Flygplan och personer som råkar i nöd i oländig terräng kan använda nödsändare som via satellitsystemet COSPAS-SARSAT kan meddela en räddningscentral att det är ett nödläge, samt ungefärlig position. För att sedan lokalisera nödsändaren används ofta flygande resurser, till exempel helikopter, med fast pejl-utrustning som kan fastställa riktningen mot signalkällan. Ibland kan dock flygande resurser inte användas, som till exempel vid dåligt väder eller om de är upptagna på annat uppdrag, och i dagsläget finns inget bra markbaserat alternativ. Syftet med projektet Terrängpejlen var därför att utveckla och utvärdera ett system för markbaserade pejlresurser, så kallad handpejl. Följande slutsatser kunde dras från projektet:

• Handpejl kommer att behövas mycket sällan vid skarpa insatser. En analys av de senaste fem årens relevanta incidenter tyder på att handpejl inte hade varit till nytta vid något tillfälle. Detta kan dock komma att ändras till exempel. som en följd av ökad frekvens av extremväder, eller vid höjd beredskap på grund av militära hot.
• Det finns i dag ingen pejl som är perfekt för ändamålet att lokalisera nödsändare. Av de tre pejlar som testades i projektet bedömdes två kunna uppfylla grundfunktionen, att hitta en nödsändare, men hade brister i till exempel användarvänlighet. Bäst för ändamålet bedömdes Rhotheta RT 400 vara, medan Rohde & Schwarz PR 200 är att föredra om pejlen också ska användas för att hitta störsändare, vilket kan vara önskvärt om den är stationerad på en flygplats.
• Pejling kan utföras av räddningstjänstpersonal på utvalda flygplatser i samverkan med fjällräddare som får agera transportörer. Vid flera flygplatser finns det fortfarande kvar pejlutrustning, trots slopat krav på detta, och det finns också intresse av att upprätthålla kunskapen.
• Utlarmning och kommunikation bör ske enligt dagens rutin med regelbundna samverkanskonferenser. Direkta kontaktvägar mellan pejloperatörer (flygplatspersonal) och transportörer (fjällräddare) måste upprättas och samverkan måste övas regelbundet.
• Nödvändig utbildning och övning omfattar utbildning av lokala instruktörer, lokal operatörsutbildning samt regelbundna samverkansövningar. Instruktörsutbildning kan genomföras av Sjöfartsverket. Instruktörerna sköter sedan lokala utbildningar och övningar, vilka bör genomföras minst en gång per år. Dessa kan kombineras med återkommande samverkansövningar tillsammans med Sjö- och flygräddningscentralen, Polisen, SOS Alarm och Fjällräddningen.
• Sjöfartsverket bör vara ansvarig organisation som äger pejlarna och lånar ut dessa till flygplatserna, samt har ansvar för tillsyn av verksamheten. Urval av flygplatser bör göras i första hand med utgångspunkt från geografiskt täckningsområde. Utslaget på årsbasis blir den dominerande kostnaden vid en implementering att ha flygplatspersonal i beredskap. Med ett riktpris på 250 000 SEK per pejl, blir det också en viss investeringskostnad om många flygplatser ska utrustas.

Det finns ett ökande intresse från blåljusaktörer som kommunal räddningstjänst och statlig sjö- och flygräddning samt polisen och, att samverka med frivilliga privata personer, grupper och organisationer. Det finns också ett ökande intresse från medborgare att bidra för trygghet, räddning och säkerhet. Fältet ”frivilliga verksamheter” består av en mängd olika verksamheter som på många sätt är väsensskilda, med mycket olika målgrupper, medlemmar, inriktning, kunskaper och etableringsgrad. När systematisk samverkan och utbyte mellan myndigheter/offentliga verksamheter och frivilliga verksamheter planeras är kunskapen om frivilligverksamhetens förutsättningar viktig.

Inom ramen för projektet ”Frivillighetens geografi” är syftet med denna forskningsöversikt att identifiera dimensioner som kan beskriva mångfalden av frivilliga aktörer och verksamheter och som är av betydelse för räddningssamverkan och lämpliga samverkansformer mellan räddningsaktörer och frivilliga.Metoder som används för litteraturöversikten var riktade sökningar samt sökningar i Unisearch, SafeLit och Scopus efter olika aspekter av frivillighet och frivilliga inom räddning med sökorden volunteers AND citizens AND rescue OR Rescue Service AND collaboration OR co-production OR co-operation. Sammantaget gav det 41 publikationer som analyserades med riktad innehållsanalys till teman.

I resultatet kunde tio olika typer av frivilliga identifieras när det gäller räddning och respons från väl inarbetade och organiserade frivilliga försvarsorganisationer till åskådare, CSR-verksamheter och exploatörer. Frånsett sist nämnda, kan de bidra inom olika områden som ställer olika krav på kunskaper och förmåga. Samverkan med frivilliga kan också inrättas olika utifrån vilka behov av kontroll eller behov av initiativ och egenutveckling som finns. Tidsperspektiv på när frivilligas bidrag gör mest nytta bör beaktas. Idag saknas i Sverige i stort sett frivilliginsatser inom förebyggande eller analys.

Utöver tidsfaktorn har åtta olika dimensioner som har betydelse för den frivilliga verksamhetens möjligheter att samverka och bidra inom räddning och respons identifierats. Dessa sträcker sig från graden av inriktning mot räddning och integration i räddningssystemet till legitimitet och vilka resurser man förfogar över eller geografisk täckningsgrad.

Slutsatsen är att kombinationerna av dimensioner till den frivilliga verksamhetens karaktär och särart avgör var och hur verksamheten kan bidra i en mångfald av olika möjligheter från grannsamverkan till första respons eller organisering av beredskap. Möjligheterna till samverkan med frivilliga avgörs snarare av räddningssystemets förmåga att kanalisera, hantera och ta vara på mångfalden. Frågor att ta ställning till och ett förslag till checklista utifrån slutsatserna bifogas.

Denna rapport har skrivits inom ramen för det tvärvetenskapliga forskningsprogrammet ”Effektiv räddning på framtidens skadeplats” som fokuserar på komplexiteten i det framtida räddningssystemet, till exempel med avseende på resurser, teknik, metodutveckling och utvärdering. ”Effektiv räddning på framtidens skadeplats” är femårigt och finansieras gemensamt av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Linköpings universitet (LiU). Det bedrivs inom Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem (CARER) som också är att samarbete mellan LiU och MSB.

Efterforskning av försvunna personer (EFP) är polisens räddningstjänstuppgift. Varje år rapporteras ca 26 000 personer försvunna till polisen varav en fjärdedel gäller allvarliga och akuta försvinnanden som orsakar stort lidande, innebär höga kostnader och där några inte skulle överlevt om de inte återfunnits i tid.

Denna rapport redogör för en delstudie i ett bredare pilotprojekt för att kartlägga verksamheten EFP. Rapporten gäller polisens hantering av information och kunskap i verksamheten och syftar till att peka på behov och ge förslag till utveckling för en långsiktig kunskapsbaserad verksamhet. Studien har utförts med kvalitativ innehållsanalys av bland annat intervjuer och dokumentstudier i flera steg.

Studiens slutsatser pekar på centrala områden med behov av uppföljning och utveckling; 1) Verksamhetsuppföljning, styrning och utbildning, 2) digitalisering och digital integration, 3) EFP-metodens inriktning och olika inslag samt slutligen 4) statistik, jämförelser och samverkan med forskning för en kunskapsbaserad verksamhet. Inom digitalisering och digital integration pågår utvecklingsarbete. För samtliga områden ges förslag både för uppföljning och utveckling.

