Over the past decades, reports from official authorities and the media have suggested that there is a ‘crisis’ in young people’s mental health. However, there is considerable uncertainty regarding how to interpret the data referred to in these alarming reports. The present article draws on ‘the minority voices’ of young people and theories developed by Ian Hacking to undertake a critical analysis of the conceptualisation of young people’s mental health. According to Hacking, systems of classifications formulate general truths about people and frame the suffering of individuals in specific ways. Classification changes people. However, young people are social actors who interact with classifications of their mental health and by doing so they could cause classifications to be redrawn. Hacking refers to these feedback effects as ‘looping effects’. Based on 51 interviews with 15-year-olds, this article explores how young people interact with psychiatric labels associated with their wellbeing such as anxiety and depression. We demonstrate how the participants gave new meaning to these psychiatric labels, devalued and gave nuance to them, and by doing so transformed them into cultural categories rather than diagnostic categories. We discuss the potential looping effects related to young people’s mental health and how the present findings can inform policy practice.

Although young people in Sweden report good health, there is an increase in self-reportedsymptoms. However, there is uncertainty regarding what these symptoms signify. Using interviewswith 15-year-olds, this research examines what the symptoms asked for in the Health Behaviorin School-Aged Children survey represent. The analyses takes inspiration from a performativeunderstanding of surveys. It demonstrates that while problems such as feeling low and nervousnessare reported as poor mental health, some participants refer them to deep-seated problems andothers to everyday challenges. The results points to the necessity of reporting from symptomscales with caution to avoid the pathologisation of everyday problems.

Mätningar av ungas psykiska hälsa i Sverige visar på motstridiga uppgifter;unga markerar hög livstillfredsställelse samtidigt som de uppger besvär somnedstämdhet och nervositet. I forskningsrapporter och media rapporterasbesvären som psykisk ohälsa. Det är emellertid svårt att veta vad besvärenrepresenterar. Syftet med studien är att undersöka vad besvären som efterfrågas i enkäten Skolbarns hälsovanor representerar i ungas liv. Studienbaseras på intervjuer med ungdomar i årskurs 9 och en teoretisk förståelseav barn och unga som hälsoaktörer. Analysen visar att medan besvären representerar vardagliga problem för en del ungdomar, representerar de djupgående problem för andra. Resultaten pekar på betydelsen av att uppmärksamma den här dubbelheten. I annat fall riskerar vardagliga utmaningar attpatologiseras och mer allvarliga problem att förbises.

En stor del av den statistik som ligger till grund för medialt uppmärksammade rapporter om ökande psykisk ohälsa bland unga representerar inte alltid psykisk ohälsa utan övergående besvär kopplade till ungdomars vardagliga utmaningar. Detta kan leda till att ungas mående medikaliseras och att insatser som ska främja psykisk hälsa riskerar att hamna snett.

The present ethnographic study aims to explore how students reproduce and make use of a programme for social and emotional learning to create their own moral orders and routines for interaction in their local school context. The study demonstrates that the students made use of routines and norms conveyed by the programme to negatively position and exclude peers as well as to reproduce discourses of ‘blaming the victim’. The results highlight the inappropriateness of implementing a programme that strips emotions and behaviours of their meaning and that fails to situate emotions within students’ actual social and cultural contexts. The study demonstrates how such an approach relocates the responsibility for dealing with socially and culturally situated problems to the individual and denies teachers the opportunity to respond to problematic situations that give rise to emotions of anger and that emerge in social and cultural contexts at school.

This article focuses on a psycho-educational programme, DISA, currently practised in the Swedish schools to prevent girls from developing depressive symptoms. We draw on group interviews with schoolgirls to explore how they describe DISA and how an understanding of the programme is constructed through their arguments. We demonstrate how the girls’ version of DISA highlights a contradiction in the intervention that is traceable to the theoretical underpinnings of the programme and the mix of traditions — treatment and prevention — that constitute the intervention. We discuss problematic aspects of DISA and outline implications for policy practice.

