ICT-enabled or digitalized co-production of public services has become increasingly relevant to emergency response and crisis management. This study provides a literature review on this phenomenon, exploring both large-scale crises and frequent emergencies. We found that research in the domain is scarce and focuses mainly on the phenomenon in terms of digital volunteerism. In large-scale crises, they mostly refer to spontaneous forms of volunteering, and in smaller emergencies, to more organized volunteers that collaborate with a response organization over time. Similarities to digitalized co-production in the public sector generally include financial, administrative, ICT, and demographic factors. Differences include, e.g., aspects of coordination, support, and processing by formal actors. We argue that there are benefits of adding a theoretical co-production perspective to digital volunteerism in emergency response and that our literature review can guide future research on models and (the double) use of volunteers in both kinds of emergencies.   

In Sweden, digitalized co-production emergency response initiatives of a "hybrid" type emerged a decade ago. They did not involve citizens on large-scale or the public but rather targeted local efforts to recruit groups of citizens to provide first response for other citizens in frequent accidents. Substantial benefits in terms of shorter response times, saved lives, reduced human suffering and material damage, have been recognized. Nevertheless, the initiatives expansion to most municipality rescue services remains limited. Previous research has studied the co-production initiatives, focusing on digitalization/ICT as an enabler and on organizational and ICT-related hindrances. In this study, we develop three models aimed at making the local initiatives national. The presented models are adapted to rural versus urban settings and complemented with a model providing national support. Information and communication technology plays a crucial role in all models, and implications for digitalized co-production are discussed.

Digitalization has transformed the public sector and ICT has enabled the pooling of emergency response resources. Here, we explore and compare three cases of cross-sector collaboration: co-location, co-use of resources, and semiprofessionals as first responders. Identified opportunities include shared facilities and equipment and a positive attitude toward the new collaboration. Challenges include undefined roles, responsibilities, difficulties in prioritizing among ordinary and new tasks in resource-strained organizations, and lack of legislation and agreements. Reported needs are related to improved training and joint exercises and to trauma support and basic supplies, e.g., blankets, reflective vests, and warning triangles. ICT suggestions included, e.g., systems for errand handling, joint assessment of information, status and acknowledgment of available and dispatched resources, and smartphone-based dispatch management. The emerging collaborations can be seen as hybrid forms of government and network governance. Network governance may thus support the development of their institutional aspects but needs to be complemented with practical elements relating to the emergency response context. We also argue that ICT as a key factor enabling collaborations must receive more attention in network governance, which is currently the case.

ICT-enabled or digitalized co-production of public services has become increasingly relevant to emergency response and crisis management. This study provides a literature review on this phenomenon, exploring both large-scale crises and frequent emergencies. We found that research in the domain is scarce and focuses mainly on the phenomenon in terms of digital volunteerism. In large-scale crises, they mostly refer to spontaneous forms of volunteering, and in smaller emergencies, to more organized volunteers that collaborate with a response organization over time. Similarities to digitalized co-production in the public sector generally include financial, administrative, ICT, and demographic factors. Differences include, e.g., aspects of coordination, support, and processing by formal actors. We argue that there are benefits of adding a theoretical co-production perspective to digital volunteerism in emergency response and that our literature review can guide future research on models and (the double) use of volunteers in both kinds of emergencies.   

Flygplan och personer som råkar i nöd i oländig terräng kan använda nödsändare som via satellitsystemet COSPAS-SARSAT kan meddela en räddningscentral att det är ett nödläge, samt ungefärlig position. För att sedan lokalisera nödsändaren används ofta flygande resurser, till exempel helikopter, med fast pejl-utrustning som kan fastställa riktningen mot signalkällan. Ibland kan dock flygande resurser inte användas, som till exempel vid dåligt väder eller om de är upptagna på annat uppdrag, och i dagsläget finns inget bra markbaserat alternativ. Syftet med projektet Terrängpejlen var därför att utveckla och utvärdera ett system för markbaserade pejlresurser, så kallad handpejl. Följande slutsatser kunde dras från projektet:

• Handpejl kommer att behövas mycket sällan vid skarpa insatser. En analys av de senaste fem årens relevanta incidenter tyder på att handpejl inte hade varit till nytta vid något tillfälle. Detta kan dock komma att ändras till exempel. som en följd av ökad frekvens av extremväder, eller vid höjd beredskap på grund av militära hot.
• Det finns i dag ingen pejl som är perfekt för ändamålet att lokalisera nödsändare. Av de tre pejlar som testades i projektet bedömdes två kunna uppfylla grundfunktionen, att hitta en nödsändare, men hade brister i till exempel användarvänlighet. Bäst för ändamålet bedömdes Rhotheta RT 400 vara, medan Rohde & Schwarz PR 200 är att föredra om pejlen också ska användas för att hitta störsändare, vilket kan vara önskvärt om den är stationerad på en flygplats.
• Pejling kan utföras av räddningstjänstpersonal på utvalda flygplatser i samverkan med fjällräddare som får agera transportörer. Vid flera flygplatser finns det fortfarande kvar pejlutrustning, trots slopat krav på detta, och det finns också intresse av att upprätthålla kunskapen.
• Utlarmning och kommunikation bör ske enligt dagens rutin med regelbundna samverkanskonferenser. Direkta kontaktvägar mellan pejloperatörer (flygplatspersonal) och transportörer (fjällräddare) måste upprättas och samverkan måste övas regelbundet.
• Nödvändig utbildning och övning omfattar utbildning av lokala instruktörer, lokal operatörsutbildning samt regelbundna samverkansövningar. Instruktörsutbildning kan genomföras av Sjöfartsverket. Instruktörerna sköter sedan lokala utbildningar och övningar, vilka bör genomföras minst en gång per år. Dessa kan kombineras med återkommande samverkansövningar tillsammans med Sjö- och flygräddningscentralen, Polisen, SOS Alarm och Fjällräddningen.
• Sjöfartsverket bör vara ansvarig organisation som äger pejlarna och lånar ut dessa till flygplatserna, samt har ansvar för tillsyn av verksamheten. Urval av flygplatser bör göras i första hand med utgångspunkt från geografiskt täckningsområde. Utslaget på årsbasis blir den dominerande kostnaden vid en implementering att ha flygplatspersonal i beredskap. Med ett riktpris på 250 000 SEK per pejl, blir det också en viss investeringskostnad om många flygplatser ska utrustas.

BackgroundOrganized volunteer initiatives can reduce response times and improve outcomes in emergencies such as cardiac arrests or fires. Retention of volunteers is important to maintain good coverage and capabilities. The current study explores factors underlying volunteers motivation to continue as volunteers.MethodsData from 5347 active volunteers were collected through an online survey. An exploratory factor analysis was used to identify underlying factors that were then used in a regression analysis to predict intention to continue as a volunteer. Group differences based on, among others, number of alarms and prior professional experience in emergency response were explored.ResultsThe results showed that the factors community, self-image, and competence were the strongest positive predictors for the motivation to continue, whereas alarm fatigue and negative experience were the strongest negative predictors. Volunteers with professional background had higher competence and lower Alarm fatigue. Volunteers from rural areas and small cities had higher community than those in large cities.ConclusionsAlarm fatigue can make it hard to retain volunteers, which could be addressed using improved dispatch algorithms. Support after dispatch is important to prevent negative experiences. Finally, increased competence, e.g. through education and training, can improve volunteers motivation to continue.