Denna rapport presenterar ett nytt kunskapsläge om framtidens skadeplats utifrån de resultat som kommit från forskningsprogrammet Effektiva räddningsinsatser på Framtidens Skadeplats 2015–2020. Rapporten är en omarbetad version baserad på rapporten Att hantera framtidens skadeplatser: scenarier och utgångspunkter för kunskapsutveckling runt räddningsinsatser och skadeplatsarbete som gavs ut av Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem (CARER) 2016. I den rapporten presenterades ett underlag för de kommande aktiviteterna som var planerade att genomföras inom forskningsprogrammet. Rapporten beskrev också åtta olika skadeplatsscenarier som togs fram i linje med Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB:s) dåvarande framtidsanalyser samt en analys av då tillgänglig litteratur om olyckor och katastrofer. Dessa scenarier beskrev på ett strukturerat och detaljerat sätt möjliga framtida skadeplatser av särskilt intresse ur ett praktiker- och forskningsperspektiv. 

I denna rapport har dessa åtta scenarier arbetats om och uppdaterats utifrån rådande läge i samhället i dag. De har också utökats med en beskrivning av en möjlig respons så som den kan se ut i framtiden inom tidsramen 10 till 15 år. Denna rapport innehåller också en övergripande beskrivning av de resultat som framkommit från de sex arbetspaketen (AP) i programmet. Inom AP2 redovisas teman om a) frivilliga och civila insatspersoner, b) semi-professionella som första insatsaktörer, c) genus, etnicitet och utsatthet, samt d) efterforskning av försvunna personer. AP3 redovisar teman om a) effektiv utlarmning av frivilliga och semiprofessionella resurser, b) prediktering, c) skadeplatslogistik, samt d) alarmering och effektivare räddningstjänst. AP4 går igenom a) IT-plattformen OP-SENS och b) lägesbilder, medan AP5 redovisar teman om a) utvärdering av ny teknik, b) utvärdering av utbildning och övning, samt c) utvärdering av ny metodik. Slutligen har AP6 redovisat teman om a) nya metoders och resurser effekt på systemnivå, samt b) värdering av frivilliga och semiprofessionella. Dessa forskningsresultat återkommer i scenarierna för att exemplifiera hur de kan omsättas i praktiskt skadeplatsarbete innan, under och efter en insats.

Efterforskning av försvunna personer i andra fall (EFP) är den Svenska Polisens räddningstjänstområde. Det är ett område som både tar stora resurser i anspråk och utsätter berörda personer och närstående för ett stort lidande. De stora grupperna som försvinner: personer med demenssjukdomar och personer med suicidproblematik är grupper som ökar i samhället. Därmed är det ett viktigt kunskapsområde.

Syftet med projektet var att göra en internationell kunskapsöversikt över forskning om efterforskning av försvunna personer, identifiera utvecklingsmöjligheter och utmaningar i verksamheten samt ge förslag till fortsatt forskning. Projektet genomfördes som en kvalitativ litteraturstudie där fokus för kartläggningen gällt att analysera och spegla forskningsområdets bredd och mångfald.

Personer kan vara försvunna och/ eller saknas (missing) både ofrivilligt för att de är vilse (lost) eller frivilligt för att de håller sig undan (absent). Personen kan saknas (missing) eller inte saknas av någon. Forskningsperspektiven på området kan främst delas upp i ett s.k. geospatialt perspektiv inriktat mot geografisk positionering och eftersök. Detta perspektiv dominerar synen på verksamheten i Sverige. Det andra perspektivet ”missingness” är inriktat mot upplevelser och processer hos och kring den personen som försvinner, anhöriga och samhällsfrågor kring försvinnande.

Stora delar av den internationella forskningen är inriktad på att utveckla och förbättra verksamheten eller ge kunskaper som är viktiga för verksamheten inom exempelvis teknikanvändning, riskbedömning och beteendeprofiler, andel återförsvinnanden, kostnader för insatser, anhörigas motiv för att anmäla försvinnanden och upplevelse av Polisens arbete i insatser.

I Sverige finns ytterst begränsad forskning på området och det finns ett stort kunskapsbehov för att kunna effektivisera såväl efterforskning som förebyggande och uppföljande aktiviteter. Det gäller både rent verksamhetsstöd som digitaliserade databaser för insamling och analys av nationell statistik som idag saknas, liksom metod- och kunskapsstöd samt beslutsstöd. Det finns också ett stort behov att validera internationella forskningsresultat för svenska förhållanden. Förslag till fortsatt forskning och konkreta projekt ges som exempelvis gäller uppföljning och verksamhetsanalys, processbeskrivningar, kostnadsmodeller och kostnadsanalys samt utveckling av effektivitetsmått och nyckeltal, digitalisering och metodstöd, utveckling av samverkan med frivilliga och med andra aktörer, validering av internationella forskningsresultat för användning i Sverige, utbyten och nätverk för praktiker och forskare på området.

Många trender pekar på ett ökat behov av samverkan i framtiden, exempelvis där resurserna är glesa eller för att lösa komplexa samhällsfrågor. Inom räddning och respons är lärande och utveckling av samverkan i stor omfattning baserat på att ta tillvara och lära av erfarenheter från övningar och skarpa insatser. Utvärderingar är centrala som grund för det samtidigt som det finns kritik mot att utvärderingar är bristfälliga eller att utvärderingars resultat inte tas tillvara. Speciellt framhävs detta när det gäller samverkansövningar.

Sjö- och flygräddning, SAR, är per definition ett samverkansuppdrag, lett och koordinerat av Sjöfartsverket. För att utföra sjöräddningsuppdrag är de primära resurserna utöver egna räddningshelikoptrar och mycket begränsad personal för lotsning och mätning, så kallade primärresurser som Kustbevakningen (KBV), Sjöpolis och kommunal räddningstjänst samt Sjöräddningssällskapet (SSRS). Insatserna koordineras via Sjö- och flygräddningscentralen (JRCC). Primära resurser har på ledningsnivå gemensam utbildning via Sjöfartsverket och övar tillsammans regelbundet i regional sjöräddningssamverkan, (RSS). I förlängningen är dock alla på sjön, från Försvarsmaktens marina enheter till vägfärjor och fritidsbåtar att se som tänkbara resurser och har skyldighet att hjälpa till enligt sjölagen. Det gäller också internationellt. Det innebär att förmågan att samverka mellan resurser med helt olika förmåga, olika kulturer, olika språk och delvis olika lagstiftning är själva förutsättningen för svensk sjöräddning liksom att mobilisera, strukturera och leda sådan samverkan.

Det övergripande syftet med det här projektet var att tillsammans med räddningsorganisationerna utveckla utvärderingsformer för självlärande från samverkansövningar och samverkansinsatser för ökad effektivitet, lärande och möjlighet till jämförelse över tid. För att uppfylla det följdes och utvärderades fyra olika samverkansövningar i sjöräddningsregionen Mälaren- Landsort, dels med kvalitativa metoder som observation och intervjuer, dels med en enkät som ursprungligen utvecklats för Sjöfartsverket. Projektet resulterade i tre separata arbetsrapporter varav den sista helt genomfördes och författades av handläggaren för RSS-området. Resultaten av rapporterna sammanställdes och lades sedan till grund för en teoretisk analys och diskussion av hur samverkansövningar inom sjöräddning kan utvärderas och vad utvärderingar ska ta sikte på för att vara relevanta.