Drawing on ethnographic research conducted at three lower secondary schools in the northern Vietnamese cities of Hanoi and Haiphong, this article provides a contextually nuanced conceptualisation of Vietnamese school bullying. In doing so, the article not only addresses the lack of knowledge about Vietnamese school bullying, but also poses a number of critical questions about how school bullying is more widely understood. The descriptions of school bullying provided by teachers and students in this article suggest that school bullying cannot be reduced to the negative actions and aggressive intentionality that are so often used to define it in the mainstream literature. Instead, these actions are perceived as instruments for bullying that serve a function in the social and institutional context of the school. Furthermore, the descriptions provided by teachers and students challenge the view of meekness (the passive victim) as an individual personal trait. While they suggest that students who are perceived as meek in the social context of the school are most likely to be bullied, they also highlight that some students accede to the demands of their peers in order to escape being subjected to more direct negative actions. The study thus suggests that a key for understanding the role that bullying plays in students’ day-to-day life at school is to acknowledge the function of ‘meekness’ in bullying situations and to thus place more focus on the social and institutional context within which bullying occurs.

The article draws on interviews with participants in a psychotherapeutic education programme, called Depression in Swedish Adolescents, which has seen wide distribution within Swedish schools. We demonstrate how, in their accounts, self-disclosure in front of classmates is made into a central and both positive and problematic aspect of the programme. Sharing private matters in a group setting consisting of classmates might strengthen their interpersonal relations; but at the same time, it carries the risk of triggering already ongoing destructive interactions such as bullying and harassment. Voluntary participation, group composition and paying attention to how members respond to one another and make use of the private information shared stand out as important criteria to consider. However, in order to meet these criteria, an intervention involving self-disclosure in front of classmates needs to challenge the tradition in school of practising mandatory participation, as well as the class structures with their predefined group composition.

Sedan millenniumskiftet har socio-emotionella program kommit att bli allt vanligare i skolor runtom i världen. Depression in Swedish Adolescents (DISA) och Social och Emotionell Träning (SET) utgör två socio-emotionella program som används i svenska skolan. Syftet med denna avhandling är att studera elevers perspektiv på DISA och SET, samt att studera programmens målsättning och design. Analysmaterialet består av intervjuer, deltagande observationer, programmanualer och dokument som beskriver och förklarar programmens utgångspunkter. Avhandlingen innefattar fyra artiklar. Artikel I belyser en konflikt i DISA programmet. DISA programmet lär ut tekniker som har utformats för att behandla depression. Programmet riktas dock till flickor generellt med syftet att förebygga att de utvecklar depression. Flickornas beskrivningar av DISA visar varför denna konflikt i programmet är problematisk. De fick inte själva definiera vilka problem de upplevde, istället var de tvungna att jobba med de problem som programmets övningar tillskrev dem. Övningarna som ingår i DISA och SET innebär moment där eleverna förväntas öppna sig inför varandra. Artikel II och III belyser hur detta fenomen hade potential att stärka elevernas sociala relationer, samtidigt som det också riskerade att leda till mobbning. I SET programmet tränas elever på att kontrollera sin ilska. Artikel III belyser hur normen – att visa ilska är ett olämpligt beteende – användes av eleverna för att rättfärdiga uteslutning av elever som visade ilska. Artikel IV består av en djupanalys av lektionen ’Vad kan du göra’ som handlar om hur elever bör agera om de utsätts för negativa handlingar från kamrater. Artikeln tar utgångspunkt i det dilemma som lärare ställs inför i SET programmet: att å ena sidan träna barnen i att anta socialt accepterade beteenden, och å andra  sidan följa programmets krav på neutralitet. Analysen visar att de frågor som SET lärare använder för att åstadkomma en neutral hållning i praktiken medför mer implicita former av styrning där programmets ideal om önskvärda beteenden reproduceras.  Önskvärda beteenden konstrueras genom att diskutera fiktiva fall utan att relatera dem till den sociala och kulturella kontext där barnen agerar och hanterar aktuella problem. Avhandlingen avslutas med en diskussion om hur ’barns psykiska hälsa’ och ’barns behov’ förstås och bemöts genom dessa program och vilka slutsatser som kan dras för utformandet av framtida insatser i skolan.