Information and communication technology (ICT) and digitalization are often seen as enablers of co-production. But if its potential is not implemented, technology will rather act as a barrier. In Sweden, new types of “hybrid” co-production initiatives that engage civil citizen volunteers as first responders emerged a decade ago. Even though the benefits are recognized, the initiatives’ expansion are hampered by the ICT solutions. In this study, we explore why, by comparing the perspectives of national authorities, needs-owners, suppliers, and end-users. We describe the barriers, e.g., insufficient geofencing, to develop ICT for various mobile platforms, unavailability of a joint API, competitiveness and double roles among stakeholders, and ICT costs. We suggest how to address the barriers and argue that digitalized co-production of the type presented will likely increase. Here our study can contribute to the successive accumulation of knowledge. 

The public sector and emergency response worldwide face budget constraints and lack of resources while having to respond to an increasing number of emergenices. In this chapter, we will describe how the Swedish municipal fire services have addressed this challenge by initiating a first response with new ways of organizing their response units and through collaborations with other societal sectors, i.e., semiprofessionals and with citizen volunteers. This, by using experience from a ten years period and analyzing it in terms of cross-sector collaboration and coproduction. The chapter includes different emergency types the new resources can be dispatched to, with a specific focus on residential fires. The results show that the major benefit for all three forms of reorganization is a shorter response time, which can lead to more saved lives, reduced human suffering, and less material damage. When using semiprofessionals and volunteers, identified challenges include, e.g., prioritization of tasks, making the engagement collective, the dispatch technology, and avoiding risky situations. We discuss the implications of the results and provide some suggestions for future work.

För mer än tio år sedan startade kommunal räddningstjänst det första initiativet där civila engagerades som första insatspersoner – Förstärkt Medmänniska i Medelpad. Sedan dess har konceptet – civila insatspersoner (CIP) spridit sig till ett tjugotal räddningstjänster, i glesbygd och på landsbygd men även till urbana miljöer genom ett initiativ taget av Södertörns Brandsvarsförbund. Både de räddningstjänster som tillämpar konceptet och myndigheter som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och SOS Alarm är överens om nyttan CIP tillför genom att förkorta responstider, rädda liv och egendom. Trots detta har konceptet inte fått den spridning man hoppats på. Vi vet att hindren är både organisatoriska och specifikt relaterade till utlarmning med hjälp av existerande IT-stöd, appar eller SMS-listor.

I den här studien utforskar vi dessa hinder vidare. Vi ger också ett antal förslag på hur de identifierade hindren kan hanteras. Detta genom att genomföra en kvalitativ intervjustudie där vi jämför och kontrasterar perspektiv från myndigheter, räddningstjänst, kommersiella app-utvecklare och de civila insatspersonerna själva (slutanvändare). Vi beskriver både organisatoriska och IT-relaterade hinder och hur de hänger samman. De centrala organisatoriska hindren handlar dels om konkreta utmaningar där det inte finns någon budget eller tid allokerad för att arbeta med CIP-konceptet där det finns viss ovana av förändringsarbete. De handlar också om kulturellt motstånd, det vill säga upplevd konkurrens från CIP vilket gör att initiativen kan sakna stöd både från ledningsnivå i räddningstjänster och från brandmän på operativ nivå. Legala aspekter är också centralt där det för närvarande existerar olika tolkningar av lagstiftning runt ansvar för arbetsmiljö. När det gäller IT-stöden är vissa hinder rent tekniska och relaterar till svårigheter med att få till en korrekt geofencing och att utveckla appar som ska fungera – inte bara på en enhet utan på olika mobila lösningar som ägs av privatpersoner (Iphone, Android i olika versioner). Andra hinder hänger ihop med organisatoriska frågor och konkurrens på den privata marknaden. Exempelvis har SOS Alarm en dubbel roll som privat och statlig aktör och har en app och ett application programming interface (API) under utveckling. De kommersiella leverantörerna kan inte leverera till samma låga kostnad som SOS Alarm och kommer inte åt vissa funktioner (till exempel att dra tillbaka resurser om en situation eskalerar till något farligt). Samtidigt var SOS Alarms app vid tiden för studien inte färdig. Detta sätter räddningstjänsterna i en olycklig situation utvecklingsmässigt och de får fortsätta förlita sig på de SMS-listor som egentligen endast var tänkt som en initial lösning.

Vi föreslår ett antal åtgärder för att adressera hindren där de viktigaste är att MSB tar en koordinerande roll, och upprättandet av samverkansgrupper bestående av representanter för samtliga aktörer som ska vara med och driva konceptet, inklusive civila insatspersoner, kommunal räddningstjänst, SOS Alarm, socialtjänst, försäkringsbolag och fastighetsägare. Vi argumenterar också för hur man kan nyttja existerande kunskapsnätverk för CIP mer effektivt erfarenhetsutbyte. När det gäller ett gemensamt API är ett släppande av detta centralt för att utlarmning ska fungera, konceptet expandera – och överleva över tid. Här föreslår vi expertgrupper med representanter för myndigheter, systemutvecklare, app-leverantörer, SOS Alarm och inte minst slutanvändare. Vi ser också att tiden är mogen för dynamisk resursallokering, det vill säga att när CIP:ar blir fler måste det bli möjligt att larma ut på kompetens och specialisering (till exempel för att undvika larmtrötthet i storstadsområden) men att övriga hinder måste adresseras först.

Vidare i ett teoretiskt perspektiv diskuterar vi våra resultat i termer av ”digitalized co-production” (digitaliserad samproduktion). Co-production är ett sätt att involvera samhällsmedborgare i tjänsteutveckling i offentlig sektor där expansion och nya former möjliggörs av ökad digitalisering. Här tar vi ett delvis annat perspektiv där vi i stället tittar på när digitalisering och IT blir hinder för samproduktionen. Vi argumenterar också för att CIP är en helt ny, framväxande hybridform av co-production som behöver starkare styrning än traditionell co-production. Här kan vår studie bidra till successiv ackumulering av kunskap.

This paper explores opportunities for information systems to support emergency response to multiple natural hazards. Interviews were conducted with 12 representatives from actors of the Swedish emergency response system about response to multiple natural hazards. Challenges and needs connected to five themes influencing the response effort were identified: Cooperation, Resource management, Command and control, Common operational picture, and Risk management. The results illuminate a lack of technology to support decisions and analyses during emergency response to both single and multiple natural hazards. Based on this, the paper suggests and discusses information systems and decision support tools to assist in satisfying the identified needs. The findings can inform policy makers in emergency response of where to concentrate the development of collaborative preparedness and response work, and the scientific community of future research directions.

