbaserade stödjande kontakter har de barn som kontaktat BRIS via mejl eller chatt ombetts besvara ett antal frågor om hur de upplever sitt mående, den svårighet som är anledningen till att de kontaktar BRIS och hur de upplever att de blivit bemötta av BRIS. Dessa frågor har ställts före den stödjande kontakten, direkt efter kontakten och därefter 10 dagar efter att barnen mejlat eller chattat med BRIS. Därutöver har en förfrågan om att delta i en enkätstudie gått ut till alla barn som varit aktiva på BRIS diskussionsforum, där de tillfrågats om hur ofta de besökerforumet, vilka funktioner de uppskattar med forumet och hur de upplever den hjälp de får i forumet. Barnen har fått skatta sitt mående på en skala mellan 1 och 9, där 1 motsvarar ”jättedåligt” och 9 ”jättebra”. Undersökningen har designats efter den kvasiexperimentella studie som gjorts av holländska Kindertelefoon (Fukkink & Herrmanns 2007). Den teoretiska utgångspunkten för frågorna i undersökningen har varit KASAM (Antonovsky 1991) och BRISsamtalsmetod (Iwarsson 2007).

När projektet Samverkande föräldrastöd startade i Östergötland kom frågan från Valdemarsviks kommun om det inom ramen för projektet kunde genomföras en enkätstudie i kommunen. Valdemarsvik är en liten kommun med knappt 8000 invånare. Då tidigare studier (redovisade i bl.a. SOU 2008:131) kring föräldrars syn på föräldrastöd inte särskilt berört behoven i en mindre kommun och det därför finns ett kunskapsglapp så valde vi att bemöta önskemålet. Under våren 2010 designades en enkät som sedan sändes ut till samtliga barns vårdnadshavare (barn i åldern 0 – 18 år) i Valdemarsviks kommun. För ökade möjligheter till jämförelser har vi ställt liknade frågor som i tidigare liknande undersökningar (Sarkadi m.fl. i SOU 2008).

Studiens specifika frågeställningar är: Vad berättar föräldrar fungerar som stöd i deras föräldraskap? Vem vänder de sig till för stöd? Vilket ytterligare stöd önskar de? Hur samvarierar dessa frågor med bakgrundsvariabler som, arbete, ålder, ålder på barn, kön, utbildningsnivå? Sammanlagt 791 enkäter sändes ut med en svarsfrekvens på drygt 50 procent. Majoriteten som besvarat enkäten är kvinnor, nio av tio är gifta/sambo och de har i genomsnitt två barn. Huvuddelen av de svarande är 30 år och äldre. Mer än hälften har någon form av eftergymnasial utbildning och cirka hälften arbetar heltid. Tio procent av de svarande är föräldralediga.

Resultaten av enkäten visar att det stora flertalet inte har saknat något stöd i sitt föräldraskap. Den viktigaste kontakten och den man i högst utsträckning vänder sig till vid svårigheter är den andre föräldern och det egna informella nätverket. Ensamstående har dock i högre utsträckning saknat eller behövt mer stöd från vänner och bekanta, jämfört med gifta eller samboende. Den form av stöd som högst andel är intresserade av (nära 60 procent) utgörs av en hemsida på Internet. Drygt 40 procent av föräldrarna är intresserade av föräldrautbildning och lika stor andel av en träfflokal. Något större andel är intresserade av individuell rådgivning. Webbaserad kurs är den form av stöd som har lägst andel intresserade.

Om kommunen skulle erbjuda föreläsningar eller liknande önskar en klar majoritet av föräldrarna att detta sker kvällstid. Cirka en fjärdedel önskar möjlighet till barnpassning. I svaren på de öppna frågorna framkom att många är nöjda med det föräldrastöd som finns i Valdemarsvik. Här lyfts vikten av bra basverksamheter. Utveckling önskas kring kontakten mellan hem och skola, samt mer information om vad som finns att tillgå i kommunen. Flera ger uttryck för att det är viktigt att satsa på barn och unga och efterlyser ett politiskt engagemang kring barn, unga och familj.

• Föräldrar i Valdemarsvik är framförallt måna om stöd i form av bra basverksamheter. Med detta menas bra barnomsorg och skolbarnomsorg och goda kontakter mellan hem och skola.
• Det vardagliga stödet hämtas helst från den andre föräldern. Detta är ibland svårare för ensamstående föräldrar, vilka eventuellt skulle kunna behöva andra former av stöd.
• Om Valdemarsviks kommun skulle börja erbjuda nya former av stöd som t ex föreläsningar kring relevanta ämnen ser föräldrarna helst att detta sker under kvällstid. Här rekommenderar vi att kommunen i så fall även erbjuder barnpassning, framförallt för ensamstående föräldrars skull.
• Trots att många föräldrar i dagsläget inte använder Internet som hjälp i sitt föräldraskap anser en stor andel föräldrar att mer föräldrastöd skulle kunna erbjudas via en hemsida. Dock inte i form av en webbaserad kurs.
• Vid behov av professionell rådgivning önskar flera en individuell sådan, snarare än gruppbaserad.

Volume 15 of Sociological Studies of Children and Youth investigates the interactional procedures used by children and young people as disputes arise in varying contexts of their everyday life. Disputes are a topic of angst and anxiety for children, young people and adults alike, and yet are important times for interactional matters to be addressed. A particular intention of the book is its ethnomethodological focus, bringing a fine-grained analysis and understanding to disputes and related interactional matters. Such analysis highlights the in situ competency of children and young people as they manage their social relationships and disputes to offer insight into how children arrange their social lives within the context of school, home, neighbourhood, correctional, club and after school settings. This volume offers a contemporary understanding of the relational matters of childrens peer cultures to better understand and address the complex nature of children and young peoples everyday lives in todays society. 