Olika typer av samverkan kräver olika fokus i övningar och utvärderingar

Förutsättningarna för sjöräddningssamverkan är annorlunda än för traditionella välfärdstjänster vilket innebär att traditionellt nordiskt perspektiv på ”horisontell” myndighetssamverkan om räddning inte är så tillämpligt. Traditionellt betonas vikten av gemensamma mål och värden som skapas under en längre tid i en demokratisk process. Det kräver dock stabila förutsättningar. Sjöräddningssamverkan är ett tillfälligt nätverk för samverkan i en kontext av hög osäkerhet där varje olycka ses som unik. Samverkanskonstellationerna är tillfälliga och baseras på tillgängliga aktörer vilket kan innebära aktörer från alla samhällssektorer, såväl yrkesmässigt verksamma och övade, som aktörer som inte alls är verksamma inom sjö- och flygräddning, som känner varandra och varandras sätt att arbeta väl eller inte alls, som har samma språk och kultur eller inte förstår varandras språk eller kultur och som slutligen kanske aldrig mer kommer att samverka. Också de fysiska förutsättningarna skiljer sig åt, där de olika aktörerna i sjöräddningssamverkan dels har olika förutsättningar som exempelvis, grundgående, räckvidd eller förutsättningar att klara is, hårt väder dels befinner sig i olika enheter där spontan och informell kommunikation många gånger är starkt begränsad.

För utvärdering av sjöräddningssamverkan och samverkansövningar är därför definitioner och perspektiv som framhäver koordinering och kombinering av resurser i en räddningskedja mer relevanta och användbara än traditionella samverkansperspektiv. I stället för att fokusera på de (eventuellt) gemensamma målen hos organisationerna, fokuseras på en specifik insats i en tillfällig samverkanskedja för att lösa en specifik uppgift. I stället för varje aktörs (och individs rättvist fördelade aktivitet i övningar, fokuseras på hur olika steg i kedjan koordineras och hur olika aktörers bidrag kombineras till att räddningskedjans uppgift löses. På så sätt blir de mål som ska uppnås mer konkreta och lätta att utvärdera och divergerande myndighetsuppdrag och mål inte så störande som vid s.k. ”horisontell” samverkan.

Kodifierad eller okodiferad kunskap för samverkan

De kunskaper och lärande som aktualiseras i samverkansövningar kan också skilja sig åt beroende på samverkansförutsättningarna. Ju mer rutinbetonad, förutsägbar verksamheten är, ju mer man kan läsa sig till vad man ska göra i manualer, ju mer förlitar man sig på s.k. kodifierbar kunskap, dvs kunskap som kan beskrivas (kodas) och förmedlas i instruktioner och checklistor. Sådan kunskap kan ganska enkelt överföras i t.ex. utbildning och tränas. Ju mer osäker och oförutsägbar situation, där den kunskap som ska appliceras är en bedömningsfråga, och där det handlar om bedömningar som i sig är komplexa, ju mer behövs s.k. okodifierbar, tyst kunskap; hantverkskunnande som behöver övas och utvecklas. Sådana kunskaper är mer komplexa och avancerade. De kan vara individuella men också kollektiva i ett arbetslag. Det behövs visserligen rutiner och kunskaper som sitter i ryggmärgen hos var och en men det behövs också avancerade kunskapsresurser som möjliggör problemlösning och anpassning för att få samverkan att fungera i unika räddningsinsatser. Sådana kunskaper omfattar flexibel problemlösning, anpassning till förutsättningar och skapande av nya lösningar. De kan inte läsas in utan behöver övas och praktiseras.

Övningsmål och övningsdesigner

Övningsmål för samverkan kan vara av vitt skilda slag, från att testa eller kontrollera vad aktörerna förmår av olika inslag i samverkan, att identifiera utvecklings/lärandebehov, att öva nya kunskaper eller att utveckla, prova eller uppfinna nya sätt att samverka eller underlätta samverkan. De samverkansövningar för regional sjöräddningssamverkan som ingick i studien var i huvudsak inriktade mot att checka av förmågan inom ett antal områden. Å ena sidan kan det ses som lågt satta mål för omfattande övningar, å andra sidan var flera av de avchecknings-punkterna mycket omfattande. I flera övningar lades dock specifika övningsmål till som pekade på utveckling i form av nya deltagare, nya relationer, ny metodik. I några fall provades nya arbetsformer i övningarna vilket kan ses som vardagsinnovation.

När det gäller mål och inriktning för samverkansövningar som syftar till utveckling och lärande är det viktigt att de erbjuder utmaningar inom just att definiera och prioritera problem, anpassning, om fall och omprioriteringar, liksom att övningarna inte har facit utan är öppna för att kunna lösas på olika sätt inom inriktningsbeslut.

De möjligheterna finns inom såväl fältövningar, som simulering och table top-övningar och vissa webbövningar eller strategi- och rollspel. Att öva problemlösning och samverkan kan göras genom att försätta sig i nya situationer när det gäller tid, plats eller händelse eller med nya partners. Det behöver inte alltid vara en räddningssituation men det är viktigt att inte bara individuellt lärande praktiksamverkan mellan de olika statliga och kommunala räddningsledarutbildningarna samt auskultation hos andra aktörer i räddningssystemet. Kraven på parallellitet när det gäller räddningsledning för olika aktörers räddningsarbete samt att samverka med en övergripande systemledningsnivå är också mycket viktiga att öva och utveckla utifrån förutsedda behov framöver.

Kommunikation

Aktörer som kommunens POSOM-grupp i övning 2, eller räddningstjänstens ytbärgare i övning 4 hade inte tillgång till RAKEL-kommunikationen och kunde därmed inte följa med i vad som hände eller kommunicera/bedöma behov av egna insatser. Poliserna i övning 2 ansågs prata alldeles för mycket i headset vilket irriterade dem som hade handburna enheter i öppna båtar och begränsad hörbarhet pga. miljön. Alla medverkande måste kunna kommunicera och förstå förutsättningarna för kommunikation som fungerar för alla. Kommunikation måste också fungera i kedjans hela längd. Externt ska övningen eller insatsen kommuniceras till sekundärt berörda aktörer, allmänhet och till media. De medverkande organisationernas resurser för information och kommunikation bör därför vara en del av räddningskedjan och det är viktigt att de medverkande organisationernas kommunikatörer är övade för uppgiften.

Utvärdering

Målen för samverkansövningarna i studien pekade i första hand på kontrollutvärderingar där man kunde bocka av att aktiviteterna har utförts vilket är relevant för uppdraget om att hålla en beredskap som RSS-verksamheten har. Innehållsmässigt var dock övningarna komplicerade, beroende av analys, värdering och egen organisering och ställde krav både på egna grundkunskaper men också mer avancerad, okodifierad kunskap. I synnerhet gällde det den sista övningen, isövning Isabella vars uttalade mål tydligt angav okodifierad kunskap.

Jämfört med de tre andra övningarna fanns en större överensstämmelse mellan inriktningen av mål, övningsdesign och utvärdering i övning 4, isövning Isabella, som genomgående hade okodifierade mål i form av att prova och utveckla, okodifierat innehåll i form av att man provade och sedan diskuterade en tänkt strategi för isräddning.

En enkät användes och utvecklades från övning 2 och vidare i övning 3 och 4. Enkätsvaren gav ett mått på den upplevda kvaliteten i både övningen och den egna enhetens insats vilket efter hand kunde jämföras med tidigare år. Mycket av den mest relevanta informationen om varför man svarade som man gjorde, tips och, i övning 4 förslag angående de metoder som provades, angavs i frisvar.

Styrkan i att använda enkäten var dels att den var utvecklad för sjö- och flygräddning och därmed väl följde logiken i en sådan räddningskedja, dels möjligheten till att lämna frisvar, och innehållet i dessa. Särskilt rika var de där ändamålet med övningen var att prova nya metoder och markörerna utgjordes av sjöräddare. När övningsmålet omfattar utvecklingsmål är en sådan enkät med frisvar som presenteras och diskuteras att rekommendera. Samtidigt var också svagheten med enkäten just frisvaren. De tog både lång tid att sammanställa och ledde fram till utvärderingsrapporter som blev för långa att läsa. Själva enkäten bör ganska enkelt kunna överföras till mentometer eller app vilket underlättar sammanställningen.