This study explores digitalized co-production using citizens as volunteer first responders in cities with as specific focus on socially vulnerable areas. It shows that volunteers can make a major difference, e.g., saving lives, administering CPR and extinguishing fires. The ICT artefact is crucial to the co-production by allowing volunteers to be dispatched through their own mobile phones and providing geographical positioning. Identified challenges include to make individual engagement collective, to reduce the risk of the volunteers being exposed to dangerous situations and to further calibration of the ICT. The study argues for digitalization as an enabler of new co-production initiatives, with basic mobile ICT artefacts as the starting point, and that local public sector initiatives aimed to improve inclusion, safety and first response can have positive consequences both nationally and globally. It also contributes to a merging of research perspectives from public administration and information systems, with reference to digitalized co-production.

Denna rapport syftar till att (i) redogöra för begreppet ’multipla naturhändelser’ och kunskapsläget kring interaktioner mellan olika naturhändelser, samt att (ii) fastställa vilka naturhändelser som är mest relevanta med hänsyn till beredskap och förmåga innanför Sveriges territoriala gränser. Översiktligt diskuteras dessutom förutsättningar för och behov av hantering av multipla naturhändelser. Rapporten innehåller en sammanställning av hur naturhändelser interagerar med varandra i vetenskaplig litteratur, en sammanställning av förekomst av naturhändelser i Sverige utifrån sekundärdata från myndigheter och en workshop med experter för att identifiera multipla naturhändelser med relevans för svenska förhållanden. Rapporten presenterar resultat från en första delstudie inom forskningsprojektet Effektiv hantering av multipla naturhändelser (EMMUNE), som finansieras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Formas. 

Naturhändelser kan vara multipla på olika sätt. En primär naturhändelse kan direkt utlösa en eller flera andra naturhändelser. De sekundära händelserna kan sedan i sin tur orsaka ytterligare händelser, vilket skapar en kaskad av händelser. En naturhändelse kan också öka sannolikheten eller förutsättningen för en eller flera andra naturhändelser, exempelvis genom höga flöden eller långvarig torka. Det kan också inträffa flera naturhändelser som sammanfaller i tid och rum utan att händelserna är direkt relaterade till varandra. 

I rapporten redogörs för interaktioner mellan följande naturhändelser: jordbävning; tsunami; geofysiska jordrörelser och hydrologiska skred, ras och sättningar; vulkanutbrott; blixtnedslag; extremt höga respektive låga temperaturer; isstormar; översvämningar; torka; laviner; skogs- och markbränder; skadedjursangrepp; meteoriter; och geomagnetisk storm. En bedömning görs också av vilka naturhändelser som kan anses vara mest relevanta för Sverige i relation till vårt klimat och väder. Bedömningen grundar sig i litteraturstudien och det genomgångna materialet kring förekomst och magnitud och leder fram till att följande naturhändelser anses relevanta: laviner; kraftig vind; kraftig nederbörd; extrema temperaturer; blixturladdningar; översvämningar; ras och sättningar; torka; samt skog- och markbränder. De påverkas alla antingen direkt eller indirekt av klimategenskaper eller väderhändelser. Kunskapen om klimatförändringarnas påverkan på förekomsten av extrema väderförhållanden är varierande och innefattar olika grader av osäkerheter beroende av vilken typ av extremt förhållande det handlar om. I Sverige innefattar eller drivs multipla naturhändelser oftast av atmosfäriska eller hydrologiska händelser. De multipla naturhändelser som av experterna anses vara mest frekventa samt får allvarliga konsekvenser inkluderar antingen höga flöden eller skogsbrand i kombination med annan händelse. 

När det gäller kunskapsläget kring multipla naturhändelser visar litteraturstudien att det finns vetenskapligt stöd för en mängd olika interaktioner mellan naturhändelser. Experterna som deltog i vår workshop beskriver också att vissa naturhändelser, som exempelvis kustöversvämningar, oftast uppstår vid ”multipla” väderfenomen och att det finns många potentiella multipla interaktioner både kopplade till ett utgångsläge med långvarig torka och värme eller höga flöden i vattendrag. Sammantaget talar detta för att naturhändelser behöver betraktas mer utifrån ett multipelt perspektiv. Naturhändelser sker inte bara isolerat utan kan påverkas av eller påverka andra naturhändelsers förlopp, antingen genom ett direkt utlösande eller genom förändring av miljön som ökar sannolikheten för andra naturhändelser. I såväl forskning om naturhändelser och klimatförändringar som i forskning om hantering av naturhändelser har händelserna hittills främst betraktats en och en. 

Det genomgångna materialet indikerar inte att Sverige kommer att drabbas av några nya företeelser på nationell nivå, däremot är det troligt att frekvensen och magnituden för vissa av naturhändelserna kommer att öka i ett förändrat klimat. Det kan även finnas anledning att inkludera biologiska naturhändelser, såsom det gjordes i exempelvis MSB:s sammanställning av riskområden och scenarioanalyser (MSB 2015). 

För att öka medvetenheten om multipla naturhändelser beskrivs tre scenarier för multipla naturhändelser, 1. en situation med höga flöden i vattendrag där det oväntat inträffar ett kraftigt regn, 2. en situation med en torr sommar där det inträffar en värmebölja, och 3. en relativ nederbördsfattning senvinter och varm april med låg markfuktigheten där det uppstår en skogsbrand. Ett lågtryck drar sedan in som ger mycket kraftiga vindar varvid skogsbranden intensifieras och sprids. 

Redan när det gäller förekomst och omfattning av enskilda atmosfäriska eller hydrologiska händelser är det stora osäkerheter i befintliga prognoser och klimatförändringsprojektioner, även om det sannolikt kommer bli både starkare och mer frekvent förekomst av väderfenomen framgent. Att prognostisera och simulera multipla naturhändelser innefattar därmed ännu större osäkerheter. Beredskapen att hantera multipla naturhändelser kan gynnas av ett fortsatt fokus på konsekvensbaserade vädervarningssystem. Exempelvis att vid en period med höga flöden i vattendrag kunna informera att om detta fortsätter ökar risken för sekundära händelser exempelvis skred. Multipla naturhändelsers hantering skulle kunna underlättas genom att tillhandahålla information baserad på förutsättningar för olika naturhändelser på specifika platser, detta för att bedöma risken för sekundära naturhändelser under givna förutsättningar samt de möjliga konsekvenserna av multipla naturhändelser för en specifik plats. Det är därför viktigt att för de tänkta målgrupperna öka förmågan att kunna tolka sådan information och vädervarningar samt att målgrupperna i förväg haft möjlighet kartlägga tänkbara konsekvenser för olika naturhändelser så att behovet av insatser snabbare kan bedömas när en händelse inträffar.