Redesigning outdoor preschool environment may favorably affect multiple factors relevant to health and reach many children. Cross-sectional studies in various landscapes at different latitudes have explored the characteristics of preschool outdoor environment considering the play potential triggering combined physical activity and sun-protective behavior due to space, vegetation, and topography. Criteria were pinpointed to upgrade preschool outdoor environment for multiple health outcomes to be applied in local government in charge of public preschools. Purposeful land use policies and administrative management of outdoor land use may serve to monitor the quality of preschool outdoor environments (upgrading and planning). This study evaluates the process of implementing routines for upgrading outdoor preschool environments in a medium-sized municipality, Sweden, 2008-2011, using qualitative and quantitative analysis. Recorded written material (logs and protocols) related to the project was processed using thematic analysis. Quantitative data (m² flat/multileveled, overgrown/naked surface, and fraction of free visible sky) were analyzed to assess the impact of implementation (surface, topography, greenery integrated in play). The preschool outdoor environments were upgraded accordingly. The quality of implementation was assessed using the theory of policy streams approach. Though long-term impact remains to be confirmed the process seems to have changed work routines in the interior management for purposeful upgrading of preschool outdoor environments. The aptitude and applicability of inexpensive methods for assessing, selecting, and upgrading preschool land at various latitudes, climates, and outdoor play policies (including gender aspects and staff policies) should be further discussed, as well as the compilation of data for monitoring and evaluation.

Den här rapporten presenterar en forskningsbaserad utvärdering med särskilt fokus på barns perspektiv av ett lokalt utformat antimobbningsprojekt med namnet Säg STOPP! i Katrineholms kommun under åren 2009-2011. Säg STOPP! utvecklades vid Kulturskolan i Katrineholm, som ett led i Kulturskolans kontinuerliga satsning att nå ut till Katrineholms grundskolor. Det skedde i samarbete med företrädare för Barn och ungdomsprojektet i Katrineholm, en större satsning för att motverka mobbning och främja välbefinnande och hälsa bland barn och unga i Katrineholm, finansierat av Folkhälsoinstitutet. Säg STOPP! var inspirerat av Forumteater, en dramapedagogisk ansats, som syftade till att få barn medvetna om olika handlingsalternativ i en mobbningssituation och att reflektera kring hur mobbning äger rum i ett socialt sammanhang där åskådarna spelar en viktig roll i mobbningens vidmakthållande och utfall.

Jenny Wistbacka, lärare vid Kulturskolan, producerade tillsammans med en grupp ungdomar från föreningen Drag Utan Drog (DuD) en kort film som gestaltar en mobbningssituation. Den aktuella scenen ramades in av två barn som introducerade filmen och som direkt efter den korta mobbningsscenen vänder sig till åskådarna med ett resonemang om vad som hänt. De två barnen avslutar med en uppmaning att komma med olika alternativa förslag på hur situationen kunnat hanteras på annat sätt. Utgångspunkten för projektet var att filmen skulle visas för skolbarn som efter visningen fick rita, skriva, berätta och eventuellt själva spela in en film om hur de såg på alternativa lösningar och handlingsmöjligheter. Projektet pågick under en till två månader.

Ett erbjudande gick ut till Katrineholms skolor – rektorer och lärare - att delta i projektet och använda materialet. De skolor och lärare i år fyra som uttryckte intresse bjöds in till ett introduktionsmöte, där film och instruktionshäfte delades ut. I vissa fall valde lärare att inte delta vid introduktionsmötet. Projektet gavs olika inramning i de involverade skolorna. Allt material som barnen skapade under projektets gång samlades sedan in till en gemensam utställning i Musikens Hus där den filmade scenen också framfördes ”live”. I enlighet med Forumteaterns logik och under ledning av Jenny Wistbacka fick åskådarna – skolbarnen alltså – komma med förslag om hur förloppet kunde ändras, varvid skådespelarna tog över och spelade upp alternativa handlingsförlopp. Föreställningarna tog ungefär en timmes tid i anspråk.