Man behöver också skilja på den uppföljning som görs i direkt anslutning till en fältövning och en reflekterande utvärdering. Uppföljning i direkt anslutning till övningen kan ge mycket lärande om den sker systematiskt. Först utifrån frågor i den egna enheten. Därefter i tvärgrupper baserade på flera olika aktörer där den egna enhetens synpunkter och erfarenheter kan delas och jämföras med andra enheter. Också utvecklingsfrågor kan diskuteras så.

När det gäller utvärderingsstrategier för okodifierat lärande, dvs det mest centrala lärandet i samverkansövningar, behöver de baseras på (och fånga upp) andra frågor än en uppföljning av vad som förväntades. Här behöver man utgå från att utvärderingen både redogör för vad som skedde och varför det skedde samt därefter koppla det till samverkansövningens mål. Svårigheten är liksom ovan att undvika att utvärderingen blir resurskrävande och får sådan volym att den blir svår att sätta sig in i. En möjlighet vore att kombinera den systematiska genomgången av relevanta områden i den utvärdering som användes i övningarna med utvärderingsmetoden After Action Review (AAR). En kombination av en förberedd AAR direkt efter övningen i kombination med ifylld och inskickad enkät utifrån app. AAR dokumenteras och enkäten sammanställs utifrån de olika aktörerna. Enkätresultaten kan jämföras med tidigare års enkät. AAR-dokumentationen används för förslag till vad som ska förbättras och hur. Kan man kombinera dessa har man fått ett rikt underlag. Därefter återstår det svåraste – att ta vara på resultaten och föra in dem i verksamheten.

Syftet med denna studie var att beskriva föreställningar, förväntningar och farhågor när det gäller framtidens skadeplats hos yrkesverksamma inom kommunal räddningstjänst, att identifiera centrala frågor, diskutera och problematisera dem samt att ge förslag till kunskaps- och utvecklingsperspektiv på området och lyfta fram organisatoriska utvecklingsområden.

Det fanns en stor samstämmighet om att framtidens skadeplats kommer att karaktäriseras av fortsatt teknik- och kommunikationsutveckling och nya material som kommer att påverka exempelvis bränder och trafikhändelser. Det gällde bränder i nya byggnader med nya material och trafikhändelser med nya fordon och material, mer vårdslösa förare på ett vägnät som inte är anpassat – men också färre små olyckor utifrån t.ex. självkörande bilar men i stället fler skadade i olyckorna. Man förutsåg också ökande sociala spänningar som utlöser händelsekedjor och ökade inslag av hot samt en förändrade attityder till exempelvis räddningspersonal. Vidare angavs väderhändelser som allt mer extrema väder som orsakar torka och brandrisk eller översvämningar och slutligen terrorhot av olika slag. Man betonade tydligt oron för om samhället och räddningstjänsten förmår utvecklas för att möta nya typer av händelser, nya och mer komplexa uppdrag med krav på delvis annorlunda utbildning och nya attityder till räddningstjänsten både hos allmänheten och anställda. Samtidigt är dagens organisationer och produktionsformer inte är anpassade för komplexitet. För det krävs nya perspektiv som kan läggas till grund för alternativa synsätt på produktion av räddningstjänst som produktion inte bara av varor, utan som produktion av service och tjänster eller kunskapsproduktion. Det i sin tur läggs till grund för förslag på nio tänkbara organisatoriska utvecklingsområden.

Alarmering, larm och larmkedjor är ett område där såväl offentliga som kommersiella och ideella aktörer utför offentliga, kommersiella eller ideella tjänster och aktiviteter. Detta kan ses som ett snabbt växande fält av mycket olikartade aktörer och aktiviteter från professionell respons på inringning till nödnummer, till olika typer av mobilapplikationer för trygghet, där vem som helst kan bli volontär. Därmed väcks frågor kring fältet och dess utveckling från flera olika perspektiv. Det gäller från organisatoriska och institutionella perspektiv frågor om vad fältet eller området egentligen omfattar av tjänster och produkter som levereras för, och av vem? Hur regleras det och hur bör det regleras? Det gäller också mer specifika frågor om information, kommunikation, ansvarsförhållanden och tekniska lösningar liksom ekonomiska och organisatoriska frågor om effektivitet när det gäller såväl resultat som kostnader, frågor om samverkansformer och beslutsvägar, liksom frågor om kompetens, lärande, professionsutveckling och arbetsmiljö samt arbetsplatsutveckling för att nämna några. 

Syftet med denna studie är: 

• Att inventera, beskriva och problematisera fältet alarmering, larm och larmkedjor utifrån såväl empiriska som vetenskapliga frågeställningar.
• Att ge underlag för vidare forskning samt föreslå några angelägna forskningsfrågor och utvecklingsmöjligheter inom fältet. 

Studien har en induktiv design och är genomförd med kvalitativa metoder inspirerade av etnografi och narrativ analys där data av olika karaktär och från olika aktörer vävs samman till en beskrivning av fältets komplexitet och tematiseras.  

Slutsatserna av fältbeskrivningen visar att alarmeringsverksamhet förekommer i alla sektorer, med olika huvudmän, med eller utan tillsyn och reglerad utifrån olika lagstiftning, om ens någon. Rutiner och sätt att arbeta är olika. Kompetens och personalgenomströmning skiljer sig åt avsevärt. Larmvägar och larmkedjor är uppdelade på olika specialiteter som kan fungera mycket väl när det gäller rutinmässig hantering av olyckor som är ofta återkommande, exempelvis trafikolyckor i storstadsområden, där det också finns gott om resurser men också en allt mer komplex miljö. En annan bild ges när det gäller mer ovanliga olyckor och olyckor i glesbygd och besvärlig miljö. Där behöver kedjan många gånger kompletteras på olika sätt. En process som går snett är svår att rätta till. Nya aktörer och nya larmfunktioner tillkommer och kan som i fråga om de lokala kommunikations- och samordningscentralerna tillföra möjligheter till effektivisering och förbättringar, men kan också utan tillsyn omfatta verksamheter som kan ifrågasättas. Därmed kan omfattande behov av utveckling och möjligheter till förbättringar inom området alarmering identifieras. 

Utifrån fältbeskrivningen diskuteras fältet från tre vetenskapliga perspektiv; Organisation, informationsteknik och arbetsliv/arbetsmiljö. Utifrån ett organisationsperspektiv dras slutsatsen att i samband med de ökande behoven av larmtjänster och respons kommer alarmeringsfunktionen och larmoperatören att ha en mycket betydelsefull roll för en effektiv respons på larm. Här har larmoperatören och därefter ambulansdirigent och räddningsåtgörare viktiga roller som ”nycklar” till att systemet ska fungera och som kontrollfunktion av att det verkligen blir rätt kedjor som sätts samman. Utan inledande rätt positionering och rätt bedömning av en händelse samt att rätt resurser.

Samtidigt driver dagens tekniska möjligheter fram en diversifiering av lednings/koordinerings/alarmeringsfunktioner som riskerar att bli en ganska snårig skara av olika tekniska lösningar med oklar kompatibilitet, olika stora, med olika förmåga och i olika kontext samt representerande olika samhällssektorer och med olika bemanningsregler. Här behövs regler, tillsyn och tydlighet för användare och samordning. Just de tekniska möjligheterna att utveckla koordinering och lokala funktioner som lokala bord, hantering av jourfunktioner, trygghetslarm, sms- funktioner övervakning av skalskydd etc. har gjort att man kommit i ett läge där tekniken driver fram också organisatorisk innovation i form av samverkan och koordinerad verksamhet mellan olika välfärdstjänster som tidigare inte varit möjligt eller tidigare varit för krångligt. 