Denna rapport presenterar ett nytt kunskapsläge om framtidens skadeplats utifrån de resultat som kommit från forskningsprogrammet Effektiva räddningsinsatser på Framtidens Skadeplats 2015–2020. Rapporten är en omarbetad version baserad på rapporten Att hantera framtidens skadeplatser: scenarier och utgångspunkter för kunskapsutveckling runt räddningsinsatser och skadeplatsarbete som gavs ut av Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem (CARER) 2016. I den rapporten presenterades ett underlag för de kommande aktiviteterna som var planerade att genomföras inom forskningsprogrammet. Rapporten beskrev också åtta olika skadeplatsscenarier som togs fram i linje med Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB:s) dåvarande framtidsanalyser samt en analys av då tillgänglig litteratur om olyckor och katastrofer. Dessa scenarier beskrev på ett strukturerat och detaljerat sätt möjliga framtida skadeplatser av särskilt intresse ur ett praktiker- och forskningsperspektiv. 

I denna rapport har dessa åtta scenarier arbetats om och uppdaterats utifrån rådande läge i samhället i dag. De har också utökats med en beskrivning av en möjlig respons så som den kan se ut i framtiden inom tidsramen 10 till 15 år. Denna rapport innehåller också en övergripande beskrivning av de resultat som framkommit från de sex arbetspaketen (AP) i programmet. Inom AP2 redovisas teman om a) frivilliga och civila insatspersoner, b) semi-professionella som första insatsaktörer, c) genus, etnicitet och utsatthet, samt d) efterforskning av försvunna personer. AP3 redovisar teman om a) effektiv utlarmning av frivilliga och semiprofessionella resurser, b) prediktering, c) skadeplatslogistik, samt d) alarmering och effektivare räddningstjänst. AP4 går igenom a) IT-plattformen OP-SENS och b) lägesbilder, medan AP5 redovisar teman om a) utvärdering av ny teknik, b) utvärdering av utbildning och övning, samt c) utvärdering av ny metodik. Slutligen har AP6 redovisat teman om a) nya metoders och resurser effekt på systemnivå, samt b) värdering av frivilliga och semiprofessionella. Dessa forskningsresultat återkommer i scenarierna för att exemplifiera hur de kan omsättas i praktiskt skadeplatsarbete innan, under och efter en insats.

This study proposes a framework for double-loop learning from crises, using common operational pictures (COP).In most crises, a COP is of outmost importance to gain a common understanding among inter-organizationalresponse. A COP is sometimes expressed through a map visualization. While the technologies to support COPprogress rapidly, the corresponding practice of evaluating the COP and situational awareness is not yet established. Tools that enable responders to learn after the crisis, look back in time on the COP development and detect the barriers that prevent the COP establishment, still seem absent. Double-loop learning is an organizational practice to learn from previous actions widely adopted in the safety domain, and lately used in crisis management. This paper addresses the perceived gap by presenting the technical, organizational and structural requirementsderived from document analysis, observation, and a workshop with multiple crisis management stakeholders, and integrating them to an initial framework.

Denna studie rapporterar från projektet Att förhindra och hantera händelser i socio-ekonomiskt utsatta områden: vidareutveckling och utvärdering av konceptet Civil insatsperson i förort (CIP). Projektet har studerat Södertörns Brandsvarsförbunds initiativ där de rekryterat civila medborgare som första insatspersoner i sk. utanförskapsområden i Södertälje och Botkyrka. Syftet med initiativet har varit att dels öka säkerheten i dessa områden (t ex hindra anlagda bränder) dels att effektivare agera på olika typer av händelser som hjärtstopp, mindre bränder, singel trafikolyckor och drunkning. CIParna har fått grundläggande utbildning i tex första hjälpen, hjärt- och lungräddning och att släcka mindre bränder. De utrustas med första hjälpen-kit, reflexvästar, munskydd (efter Covid-19) och en bärbar brandsläckare och larmas ut via appen Safeland installerad på deras egna mobiltelefoner och med hjälp av GPS funktionalitet. Syftet med vårt projekt har varit att stödja, utveckla och utvärdera initiativet – konceptet CIP - med avseende på t ex rekrytering, engagemang, möjligheter, utmaningar och behov med avseende på teknikstöd, utbildning, utrustning, juridiska aspekter, stresshantering etc. Vi har också tagit fram en teknisk standard för CIP kommunikationsplattform, inklusive framtagning och integration av brandvarnarsystem med Safelandappen. Denna kan användas för spridning till lokala CIP-grupper och kan installeras i lämpliga bostäder för snabbare respons på bränder där. Vi har också genomfört en jämförelse av konceptet CIP i utanförskapsområden med CIP i mindre samhällen på landsbygden. Vi har studerat initiativet som ett exempel på ”co-production”, en ökande trend i offentlig sektor att aktivt involvera civila medborgare som leverantörer av samhällstjänster.

Vi följde initiativet i drygt 1,5 år och samlade in data från räddningstjänsten, CIPar i förort men även från mindre samhällen på landsbygd utanför Södertälje/Botkyrka som också är en del av initiativet. Det senare var en konsekvens av att initiativet till en början var svårt att få att rulla storskaligt i förorterna och det fanns för får CIPar som åkt på för få larm för att initialt samla deras erfarenheter. Detta förändrades över tid och vi kompletterade med fler data från CIP i förort vid projektavslut/utvärdering. Datainsamling har primärt skett genom intervjuer och fokusgrupper. Vi har även genomfört en mindre analys baserat på kvantitativa data i Safeland, t ex hur många larm en CIP centrala Södertälje får över tid och hur många de åker på.

Det viktigaste resultatet från studien är att konceptet CIP i förort (och på landsbygd) verkar fungera och uppfattas som positivt av de involverade. Ett agerande på ett enda larm kan dessutom rädda liv och detta har inträffat flera gånger, t ex vid hjärtstopp. Däremot finns en del tydliga skillnader mellan de båda grupperna och det har varit svårare att engagera CIP i storstad/förort/utanförskapsområden än på landsbygd. I fallet CIP i förort är engagemanget i princip alltid individuellt d v s man åker ensam på ett larm. I små samhällen/landsbygd är engagemanget däremot alltid kollektivt och utmaningen snarare att hindra att för många CIPar åker samtidigt. Detta är också något vi sett i vår tidigare forskning runt frivilliga i glesbygd. Förklaringarna kan naturligtvis vara flera och kan innefatta t ex språkbarriärer och kulturella avstånd. Det här betyder inte att konceptet civil insatsperson i socio-ekonomiskt utsatta områden inte fungerar, bara att det tar mer tid och resurser att starta upp och rulla. Idag är initiativet i en expansiv fas. Det informations- och kommunikationstekniska stödet (ICT) i form av Safeland är centralt för hela utlarmningen och därmed hela initiativet. Det stöd som finns idag fungerar tillräckligt bra men bör utvecklas med viss funktionalitet för att optimera säker respons i detta och liknande initiativ. Baserat på vår studie föreslår vi följande att beakta för framtida initiativ för civil insatsperson som förstainsatsaktör, med speciellt fokus på socio-ekonomiskt utsatta områden:

• Att det tasfram en styrmodell för att etablera konceptet civil insatsperson. Modellen kan bland annat reglera ansvar och arbetsuppgifter internt inom räddningstjänst, mellan räddningstjänster och mellan räddningstjänst och övriga aktörer t ex SOS Alarm, Polis, Socialtjänst och – i städer – kommunala fastighetsbolag.
• Samverkansformen har större förutsättning att lyckas där det finns eldsjälar och nyckelpersoner närvarande, inte bara hos de frivilliga själva utan även hos de professionella responsorganisationerna.
• Vikten av att bygga grundförståelse och tillit genom – mellan frivilliga och mellan frivilliga och de professionella responsorganisationerna – bör inte underskattas. I glesbygd, landsbygd och små samhällen har sådan tillit visat sig relativt enkel att etablera. I storstad och utanförskapsområden kommer det förmodligen att ta längre tid och kräva något mer resurser.
• Att regelverk och det rättsliga skyddet för frivilliga måste ses över och att ett kompletterande försäkringsskydd, t. ex. genom de kommunala hemförsäkringarna, bör finnas innan samverkan påbörjas.
• Att både initial utbildning av frivilliga och repetition/övningar kommer att krävas för att utveckla och upprätthålla samverkansformen. Erfarenhetsutbyte via existerande CIP-nätverk, d v s räddningstjänster som infört CIP-konceptet, är ett annat förslag
• CIP i förort verkar inte uttala samma behov av återkoppling efter varje larm som i CIP i glesbygd och på landsbygd. Det behöver dock inte betyda att den inte behövs, både för att utveckla och förbättra samverkansformen, samt för eventuella behov av att bearbeta händelsen.
• Sociala medier (FB) verkar vara ett effektivt sätt för CIP att kommunicera med varandra och räddningstjänsten och leverantör efter larm, dock åter förutsätter detta eldsjälar.
• Frivilliga behöver basal och praktisk utrustning såsom reflexvästar, hjärtstartare (när möjligt, inte i storstadsområden, däremot kunskap om var närmsta finns), handsläckare och kit med första hjälpen material. Det finns även önskningar om ytterligare utrustning men här får man göra en prioritering och avvägning för att inte utrusta CIPar i en utsträckning att gränsen mot professionella responsaktörer suddas ut. Med basutrustning kommer man långt.
• Befintlig teknik och ICT stöd där mobiltelefoner, geofencing och GPS är en förutsättning fungerar tillräckligt väl men för att initiativet ska expandera och spridas till fler kommuner, möjliggöra effektiv och säker respons föreslås utökad funktionalitet. De mest viktiga är funktioner får att återkalla CIP om det visar sig att en händelse eskalerar till något riskfyllt, funktioner för bättre kommunikation och informationsöverföring mellan frivilliga och mellan frivilliga och räddningstjänst på väg till och på skadeplats, samt funktioner för dynamisk resurserallokering, kalibrering med tillhörande larmstrategier. Det senare är både för att kunna matcha rätt kompetens, utrustning, språk etc med rätt situation och (språk) område (i förort) och för att undvika för många CIP på samma händelse (landsbygd). En flexibel radie för larm som justeras med bostadsområde och antal CIPar i system är också viktig i storstadsområden. In nästa steg bör användare själva kunna få bestämma radien för larm.
• Att utveckla samverkansformen mellan frivilliga och professionella responsorganisationer, inklusive prioriteringar av krav och funktioner på framtida ICT artefakter bör ske användarcentrerat tillsammans med CIPar.
• En viktig faktor för framgången är att det finns ledare (tydliga ambassadörer) i lokalsamhället som har förmågan att driva och styra övriga CIP-ar. Detta finns utmärkta exempel på i tex Tungelsta och Mörkö-Hölö.
• Fastighetsbolagen, i synnerhet allmännyttan, har goda möjligheter att förebygga bränder genom installation av brandvarnare på riskplatser och hos riskpersoner.

I ett generellt perspektiv har tidigare studier av co-production för utsatta grupper oftast tagit plats i fattiga länder, utvecklingsländer, kåkstäder etc. Detta är inget konstigt eftersom utanförskapsområden, galopperande socio-ekonomiska skillnader, kriminalitet och parallella strukturer i många länder i västvärlden, liksom Sverige, är relativt nya fenomen som ökat kraftigt bara de senaste fem åren. Just därför är det ett område i behov av fortsatt forskning, inte minst inom räddningsinsatser och responssystem. I rapporten pekar vi utnågra vägar framåt.

Denna studie rapporterar från projektet Att förhindra och hantera händelser i socio-ekonomiskt utsatta områden: vidareutveckling och utvärdering av konceptet Civil insatsperson i förort (CIP). Projektet har studerat Södertörns Brandsvarsförbunds initiativ där de rekryterat civila medborgare som första insatspersoner i sk. utanförskapsområden i Södertälje och Botkyrka. Syftet med initiativet har varit att dels öka säkerheten i dessa områden (t ex hindra anlagda bränder) dels att effektivare agera på olika typer av händelser som hjärtstopp, mindre bränder, singel trafikolyckor och drunkning. CIParna har fått grundläggande utbildning i tex första hjälpen, hjärt- och lungräddning och att släcka mindre bränder. De utrustas med första hjälpen-kit, reflexvästar, munskydd (efter Covid-19) och en bärbar brandsläckare och larmas ut via appen Safeland installerad på deras egna mobiltelefoner och med hjälp av GPS funktionalitet. Syftet med vårt projekt har varit att stödja, utveckla och utvärdera initiativet – konceptet CIP - med avseende på t ex rekrytering, engagemang, möjligheter, utmaningar och behov med avseende på teknikstöd, utbildning, utrustning, juridiska aspekter, stresshantering etc. Vi har också tagit fram en teknisk standard för CIP kommunikationsplattform, inklusive framtagning och integration av brandvarnarsystem med Safelandappen. Denna kan användas för spridning till lokala CIP-grupper och kan installeras i lämpliga bostäder för snabbare respons på bränder där. Vi har också genomfört en jämförelse av konceptet CIP i utanförskapsområden med CIP i mindre samhällen på landsbygden. Vi har studerat initiativet som ett exempel på ”co-production”, en ökande trend i offentlig sektor att aktivt involvera civila medborgare som leverantörer av samhällstjänster.

Vi följde initiativet i drygt 1,5 år och samlade in data från räddningstjänsten, CIPar i förort men även från mindre samhällen på landsbygd utanför Södertälje/Botkyrka som också är en del av initiativet. Det senare var en konsekvens av att initiativet till en början var svårt att få att rulla storskaligt i förorterna och det fanns för får CIPar som åkt på för få larm för att initialt samla deras erfarenheter. Detta förändrades över tid och vi kompletterade med fler data från CIP i förort vid projektavslut/utvärdering. Datainsamling har primärt skett genom intervjuer och fokusgrupper. Vi har även genomfört en mindre analys baserat på kvantitativa data i Safeland, t ex hur många larm en CIP centrala Södertälje får över tid och hur många de åker på.