Efter första årets genomförande, som ett led i implementeringsprocessen, träffades projektledare, Kulturskolans personal, och forskarna för återkoppling av forskarnas preliminära resultat. Barn i två involverade klasser hade intervjuats om projektet, liksom deras lärare. Alla lärare besvarade också en enkät. Resultaten från barnintervjuerna visade att dramatisering och det visuella materialet gjort starkt intryck och inspirerat barnet att närma sig ämnet mobbning, vilket talade för att stärka de dramapedagogiska inslagen. Resultat från lärarnas utvärderingar (intervjuer och enkäter) visade samtidigt att lärare upplevde svårigheter att arbeta dramapedagogiskt. Mot den bakgrundenbestämde projektgruppen och forskarna att stärka och stötta lärarnas kompetens på området. Det gemensamma instruktionstillfället förlängdes och den skriftliga instruktionen som följde filmen förstärktes.Ytterligare uppgifter som framkom i enkätsvaren bidrog till att särskilt finansiellt stöd gavs till landsortsskolor för att möjliggöra bussresa in till Katrineholms centrum inför evenemanget i Musikens hus, att innehållet i pjäsen/filmen anpassades till barnens ålder, samt att instruktionernas utformning utvecklades under den aktuella perioden.

Resultat från barnintervjuerna visade också hur mobbning är ett  samtalsämne med stark moralisk laddning. Säg STOPP!-aktivitetenskapade dock möjligheter att närma sig mobbningsfrågor ur ett ”lekande” perspektiv, vilket i sin tur underlättade ett reflekterande förhållningssätt till en rad moraliska frågor och dilemman som mobbninggenererar. En dramapedagogisk ansats erbjuder ett mindre laddat perspektiv på frågor om vad som utlöser mobbning, hur det upprätthålls, och hur involverade barn har olika handlingsalternativ och detta på ett sätt som inte givet aktiverar ett ”rätt-och-fel”-tänkande. Säg STOPP! utgjorde en relevant metod för att uppnå syftet att skapa reflektion kring mobbningens sociala mekanismer och dynamik sett ur barnens perspektiv, med särskild betoning på åskådarnas roll. Men resultaten visade också att när frågor om mobbning och utsatthet hanteras måste elevernas personliga integritet uppmärksammas, värnas och skyddas. Om elever som känner sig utsatta för mobbning i skolan förväntas spela rollspel och göra värderingsövningar i grupper med andra elever som de identifierar som mobbare, måste stor varsamhet och respekt för de enskilda elevernas åsikter och uppfattningar iakttas. Frivillighet och öppenhet bör utgöra en självklar grund för dramapedagogiska aktiviteter av detta slag.

Eftersom metoden är flexibel och möjlig att anpassa till en föränderlig och dynamisk skolpraktik, utgör metoden ett viktigt komplement till pågående värdegrundsarbete.

Utvärderingen kan inte uttala sig om metodens effekter i form av minskad mobbning. Mot bakgrund av aktuell forskning framgår dock att metoden omfattar en rad komponenter som ingår i program som visat sig ha påvisbar effekt i experimentella studier, särskilt med bäring på minskning av antal mobbade barn. De komponenter som avses är utbildningsmaterial om mobbning i klassrummet (Säg STOPP!-materialet), föräldrautbildning/möten (föräldrar bjöds in till teaterföreställningen), skolkonferenser/information till elever i storgrupp (teaterföreställning och utställning), visuellt filmmaterial samt metodens ”filosofi” att engagera elever i anti-mobbningsarbetet.

Sammanfattningsvis, Säg STOPP!-projektet har visat hur Kulturskolans kompetens erbjuder möjligheter att utveckla värdegrundsarbete i grundskolan, både för att via dramapedagogiska ansatser förhålla sig till mobbningsproblematik i skolorna och genom att bredda lärarnas kompetens generellt. Att använda kultur och konst som utgångspunkt i värdegrundsarbete breddar möjligheterna att närma sig frågor som rör gemensam värdegrund och personlig utveckling under förutsättning att hänsyn tas till barns personliga sfär och individuella psykosociala omständigheter.