Dagens fokus på teknik och ”Lean” organisering med omfattande specialisering och standardisering av verksamheter leder lätt till fragmentering av verksamheten där var och en bara ser sin ”bit” eller delprocess i komplexa processer, varvid motivation, mening och överblick riskerar att gå förlorade. Risken blir därmed att produktionsformen och sättet att organisera arbetet dels skapar transaktionskostnader mellan olika delprocesser som minskar effektiviteten, dels att de förstärker de negativa aspekterna av en redan pressad arbetsmiljö som kännetecknas av höga sjuktal och personalomsättning samt brist på kontroll över det egna arbetet för många larmoperatörer där också en professionsutbildning och karriärvägar saknas. Det senare kan kontrasteras mot mer ”Agila” och holistiska strategier för att hantera både larm och räddningsledning i hela processer utifrån en tydlig formell grundkompetens, som man har exempelvis inom Sjöräddningscentralen. 

Slutsatsen dras att alarmering, larm och larmkedjor är ett mycket centralt och strategiskt viktigt organisatoriskt fält att öka kunskap om inom ett flertal områden och utifrån såväl tekniska, som organisatoriska, men också andra perspektiv som denna studie ej omfattat. Utifrån denna studie föreslås emellertid följande områden:

Teoretisk positionering, konceptualisering och beskrivning av fältet är ett angeläget inledande forskningsprojekt som omfattar att beskriva området utifrån sociala, ekonomiska, organisatoriska, juridiska, tekniska och arbetslivsperspektiv. Området behöver struktureras, problematiseras, få definitioner och begreppsbildning.

Forskning om teknisk och kommunikativ optimering och utveckling av fältet.  Förslag är att ta den pågående utvecklingen av lokala samordningscentraler och larmverksamhet kopplad till nödnumret som en utgångspunkt för frågor som: Hur stor/liten central är tekniskt gångbart/möjligt/effektivt? Hur olikartade kan larmcentraler vara och fortfarande vara en larmcentral? Hur kan man anpassa till olika behov i olika regioner? Hur kan lokala kommunikations- och samordningscentraler utvecklas för andra välfärds och samhällstjänster?

Ett förslag till utrednings- och utvecklingsprojekt är att se över förutsättningarna för att utveckla larmoperatörsfunktionen till en profession med förslag till utbildnings- och kompetenskrav, nationell utbildning och vidareutbildning samt karriärvägar. 

Ytterligare ett angeläget område att beforska gäller hur samverkan mellan de två första länkarna i larmkedjan, operatör och inringare, kan förstärka och förbättra en första respons där resurserna är glesa. Det förutsätter nya roller och en förändrad syn på olika samhällssektorers betydelse i samhällsbygget.

Denna rapport syftar till att presentera ett teoretiskt och metodologiskt underlag för att studera framtidens skadeplats. Rapporten är en del av forskningsprogrammet Effektiva räddningsinsatser på Framtidens Skadeplats som finns vid Centrum för Respons och Räddningssystem (CARER) vid Linköpings universitet. Effektiva räddningsinsatser på framtidens skadeplats är ett 5-årigt forskningsprogram som finansieras av Myndigheten för Stöd och Beredskap (MSB). Programmet tar utgångspunkt i den praktiska hanteringen av olyckor och andra akuta händelser och fokuserar även hur denna hantering bör förändras i takt med samhällsutvecklingen och hur man kan utveckla kunskap, metoder, och teknik som leder till effektiva räddningsinsatser. Denna rapport ska ses som en del av programmets första arbetspaket som handlar om kunskapsutveckling och prognostisering runt vilka olyckor som sker var, när, hur, vilka som skadas och vilka konsekvenser/(kaskad)effekter olika typer av händelser får.

Målet med denna rapport är att skapa ett underlag för kommande aktiviteter inom forskningsprogrammet genom att beskriva olika skadeplatsscenarier med utgångspunkt i ett antal faktorer för att klassificera och strukturera olika typer av skadeplatser. Faktorerna som används utvecklas i denna rapport genom litteraturstudier, och kan summeras i följande fyra, övergripande kategorier: 1) Typ av händelse, 2) omfattning och allvarlighetsgrad, 3) område och utbredning, samt

4) tidsaspekter. Utifrån faktorerna konstrueras ett antal framtida skadeplatsscenarier. I linje med MSBs tidigare framtidsanalyser syftar dessa inte till att förutspå de vanligaste eller mest troliga framtida skadeplatserna. Snarare är syftet att på ett strukturerat och detaljerat sätt beskriva möjliga framtida skadeplatser som är av särskilt intresse ur ett praktiker- och forskningsperspektiv.

Totalt har 8 scenarier skapats. De är förankrade i de relevanta faktorer som framtagits för klassificering och strukturering och är skalbara och variationsrika i de faktorer de täcker. Tidshorisonten för scenarierna är ca 20 år framåt i tiden. De åtta scenarierna är följande:

1. Tågolycka i väglöst land och kallt klimat
2. Brand i hyreshus i socialt oroligt område
3. Antagonistisk attack mot en utsatt grupp
4. Mindre trafikolycka i glesbygd
5. Mindre trafikolycka på tungt trafikerad väg
6. Dammbrist och översvämning av Luleälven
7. Fartygsolycka med utsläpp av giftiga ämnen
8. Drunkning med eftersök

Dessa scenarier kommer att användas i det fortsatta arbetet med att studera hur man skapar effektiva räddningsinsatser på framtidens skadeplats genom utveckling av organisation, teknik, och metodik.

Samverkan är central för att skapa tillfredställande säkerhet, trygghet och räddning framöver och den praktiknära kunskapen om möjliga och önskvärda samverkansformer för effektiv räddning behöver fördjupas. Syftet med studien var därmed att beskriva praktiska exempel på olika former av räddningstjänstsamverkan och visa på likheter och skillnader i förutsättningar, fördelar och nackdelar utifrån olika samverkansdimensioner, att utifrån dessa diskutera och föreslå olika samverkansprofiler för olika ändamål inom räddning och respons samt att föreslå informationstekniskt stöd till de föreslagna samverkansprofilerna.

Studien är genomförd med multipla kvalitativa fallstudier av samverkan som har kontrasterats och jämförts utifrån organisationsteoretiskt perspektiv och variabler. Fallstudierna har gällt:

• Samverkan mellan polisen, räddningstjänsten och kommunen för att motverka social oro i Södertälje
• Samverkan mellan statlig sjöräddning och Sjöräddningssällskapet
• Myndighetssamordning inom Trygghetens hus i Jämtland
• Samverkan mellan räddningstjänst och privatpersoner i projektet ”Förstärkt medmänniska” i Medelpad.

Var och en av fallstudierna har först beskrivits och därefter analyserats var för sig och har därefter jämförts med varandra. Därmed kunde tre sinsemellan mycket olika samverkansformer identifieras som dessutom hade olika förutsättningar att passa samman med olika typer av organisering. Samverkansformerna var myndighetssamordning på regional/nationell nivå, lokal integrativ samverkan och ad hoc-samverkan.

Samverkansformerna presenteras och läggs till grund för tre förslag till samverkan för olika ändamål och diskuteras utifrån vad de lämpar sig för, hur man kan lägga upp samverkan, viktiga genomförandefaktorer, framgångsfaktorer, risker och utvecklingsmöjligheter samt förslag till informationstekniskt stöd.

Regional/nationell myndighetssamordning Regional/nationell myndighetssamordning passar för ledningssamordning och koordinering på administrativ och policy-nivå mellan företrädare för offentliga myndigheter och organisationer för översiktlig samverkan om samhällsfrågor som exempelvis äldres trygghet, trafiksäkerhet, brottsförebyggande eller krisberedskap. Resultaten av samverkan ska kunna formaliseras och standardiseras till en struktur för gemensamma insatser eller att användas för ungefär samma ändamål och på ungefär samma sätt i hela regionen eller hela landet. Samverkan här bygger på att varje myndighet gör det som myndigheten är till för och har i uppdrag och att endast de myndigheter som berörs i varje process medverkar i den processen. Den här samverkansformen förmår därmed tillvarata det bästa av myndigheters kapacitet och resurser samt är betydelsefull som bakgrund och förankring till mer lokala satsningar.