Det viktigaste resultatet från studien är att konceptet CIP i förort (och på landsbygd) verkar fungera och uppfattas som positivt av de involverade. Ett agerande på ett enda larm kan dessutom rädda liv och detta har inträffat flera gånger, t ex vid hjärtstopp. Däremot finns en del tydliga skillnader mellan de båda grupperna och det har varit svårare att engagera CIP i storstad/förort/utanförskapsområden än på landsbygd. I fallet CIP i förort är engagemanget i princip alltid individuellt d v s man åker ensam på ett larm. I små samhällen/landsbygd är engagemanget däremot alltid kollektivt och utmaningen snarare att hindra att för många CIPar åker samtidigt. Detta är också något vi sett i vår tidigare forskning runt frivilliga i glesbygd. Förklaringarna kan naturligtvis vara flera och kan innefatta t ex språkbarriärer och kulturella avstånd. Det här betyder inte att konceptet civil insatsperson i socio-ekonomiskt utsatta områden inte fungerar, bara att det tar mer tid och resurser att starta upp och rulla. Idag är initiativet i en expansiv fas. Det informations- och kommunikationstekniska stödet (ICT) i form av Safeland är centralt för hela utlarmningen och därmed hela initiativet. Det stöd som finns idag fungerar tillräckligt bra men bör utvecklas med viss funktionalitet för att optimera säker respons i detta och liknande initiativ. Baserat på vår studie föreslår vi följande att beakta för framtida initiativ för civil insatsperson som förstainsatsaktör, med speciellt fokus på socio-ekonomiskt utsatta områden:

• Att det tasfram en styrmodell för att etablera konceptet civil insatsperson. Modellen kan bland annat reglera ansvar och arbetsuppgifter internt inom räddningstjänst, mellan räddningstjänster och mellan räddningstjänst och övriga aktörer t ex SOS Alarm, Polis, Socialtjänst och – i städer – kommunala fastighetsbolag.
• Samverkansformen har större förutsättning att lyckas där det finns eldsjälar och nyckelpersoner närvarande, inte bara hos de frivilliga själva utan även hos de professionella responsorganisationerna.
• Vikten av att bygga grundförståelse och tillit genom – mellan frivilliga och mellan frivilliga och de professionella responsorganisationerna – bör inte underskattas. I glesbygd, landsbygd och små samhällen har sådan tillit visat sig relativt enkel att etablera. I storstad och utanförskapsområden kommer det förmodligen att ta längre tid och kräva något mer resurser.
• Att regelverk och det rättsliga skyddet för frivilliga måste ses över och att ett kompletterande försäkringsskydd, t. ex. genom de kommunala hemförsäkringarna, bör finnas innan samverkan påbörjas.
• Att både initial utbildning av frivilliga och repetition/övningar kommer att krävas för att utveckla och upprätthålla samverkansformen. Erfarenhetsutbyte via existerande CIP-nätverk, d v s räddningstjänster som infört CIP-konceptet, är ett annat förslag
• CIP i förort verkar inte uttala samma behov av återkoppling efter varje larm som i CIP i glesbygd och på landsbygd. Det behöver dock inte betyda att den inte behövs, både för att utveckla och förbättra samverkansformen, samt för eventuella behov av att bearbeta händelsen.
• Sociala medier (FB) verkar vara ett effektivt sätt för CIP att kommunicera med varandra och räddningstjänsten och leverantör efter larm, dock åter förutsätter detta eldsjälar.
• Frivilliga behöver basal och praktisk utrustning såsom reflexvästar, hjärtstartare (när möjligt, inte i storstadsområden, däremot kunskap om var närmsta finns), handsläckare och kit med första hjälpen material. Det finns även önskningar om ytterligare utrustning men här får man göra en prioritering och avvägning för att inte utrusta CIPar i en utsträckning att gränsen mot professionella responsaktörer suddas ut. Med basutrustning kommer man långt.
• Befintlig teknik och ICT stöd där mobiltelefoner, geofencing och GPS är en förutsättning fungerar tillräckligt väl men för att initiativet ska expandera och spridas till fler kommuner, möjliggöra effektiv och säker respons föreslås utökad funktionalitet. De mest viktiga är funktioner får att återkalla CIP om det visar sig att en händelse eskalerar till något riskfyllt, funktioner för bättre kommunikation och informationsöverföring mellan frivilliga och mellan frivilliga och räddningstjänst på väg till och på skadeplats, samt funktioner för dynamisk resurserallokering, kalibrering med tillhörande larmstrategier. Det senare är både för att kunna matcha rätt kompetens, utrustning, språk etc med rätt situation och (språk) område (i förort) och för att undvika för många CIP på samma händelse (landsbygd). En flexibel radie för larm som justeras med bostadsområde och antal CIPar i system är också viktig i storstadsområden. In nästa steg bör användare själva kunna få bestämma radien för larm.
• Att utveckla samverkansformen mellan frivilliga och professionella responsorganisationer, inklusive prioriteringar av krav och funktioner på framtida ICT artefakter bör ske användarcentrerat tillsammans med CIPar.
• En viktig faktor för framgången är att det finns ledare (tydliga ambassadörer) i lokalsamhället som har förmågan att driva och styra övriga CIP-ar. Detta finns utmärkta exempel på i tex Tungelsta och Mörkö-Hölö.
• Fastighetsbolagen, i synnerhet allmännyttan, har goda möjligheter att förebygga bränder genom installation av brandvarnare på riskplatser och hos riskpersoner.

I ett generellt perspektiv har tidigare studier av co-production för utsatta grupper oftast tagit plats i fattiga länder, utvecklingsländer, kåkstäder etc. Detta är inget konstigt eftersom utanförskapsområden, galopperande socio-ekonomiska skillnader, kriminalitet och parallella strukturer i många länder i västvärlden, liksom Sverige, är relativt nya fenomen som ökat kraftigt bara de senaste fem åren. Just därför är det ett område i behov av fortsatt forskning, inte minst inom räddningsinsatser och responssystem. I rapporten pekar vi utnågra vägar framåt.

By training and equipping human resources from other public service sectors than emergency response, to act as first responders, it is possible to reduce the first response times at a low cost. Before launching such an initiative, it is however important to evaluate the potential benefits. In this work, a method for doing this kind of evaluation is developed and applied to a potential initiative, utilizing fire service day personnel as new first responders. By developing a smartphone application and performing an experiment, sending alerts to potential first responders, and combining this with expert reviews of the possible value of their contribution, it is possible to estimate the response time reductions, as well as the monetary benefits of the initiative. The results show that there is a monetary benefit, even with a low number of new first responders, but that it is highly dependent on how quickly they can start travelling towards the emergency site. © 2020 Elsevier Ltd

Information and communication technology (ICT) has enabled the pooling of emergency response resources. Here, we explore and compare three cases of cross-sector collaboration: co-location, co-use of resources and semi-professionals as first responders. Identified opportunities include shared facilities and equipment, and a positive attitude towards the new collaboration. Challenges include undefined roles, responsibilities, difficulties in prioritising among ordinary and new tasks in resource-strained organisations; and lack of legislation, and agreements. Reported needs related to improved training and joint exercises, to trauma support and basic supplies, e.g., blankets, reflective vests, and warning triangles. ICT suggestions included, e.g., systems for errand handling, joint assessment of information, status and acknowledgement of available and dispatched resources, and smartphone-based dispatch management. The emerging collaborations can be seen as hybrid forms of government and network governance. Network governance may thus support the development of their institutional aspects, but needs to be complemented with practical elements relating to the emergency response context.