The paper examines how young people describe experiences of bullying when participating in an Internet community dedicated to young people experiencing mental health problems. The micro-analytic focus demonstrates how young people construct their identities in relation to their telling about their experiences of being victims of bullying, reporting on two distinct ways that they framed their postings. The posters either disclosed their experiences about bullying in relation to a wider self-presentation of experiences of bullying (bullying being part of their past and a partial reason for their problems), or more straightforwardly asked for help and advice from other participants to find ways of dealing with ongoing bullying. Finally, the paper demonstrates how contributors orient to the Internet community, and calls for more research based on unsolicited naturalistic data for such issues as bullying.

  Det handlar om hur människor i olika sammanhang samspelar och skapar mening. Gemensamt för bokens skribenter är att de är eller har varit doktorander för  professor Karin Aronsson vid Institutionen Barn och tema Kommunikation, vid Linköpings universitet. Sedan mitten av 1980-talet har institutionen erbjudit en dynamisk forskningsmiljö för personer med intresse för samtal, kulturella uttryck och socialt liv i och utanför institutionella sammanhang. Boken vänder sig till studenter, lärare, forskare samt praktiker med intresse för samtal, kulturella utryck och andra vardagliga fenomen som t.ex. tolkade samtal, flerspråkighet, visuell kultur, kamratrelationer, läsning, bildanvändning, grupparbete, etc. Kapitlen i boken kan med fördel användas såväl inom utbildning, arbetsliv som på fritiden för att fördjupa förståelsen av igenkännbara vardagliga fenomen och öka kunskapen om dessa fenomens komplexitet och mångfacetterade betydelser.

This article examines how troublesome events are described in children’s emergency calls. In focus forthe analysis are the procedures through which participants methodically deal with contextual informationconcerning the reported emergency event during the early phases of the call, i.e., up to the point where theoperator is able to set emergency priority. This choice is motivated by a set of institutional concerns thatsurface in the interaction typically, but not solely, through the operator’s ways of receiving and managing thecaller’s unfolding report. The initial phase of emergency calls thus offers a locus of order, a phenomenon initself, in addition to offering access to some of the finer details of sequential and categorical organisation ofinteraction in emergency calls. Applying Ryle’s (1968) distinction between ‘thin’ vs. ‘thick’ description(roughly, the description of an observed event vs. description of the meaning of an observed event) to thereporting of emergencies, we argue that determining the relevant level of ‘thickness’ is, above all, a task forthe participants themselves. Hence, our analysis shows that interaction during the early phases of emergencycalls is distinctively geared towards producing a ‘thick-enough’ description of the reported event. Thesefindings are discussed in terms of the methodological problem of how features of the context can enterinteraction analytic accounts of institutional exchanges. Specifically, we argue that relevant features ofcontext ‘brought along’ to emergency calls (to do, for instance, with operators’ institutional agendas orcallers’ situations) are also ‘brought about’ by the participants as part of the interactional work throughwhich one party’s observations are jointly transformed into descriptions that form accountable reports ofemergency events.

Emergency calls are an important public service and comprise the first step in an emergency response.This service is essentially mediated through talk. The article presents a review of conversationanalytic studies of the interaction taking place in real-life emergency calls. Some of thesestudies focus on analyzing the highly specialized conversational structure of calls to the emergencyservices. Others explore a variety of routine interactional troubles, including, for instance, misunderstandingsarising from the asymmetries in knowledge about the institutional setting, as well asdifferent expectations the parties bring to the interaction. A further subset of studies includes analysesof deviant cases, in which emergency calls not only evinced interactional troubles but alsoproved seriously consequential for the response operation. The present review reveals that there isa lack of studies targeting emergency calls with certain specific categories of callers that may provecommunicatively problematic, such as non-native callers and children. An analysis of a few exchangesbetween an immigrant child and the operator serves to illustrate some specific languagerelatedsources of interactional trouble. This demonstrates, more broadly, the need for analytic researchto highlight the procedures through which the parties work to manage and remedy such interactionalproblems, thus allowing for the accomplishment of a successful emergency assistance.

Föreliggande rapport är en slutrapport där vi även summariskt redovisar förstudien. I huvudsak fokuseras de olika studentarbetena samt Kerstin Johanssons och Karin Osvaldssons insatser. Det är viktigt att poängtera att projektledarnas roll i denna rapport närmast kan beskrivas som en redaktörsroll. Studenternas arbeten är inte redovisade i egna kapitel. Vi har i stället valt ett tematiskt upplägg av rapporten då flera områden återkom i studenternas arbeten och vi kunde konstatera att rapporten annars riskerade att bli alldeles för omfattande. Vi har därmed, med studenternas tillåtelse, bearbetat och i vissa fall klippt in avgränsade delar av studentarbetena i texten. Studenternas arbeten finns i sin helhet att hämta ned från en hemsida vid Linköpings universitet http://www.ep.liu.se.

In a society predicated on information, the media has a pervasive presence. From government policy to leisure television, the information age touches us all. The papers collected in this book constitute some of today's leading analyses of the information industry. Together, these essays represent a needed foundation for understanding the present state and future development of the mass media. Current trends in communications as well as media impact on public opinion are studied and reported on.