Potentiella informationstekniska stöd omfattar här t ex gemensamma IT-plattformar för delning av information och dokument samt databaser för digital lagring av information av olika slag. Stöd kan också inkludera beslutsstöd t ex i form av geografiska informationssystem, kartsystem och positioneringssystem, gemensamma lägesbilder och digitala ledningsbord. Dynamiska utalarmeringssystem är ett annat exempel. Flera av dessa system kan och bör finnas både i fast och mobil version.

Lokal integrativ samverkan är urtypen för varaktig lokal utveckling av trygghet och säkerhet via dialog och förebyggande verksamhet som integreras i övrigt samhällsbyggande. Det underliggande motivet för denna samverkan är att den billigaste olyckan är den som inte händer. I denna samverkan adderas en säkerhets/trygghetsdimension till alla verksamheter kommunerna ansvarar för i stället för att lägga säkerhet/trygghet som en egen verksamhet. Därmed finns utsedda kommunansvariga med i många olika typer av diskussioner och planering inom kommunerna och lär känna dem väl. Lokal varaktig samverkan passar för samverkan mellan lokalt representerade välutvecklade verksamheter med möjlighet att delegera uppgifter och för både mycket enkla och mycket komplicerade verksamheter. Målet är att lösa lokala problem, uppfylla lokala behov av verksamhet/information eller att skapa lokal, operativ, varaktig verksamhet som exempelvis förebyggande verksamhet.

Potentiella informationstekniska stöd omfattar här t ex gemensamma IT-plattformar för delning av information och dokument, databaser för digital lagring av aktörer, roller, uppgifter, kompetens, utbildning, ansvar, kontaktinformation, inte minst när det gäller frivilliga aktörer, samt sociala medier för dialog med och inhämtande av information från allmänheten.

Gränsöverskridande Ad hoc-samverkan passar för multidisciplinära insatsverksamheter under en begränsad tid och kan förväntas vara ett koncept som utvecklas framöver för användning när räddningsresurser är svåra att komma åt, kräver speciella kunskaper, lokala förutsättningar eller helt enkelt är glesa. En utgångspunkt med denna samverkansform är att snabbt kunna mobilisera lokala resurser över olika samhällssektorer och att kunna leda och koordinera aktörer från olika sektorer i en gemensam insats. Därmed är det en samverkansform som passar för sammansatta insatser för trygghet, säkerhet, räddning och respons tillsammans med nya professionella eller friviliga aktörer.

Informationstekniskt stöd för adhoc-samverkan omfattar både stöd för att leda och samordna adhoc-samverkan samt att samverka lokalt. Därmed omfattar det båda de ovanstående förslagen som exempelvis beslutsstödsystem, geografiska informationssystem, kartsystem och positioneringssystem, gemensamma lägesbilder och digitala ledningsbord samt gemensamma IT-plattformar för delning av information och dokument samt databaser för lagring, men också mobila applikationer i form av t ex sms utalarmering och help appar som stöd för agerande på skadeplats. Även de dynamiska utalarmeringssystem är tänkta att på sikt även omfatta frivilliga aktörer och lokala resurser.

Alla tre samverkansformerna kan ses som framgångsrika eller med potential för att vara det. Den regionala myndighetssamordningen kommer med hög sannolikhet att öka eftersom den bygger på stordrift. Den integrativa samverkan är främst inriktad mot utvecklingen av förebyggande verksamhet tillsammans med andra samhällsverksamheter. Där kan trygghets- och säkerhetsskapande aktiviteter bidra också till andra samhällsviktiga processer utöver trygghet och säkerhet. Erfarenheter och kunskaper för mobilisering och ledning av gränsöverskridande ad hoc-samverkan inom räddning kan troligen utvecklas för att fungera framgångsrikt också på helt nya fält för trygghet och säkerhet samt för samverkan med nya aktörer i olika sammanhang där snabb respons är viktig. Sådan kan gälla glesbygdsräddning, äldres trygghet, kvinnofrid, rasism, skolmobbing, ensamarbete i skogen eller i jordbruket, friluftsliv och trygghet på skolgården eller bevakning av naturskydd. Avgörande är dels larmförutsättningarna, dels förutsättningarna för ledning av insatser. Här kan också sjö- och flygräddningsledarens roll i räddningsinsats till sjöss med fördel användas som utgångspunkt för en omdefinition av larmhantering i exempelvis glesbygd.

Därmed är de sammanfattade slutsatserna av studien att samverkan ska uppfattas som ett selektivt organisationsverktyg där det gäller att anpassa och välja rätt verktyg med rätt strategi för rätt ändamål, och baserad på logiker som inte kolliderar för att samverkan ska bli effektiv och nå sina mål. Förslag till vidare forskning gäller bl.a. hur ledning av ad hoc-samverkan går till och kan utvecklas, olika organisatoriska tröskel- eller översättningsfenomen samt hur vidare utveckling av informationsteknik kan drivas och bör beforskas och projektanpassat och med förankring i respektive samverkansprofils behov.

Räddningstjänsten är en svensk institution med ett sedan gammalt väl inarbetat gott rykte, eller på modern svensk ekonomistiska; ”varumärke”. Samtidigt har förutsättningarna för att bedriva räddningstjänst förändrats liksom organisationerna i sig där många valt att gå samman i kommunalförbund för att vinna stordriftsfördelar. Att gå från att vara en traditionell brandkår till att bli ett förbund, det vill säga en koncern i räddningsbranschen har och är för många förbund en tuff resa med nya krav, nya frågor, nya förutsättningar och väldigt få färdiga svar - så hur gör man? Olika räddningsförbund har tacklat dessa utmaningar mycket olika. En tidigare studie ”Effektivitet, säkerhet och pengar – Att hantera skilda effektivitetsperspektiv i räddningstjänsten” visar utifrån två olika förbund vilka utmaningar man ställs inför. Denna studie fokuserar på att visa hur ett förbund valt att hantera utmaningarna.

Syftet med den här studien var att utifrån ett konkret exempel, Södertörns brandförsvarsförbund, beskriva och föreslå hur räddningstjänstförbund kan hantera skilda effektivitetsperspektiv och olika sätt att organisera för att uppnå sina mål.

Studien har genomförts med kvalitativa etnografiskt inspirerade metoder och induktiv analys av återkommande teman som därefter kopplats till en referensram av teorier och modeller om effektivitet och legitimitet och strategiska processer för handlingsutrymme/manöverförmåga. Återkommande teman har gällt helhetssyn, utvecklingsinriktning, samverkan, marknads-kommunikation och konsekvent agerande.