This study explores ICT-enabled co-production using civil citizens and semi-professionals as volunteer first responders in excluded areas, in order to identify key factors and to compare the groups. It shows that volunteers can make a major difference if arriving first at an emergency site, e.g. saving lives, administering CPR and extinguishing fires. The semi-professionals are more protected than civil citizens where challenges relate to individual versus collective engagement, gender aspects, language barriers or insufficient legal protection. However, the citizens have an advantage in relying on easily accessible ICT support installed on their own mobile phones. For the initiatives to expand and enable long-term engagement, calibrated ICT solutions matching competence, role and language with incident and area are needed. The study confirms previous research arguing for the merging of policy science and information systems research in a rapidly digitalized public-sector transformation, but adds that they need to be complemented by perspectives from sociology in initiatives involving excluded areas.

One of many contemporary public-sector challenges is the increasing socio-economic gaps and excluded areas in many cities worldwide. This study explores ICT-enabled citizen co-production using volunteers as first responders in excluded areas near Stockholm, the capital of Sweden. The study indicates that these volunteers can make a major difference if arriving first at an emergency site, e.g. saving lives by administering CPR and extinguishing fires before they spread. Major challenges relate to individual versus collective engagement, gender aspects and language barriers. Current ICT support, in the form of text messages or a basic app, is deemed sufficient but, for the initiative to expand and enable long-term effective engagement, calibrated solutions matching competence, role and language with incident and area are needed. In a public-sector innovation context, the study highlights the need for future research on digitalized co-production with an explicit focus on the ICT artifact and its co-creation artifact as catalysts for change. In relation to this, this study confirms previous research arguing for the merging of policy science and information systems research in an era of rapid digitalized public-sector transformation, but adds that they need to be complemented by perspectives from sociology, e.g. on gender and ethnicity, in initiatives involving citizens in excluded areas.

Emergency response organisations struggle with resource constraints and thereby faces challenges in providing high-quality public services. Utilising voluntary first responders is one way to address these challenges. There are different types of volunteers who can help at an emergency site, e.g. citizen volunteers or voluntary professionals from other occupations. To successfully engage with and utilise these resources, adequate information and communication technology (ICT) is necessary. In this meta-study, combining and further exploring two previous studies, the aim is to identify, analyse and evaluate suitable functions for smartphone applications that can be used to dispatch and support volunteers. The results show that the functions can be divided into essential ones that are necessary for the response to work at all, and others that might contribute to a more effective response. The study also shows that the same functions can be used for different volunteer groups.

Purpose The purpose of this paper is twofold: first, to identify occupational groups who can act as semi-professional first responders, in order to shorten the response times to frequent emergencies, and second, to identify related opportunities, challenges and needs of training, emergency supplies and information technology (IT) support. Design/methodology/approach A case study approach was taken, combining future workshops, focus groups and an exercise. Network governance was used as an analytical lens. Findings The identified potential groups are security guards, home care personnel, fire services day personnel and facility service personnel. The results show that semi-professionals have a large potential to complement professional resources by carrying out first response or supportive actions vital to the emergency, partly by using already existing cars and equipment. The identified needs include additional basic equipment such as fire extinguishers and first-aid kits, training in basic firefighting, first aid and risk assessment, as well as mobile phone application-based IT support to manage alarms. The major challenges are organisational, economic and juridical, including ambiguities in responsibilities and related insurances. The analysis recognises the new collaboration as a hybrid form of hierarchical government and network governance. Social implications The study suggests that using semi-professional resources can be one of many innovative solutions to recent public sector challenges that have put a huge strain on professional emergency response organisations. Originality/value The study provides a novel view of using semi-professional resources in emergency response, based on the joint perspectives of various occupational groups, and the fire services.

This paper presents the INSITU research project initiated to provide a systematic approach for effective sharing, integration and use of information from different sources, to establish a common operational picture (COP) and shared situational understanding among multiple actors in emergency response. The solution developed will provide an interactive map display, integrating harmonisation of terminology and collaboration support for information sharing and synthesis. The enhanced COP will also support evaluation and learning from exercises and incidents. The project involves close collaboration with emergency management stakeholders in Norway, for requirements analysis, participatory design, and validation of project deliverables. The research will improve information sharing and decision support in emergency operations centres, which will contribute to improve societal resilience through more effective response capability.

Introduction:

Public sector challenges have initiated new forms of collaboration between emergency response organizations, occupations from other societal sectors, and civil citizens, not the least in socio-economically vulnerable areas. As collaborations emerge, there is a need to explore the tasks, needs, and challenges of the new resources when providing medical emergency response.

Aim:

To explore two cases of 1) security guards and 2) organized civil volunteers collaborating with the ambulance services and municipal rescue services, and identifying relevant tasks, needs and challenges. The presentation will focus on their dispatch on medical alerts. A brief comparison of the two groups will also be performed.

Methods:

A case study approach was applied involving interviews and workshops with security guards, civil volunteers, ambulance services, and rescue services personnel.

Results:

The civil volunteers are dispatched on medical alerts concerning heart failures and accidents requiring first aid, including stopping major bleedings. The scope of tasks of security guards is broader since they are also dispatched on suicide and assault alerts. Needs in both cases include, e.g., proper training, joint exercises, equipment in terms of defibrillators, torquedos, and first aid kits, and proper ICT/GPS positioning support for dispatching. Challenges are mainly organizational and legal where security guards are somewhat protected by their own employer (e.g., through agreements, trauma support, and safety measures such as receiving a hepatitis vaccine) while civil volunteers do not have sufficient protection in any of these respects.

Discussion:

Both groups are useful resources in future medical emergency response since they are often close to the incident site and can provide first response while waiting for the professional resources, thereby saving lives and reducing consequences of trauma. However, they need to be better integrated into the professional emergency response system.

In this study, we address the role of Participatory Design (PD) in emerging public sector governance forms and, more specifically, civic engagement and we-government initiatives. We achieve this by first providing a research overview of the development of PD approaches since they originated in the 1970s, identifying different PD generations and associated concepts, contexts, and challenges, and then relating them to current public sector trends. Next, we link the overview to a practical example by presenting a case of applying PD to a civic engagement project that takes place in the Swedish emergency response system. Our example findings sustain previously identified needs to return to broad change processes and balance this with ICT re-configuration and structuration of the collaborative processes, the related stakeholders, and their needs, this time in a context where work tasks and responsibilities are not yet defined, known or experienced among stakeholders. We then suggest methodological ways to handle this by (1) applying an interdisciplinary PD approach, (2) replacing the traditional design group with a combination of various qualitative methods and PD techniques, e.g., focus groups, modified scenario-based future workshops, exercises, and after-action-reviews, and (3) support PD activities with context-specific frameworks. We argue that applying PD concepts to the governance forms that are emerging in resource-constrained public sector organizations poses a number of challenges, many of them relating directly to the unknown character of the work setting and the practical difficulties of involving civil citizens as end-users. However, if they are addressed and handled adequately, making civic engagement initiatives work processes and ICT support to work smoothly, this can contribute to a re-politicization of PD in terms of space, action, and the empowerment of citizens both by enhancing their skills and by having them represented in design activities.