Resultaten av studien visar att temana tillsammans och med hjälp av varandra utgör en väv eller en interaktiv strategisk modell där olika delar förutsätter varandra för att uppnå förbundets vision. Det kan identifieras som Södertörns brandförsvarsförbunds strategiska modell för utveckling:

Verksamheten ses som en helhet där förebyggande och efterarbete är en del av processen där man arbetar efter principen ”all inclusive” till kommunerna och med kontakter och utveckling på flera olika nivåer. De anställda förutsätts arbeta med allt, såväl brandskydd som utryckning och flexibelt verka i olika sammanhang i förbundet. Man är inte verksam för sina kommuner utan med dem och en konsekvens av det är att samma mångfald som genomsyrar förbundets kommuner också ska motsvaras i personalens sammansättning och kunskaper för att man ska kunna utföra uppdrag på ett bra sätt. Kontakterna med de ingående kommunerna designas och utvecklas till att ständigt bygga på flera relationer på olika nivåer där tillit och relationer är grunden för gemensam och egen marknadskommunikation och utveckling av verksamheten. Det kan ses som en form av inter-sourcing där utbyten mellan förbundet och dess kommuner på alla nivåer också genererar helt nya tjänster eller helt nytt innehåll i tjänster för de medverkande aktörerna, vilket ger en innovationsdimension till såväl förbundets som kommunernas utveckling. Förbundets verksamhet har ett tydligt stöd för den strategiska modellen i konsekvent utbildning, personalpolicy och rekrytering. På kort sikt innehåller förbundets strategiska modell dock inte så mycket aktiviteter för intern förankring eller identitetsskapande som efterfrågas från fackligt håll. Förbundets strategiska modell baseras i stor omfattning på systemtänkande: Helhet, överblick, och överenstämmelse mellan olika nivåer framhävs. Det pekar mot systemeffektivitet med fokus på output som kostnadseffektivitet och synergi. Samtidigt finns en tydlig värdegrund i hur output ska uppnås utifrån helhetsperspektiv och tydliga ställningstaganden för förebyggande arbete baserat på etnisk mångfald och jämställdhet samt om hur samhället fungerar och tryggheten ska utvecklas. Det pekar mot missionseffektivitet baserad på ideologi och gemensamma värderingar. Därmed kan den strategiska plattformen sägas ha en stark betoning av, och möjlig övervikt mot extern legitimitet. Utökad intern marknadsföring respektive förankring av vad förbundet är, varför man är så och vad arbetet i grund och botten handlar om, kan innebära en förbättringspotential för den interna legitimiteten. Det kan ses som en viktig intern ledningsuppgift som kan komplettera förbundets strategiska modell.

Vad som kan ses som speciellt är det konsekventa genomförandet av den strategiska modellen, vars aktiviteter egentligen kan ses som traditionella företagsekonomiska aktiviteter, men här ses som delvis nya eller ovanliga för räddningstjänstförbund. Dit hör exempelvis betoningen av varumärkesbyggandet, offensiv marknadskommunikationen, interprenörskap samt integration och samverkan som strategi.

Slutsatsen är därmed att räddningstjänstförbund kan arbeta med systematisk utveckling av effektivitet och organisering genom konsekvent användande av strategiska modeller vars strategier stöttar och stärker varandra i syfte att nå uppsatta mål. Den strategiska plattformen och processen för detta behöver omfatta både extern och intern legitimitet och för att åstadkomma det behöver flera olika effektivitetsperspektiv identifieras och tillgodoses för såväl externa som interna målgrupper. Kunskapsstöd som räddningstjänstförbund kan dra nytta av kan hämtas från företagsekonomiska perspektiv på offentlig och politisk organisering.

Slutsatsen är därmed att räddningstjänstförbund kan arbeta med systematisk utveckling av effektivitet och organisering genom konsekvent användande av strategiska modeller vars strategier stöttar och stärker varandra i syfte att nå uppsatta mål. Den strategiska plattformen och processen för detta behöver omfatta både extern och intern legitimitet och för att åstadkomma det behöver flera olika effektivitetsperspektiv identifieras och tillgodoses för såväl externa som interna målgrupper. Kunskapsstöd som räddningstjänstförbund kan dra nytta av kan hämtas från företagsekonomiska perspektiv på offentlig och politisk organisering.

Slutsatsen är också att räddningstjänstförbund med hjälp av interprenöriella strategiska modeller kan vara organisatoriskt innovativa och utveckla nya verksamhetsformer för att uppfylla LSO, inte bara för sig själva utan i samverkan med de ingående kommunerna och deras övriga verksamheter. Förslag till fortsatt forskning gäller samverkansformer, organisatorisk innovation och socialt entreprenörskap.

Avslutningsvis ges förslag till systematisk strategisk utveckling för räddningstjänstförbund i största allmänhet. De centrala byggstenarna omfattar vart man vill och varför, hur det ska gå till, vem som ska göra vad och för vem. Slutligen betonas integration, konsekvent planering och genomförande samt överensstämmelse mellan olika strategiska inslag.

Styrmodeller och organisationsperspektiv för offentlig verksamhet och kostnadseffektivitet som är inspirerade av privat näringsverksamhet och industriell produktion har fått stort genomslag inom offentlig administrativ logik och praktik. Det gäller också styrningen av responssystemets aktörer där det framgår att mötet mellan vad som populärt kallas New Public Management och räddningstjänst omfattat av oro, konflikter och intern turbulens. Frånsett gemensamt fokus på säkerhet har de administrativa och politiska delarna av många förbund, tydligt fokus på kostnadseffektivitet i enlighet med Lean produktionsstyrning medan operativa delar av organisationen har tydligt fokus på arbetsmiljö och risker vilket omfattar andra perspektiv på vad effektivitet är.

Studiens syfte var att beskriva skillnader mellan olika effektivitetsperspektiv och dra slutsatser kring konsekvenserna av dem i organisering av räddningstjänstförbund samt att börja skissera förslag till arbetssätt och metoder för hantering av olika effektivitetsperspektiv.

Studien genomfördes med kvalitativa fallstudier av två räddningstjänstförbund: Räddningstjänst-förbundet Östra Götaland (RTÖG) och Mälardalens Brand- och Räddningsförbund (MBR). Sju personer, såväl brandmän som chefer i de två förbunden har intervjuats och ytterligare en person har avgett synpunkter på texten. interna dokument har studerats. Som komplement till intervjuerna har de intervjuade fått rangorda mål som kan kopplas till olika former av effektivitet samt av hur de förväntar sig att andra grupper rangordnar. Insamlade data har tematiserats och analyserats kvalitativt, samt positioneras utifrån en narrativ modell över olika effektivitetsperspektiv. Resultatet av den tematiska analysen har analyserats med induktiva jämförelser med och mellan HRO perspektiv och Lean och Agile produktionsstrategier.

I den tematiska analysen återfanns sex breda teman ”Yrkets omvandling”, ”Att bygga upp ett kommunalförbund inom räddningstjänst”, ”Effektivitet”, ”Organisering”, ”Trygghet och Säkerhet”, ”Utveckling framöver”. En analys av fördelningen över olika perspektiv på effektivitet visade en stark överbetoning på ett reduktionistiskt synsätt och detaljstyrning. Problem med effektivitet uttrycktes i enlighet med ett perspektiv men lösningar föreslogs som uppfyllde en annan effektivitet, vanligen föreslogs lösningar inom insatseffektivitet. Det gällde också mjuka effektivitetsvärden som delaktighet, medvetenhet, värdegemenskap. Resultatet visade att såväl cheferna som brandmännen rangordnade vad som är allra viktigast på exakt samma sätt men att förväntningar på andra var stereotypa.

Bland de perspektiv på effektivitet som stod i konflikt med varandra fanns tre huvudmotsättningar som också kunde relateras till motsättningar mellan organisationsrecepten” HRO och Lean som samexisterade i de studerade räddningstjänstförbunden och inte var kompatibla i alla sina delar. Motsättningarna gällde: Ambition om kostnadseffektivitet som ställdes mot ambition om säkerhet, behov av standardisering som ställdes mot behov av flexibilitet och ideal i form av avskalad effektivitet som ställdes mot behov av överkapacitet och redundans. Genom att kombinera Lean och HRO med ytterligare ett organisationsrecept: Agile produktion kan här motsättningarna minimeras. Det talar för vikten av att vara uppmärksam på vilka ideal och implicita värden som följer med de organisations och produktionsstrategier man använder sig av, och att kritiskt och medvetet välja produktionsekonomiska strategier som uppfyller de krav verksamheten ställer samt att vara beredd att modifiera och utveckla dem efter den egna verksamhetens behov.

Aktörer som kommer först till platsen för en olycka eller en nödsituation kan kallas för förstainsatsaktör. Aktörers medverkan, samverkan och koordination av aktiviteter i det inledande skedet av räddningsinsatser är ett mångfacetterat område under pågående utveckling i samhället. Vid vardagsolyckor är en central effektivitetsaspekt att vinna tid mellan utlarmning och insats. Därmed är den första responsen viktig för att effektivisera räddningsinsatser, både i fråga om utfall och resursanvändning. Syftet med den här studien är att beskriva hur området framställs i forskning och i praktiken. Detta görs genom en litteraturstudie där aktuell forskning och utveckling analyseras samt en intervjustudie där två icke-traditionella förstainsatsaktörers verksamheter behandlas. Slutsatserna ligger till grund för förslag till vidare forskning på området.

Litteraturstudien och intervjustudien genomförs fristående från varandra för att därefter sammanställas och jämföras med varandra. Litteraturstudien baseras på systematiska sökningar i forskningsdatabaser. Intervjustudien har genomförts med tre intervjuer angående två helt olika förstainsatsaktörers verksamhet utvalda just för att bidra med olika perspektiv på förstainsatser. Svenska Klätterförbundets (SKF) verksamhet inom räddning behandlas, liksom Larm Assistans Sverige AB:s samarbete med räddningstjänsten i Söderköping, där väktarbolaget lånar ut sin personal för att assistera vid larm, inom ramen för ett IVPR-avtal (I Väntan På Räddningstjänst).

Generellt i den internationella litteraturen avses yrkesmässiga responser av anställda i blåljusorganisationer när begreppen första responser och ”first responders” används. Flertalet studier är tekniskt eller medicinskt inriktade mot antingen användning av defibrillatorer eller teknisk utveckling och utvecklingen av systemstöd. Inom katastrofhantering vidgas det teoretiska perspektivet också mot andra former och andra uppdrag. Definitioner av förstainsatser och förstainsatsaktörer saknas i stort sett och det finns en mångfald av exempel, inom samtliga samhällssektorer på vad en förstainsats kan vara, vem som utför den, hur och varför. Mycket få studier antar något annat perspektiv än myndighetsperspektiv och få har begrundat det faktum att det finns välorganiserade och välutbildade aktörer som redan är aktiva inom räddning inom sina egna verksamheter som kan vara möjliga att utveckla eller koordinera. Vissa teoretiska perspektiv med vidhängande modeller dominerar både forskning och praktik på området. Det gäller systemmodeller med det rationella tekniska systemet som förebild, och modeller för produktionsstyrning i industri med företagande som förebild. Ramarna styr problemförståelsen. Nästan all problematisering och problemlösning framställs i termer av system- eller tekniklösningar oberoende av problemets art.

Både de studerade förstainsatsaktörerna har erfarenhet av medverkan vid räddning. För Klätterförbundet gäller det dels självräddning men också assistans vid räddning på hög höjd. Larm Assistans bedriver frivillig, avtalsspecificerad IVPR verksamhet, vilket innebär att väktare i bolaget har utrustats med enklare räddningsutrustning såsom brandsläckare och flytboj. De får sedan larm samtidigt som räddningstjänsten och kan åka och påbörja en insats om de är tillgängliga och i närheten av olyckan. Såväl Klätterförbundet som Larm Assistans är positiva till att kunna bidra i räddningsinsatser, men upplever att intresset ifrån räddningstjänster som de ännu inte har samarbete med är ganska svalt. Både organisationerna upplever också att de skulle kunna utvecklas i sina roller som förstainsatsaktörer, och då främst genom att utveckla lokala samarbeten grundade på samövning, personliga möten och gemensam förståelse. De ser inte något primärt behov av nya tekniska lösningar utan snarare av utvecklad användning av redan befintlig teknik och att som aktör utanför räddningssystemet kunna få tillgång till befintlig teknik. Egna förslag till utveckling gäller dels räddningskort och komplettering i SOS Alarms räddningsindex. Räddningstjänsten i Söderköping som tillsammans med Larm Assistans har utvecklat det lokala IVPR konceptet anser att detta skulle kunna vidgas till andra aktörer såsom hemtjänstpersonal och sotare.

Både teoretiskt och praktiskt grundade definitioner och gränsdragningar behövs för vad som är en förstainsats, var och hur den sker, och vem som är förstainsatsaktör. Sex olika dimensioner för klassificering föreslås. Ytterligare studier och utveckling behövs som använder och vidareutvecklar andra teoretiska perspektiv och modeller som mer betonar vikten av kontext och gemensam mening för exempelvis lokalt nätverksbyggande och organisering. Likaså behövs perspektiv och modeller för att fånga upp initiativ och engagemang, hämtade exempelvis från socialt entreprenörskap.

I april 2010 gav regeringen i uppdrag till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att i ett projekt öka säkerheten på landsbygden genom nya former för räddning och respons. Inom ramen för ovanstående uppdrag, vilket benämns ”Samhällsviktig samverkan i landsbygd” har CARER – Centrum för respons- och räddningssystem – vid Linköpings universitet fått i uppdrag av MSB att inventera vilka behov och resurser för säkerhet och trygghet som existerar på lands- och glesbygd, samt undersöka vilka andra projekt och initiativ som föregått detta, nationellt och internationellt. CARERs projekt, som görs inom ramen för regeringsuppdraget, benämns Trygghetshöjande åtgärder för landsbygden (TÅLA).

TÅLA har genomförts som fyra sammanhängande delstudier där de två första delstudierna använder kvalitativ metodik, främst intervjuer, och syftar till att skapa en förståelse för den upplevda tryggheten på lands- och glesbygden, samt utröna vad den består i och hur den kan stärkas. Delstudie 3 syftar till att kvantitativt uttrycka behov och resurser för säkerhet och trygghet på landsoch glesbygd genom ett urval av indikatorer. Delstudie 4 syftar till att ge en överblick över tidigare forskning och utveckling på området.

Några generella slutsatser som kan dras från TÅLA-projektets olika delstudier är att det finns en god medvetenhet hos boende i land- och glesbygd för att det kan ta tid innan hjälp kan fås ifrån de traditionella räddningssystemen (som till exempel polis eller räddningstjänst), ett faktum som också kan bekräftas numerärt. Vissa indikatorer tyder dessutom på att boende på lands- och glesbygden är mer drabbade av olyckor än boende i tätort, vilket ger ett ökat behov av de aktuella resurserna. Detta har lett till att nya typer av lösningar har utvecklats, oftast av de boende, för att bistå vid olyckor, många baserade på självhjälp och frivillighet.

Tydligt är också att trygghet omfattar mer än bara blåljusverksamheter och stöd från det allmänna. Här inkluderas också behov som el, vatten och möjligheten att handla mat. En stor del av den upplevda tryggheten hos befolkningen kommer från det sociala nätverk som finns i respektive by. Möjligheter till kommunikation är centralt och det är när individen är ensam utan möjlighet till kontakt med omvärlden som den största otryggheten infinner sig.

Det framkom under projektet flera exempel på samverkan och de som medverkar framhåller vikten av att känna varandra innan insatsen, för att bästa möjliga resultat ska uppnås. Såväl de båda kvalitativa studierna som kunskapsöversikten pekar på att en trolig väg till framgång för en ökad säkerhet och trygghet på landsbygden bygger på att de lokala resurserna och strukturerna nyttjas i samverkan med de traditionella räddningsresurserna. Detta innebär att det bör vara möjligt att stärka dels de boendes möjligheter att hjälpa sig själva och att hjälpa varandra, men också att nyttja organisationer som idag inte tillhör blåljusmyndigheterna för att i samverkan med räddningstjänsten, sjukvården och polisen kunna bistå vid olyckor, akuta sjukdomsförlopp och andra relevanta händelser. Viktigt att beakta i detta sammanhang är då att använda de befintliga strukturer som existerar bland såväl boende som olika organisationer, för att på bästa sätt kunna dra nytta av den lokala kunskap, de resurser och det engagemang som existerar.