This study is a-posteriori analysis of information systems (IS) development in a cross-sector collaboration case to identify and address user participation challenges in emerging public sector initiatives. The major challenges in the studied case was to develop IS for future cross-sector collaboration in a setting that does not yet exist, i.e. where the tasks, stakeholders and end-users are undefined. To address identified challenges, we suggest a combination of activities based on multiple design groups, scenario-based Future Workshops, focus groups, context-specific frameworks, and practical exercises with after-action-review. We argue that while similar challenges have been discussed in relation to large-scale projects and, sometimes, cross-sector collaboration, IS development for emerging public sector initiatives pose specific issues that need to be addressed.

Användandet av så kallade semiprofessionella resurser i räddningsinsatser har blivit allt vanligare i Sverige. En semiprofessionell är en person som fått utökade arbetsuppgifter inom respons och räddning inom ramen för sitt ordinarie yrke. Det kanske mest kända exemplet är väktare som responderar på den kommunala räddningstjänstens ärenden.

I det projekt som avrapporteras här, är syftet att undersöka vilka yrkesgrupper som skulle passa bra som semiprofessionella, och vad som krävs för att de effektivt ska kunna utföra de nya arbetsuppgifterna, bland annat i form av utbildning och utrustning. Vidare syftar projektet till att utvärdera vilken samhällsnytta semiprofessionella kan bidra med. Som studieobjekt används Norrköpings kommun, och via en aktionsforskningsinspirerad metodansats är målet att projektresultaten ska kunna bidra till en ökad säkerhet och trygghet i kommunen.

En kombination av kvalitativa och kvantitativa metoder används för att uppnå syftet. Genom workshops identifieras först fyra potentiella yrkesgrupper (räddningstjänstens dagtidspersonal, hemtjänstpersonal, förvaltningsentreprenörer och väktare), för vilka detaljerad data erhålls via fokusgruppsintervjuer. En grupp (räddningstjänstens dagtidspersonal) väljs ut för vidare analys, och ytterligare en workshop genomförs, plus ett experiment i form av en simulerad olycka där semiprofessionella får göra en första insats. En prototyp av ett utlarmningssystem tas fram, inklusive en smartphoneapplikation som de semiprofessionella kan använda för att ta emot och hantera larm. Med hjälp av applikationen utförs ett experiment där historiska larm skickas till potentiella semiprofessionella under två månaders tid, och de får svara på om de kan åka eller inte, samtidigt som deras position noteras. Genom att jämföra deltagarnas uppskattade insatstider med räddningstjänstens historiska, kan möjliga insatstidsförkortningar beräknas. Detta kompletteras med en bedömning av vad de kan bidra med i respektive händelse.

Bedömningen görs enligt en strukturerad metod av professionell personal från två olika räddningstjänstorganisationer. De beräknade insatstiderna och den skattade förmågan vägs samman till en monetär nytta av den semiprofessionella insatsen.

Resultatet visar att det finns ett stort antal yrkesgrupper som skulle kunna vara lämpliga att nyttja som semiprofessionella. I rapporten redovisas en lista med 23 grupper som anses ha potential och möjlighet att utföra räddningsinsatser som en del av sitt yrke. Vidare redovisas ett antal utmaningar och möjligheter, baserat på analysen av de fyra utvalda grupperna. En konkret sammanställning har gjorts i form av listor på utbildning och utrustning som krävs för att de effektivt kunna utföra sitt nya uppdrag. Dessa krav är förhållandevis enkla att uppfylla, och handlar om grundläggande utbildning i riskbedömning, brandsläckning och livräddande åtgärder, samt utrustning som tex handbrandsläckare och förbandslåda. Mer utmanande är de organisatoriska förändringar som är nödvändiga för att de semiprofessionella akut ska kunna lämna sina pågående arbetsuppgifter, samt hur utlarmningen ska kunna integreras i de tekniska system som används för professionella räddningsresurser. Vidare visar resultaten att semiprofessionella kan larmas, och förväntas göra nytta på en stor mängd olika typer av händelser, dock främst vid händelser med personskador eller akuta sjukdomsförlopp. Den monetära nyttan av att införa ett fåtal (i snitt 3,4 st) semiprofessionella i Norrköping och Linköpings kommuner beräknades till mellan 600 000 och 2 400 000 kr per år, beroende på hur lång tid det tar för de semiprofessionella ifrån att de får larm tills de påbörjar färden mot händelseplatsen.

En slutsats från projektet är att semiprofessionella skulle bidra till en ökad säkerhet och trygghet i Norrköping kommun, om de används som förstainsatsresurser, som ett komplement till befintlig professionell räddningspersonal.

In public services, there is a trend to increasingly utilize collaborations with non-professional volunteers for certain tasks, one example being emergency response. In many of these collaborations, information technology (IT) is an essential tool, and inadequate IT support can have far-reaching consequences—including even the loss of lives. Since a volunteer is a different type of actor, and may have different technical requirements, compared to professionals, there is a need to explore how collaborations between professionals and volunteers can be successfully developed. This paper is based on a case study of the Enhanced Neighbor project, which uses volunteers as first responders in emergency response. The study highlights important factors to consider when involving volunteers, including how IT can foster the collaboration, and the volunteers’ needs for IT support.

 A new trend in emergency response systems (ERS) is to create new forms of collaboration, for example, by involving new resources in response operations, in order to compensate for the limited number of professional resources. However, the fact that the new resources may come from different organisational contexts and social sectors creates new challenges which directly affect information systems development for these resources. This study presents a framework including 15 dimensions to analyse the new forms of collaboration. Socio-technical system theory and participatory design approaches are applied to make the framework applicable in the information systems field. The framework might also address general problems such as the lack of formalisation and difficulties in identifying relevant stakeholders in participatory design. A comparison with international research showed a potential to adapt the framework to ERSs in other countries or even to other parts of the public sector that are undergoing similar changes.

Denna rapport syftar till att presentera ett teoretiskt och metodologiskt underlag för att studera framtidens skadeplats. Rapporten är en del av forskningsprogrammet Effektiva räddningsinsatser på Framtidens Skadeplats som finns vid Centrum för Respons och Räddningssystem (CARER) vid Linköpings universitet. Effektiva räddningsinsatser på framtidens skadeplats är ett 5-årigt forskningsprogram som finansieras av Myndigheten för Stöd och Beredskap (MSB). Programmet tar utgångspunkt i den praktiska hanteringen av olyckor och andra akuta händelser och fokuserar även hur denna hantering bör förändras i takt med samhällsutvecklingen och hur man kan utveckla kunskap, metoder, och teknik som leder till effektiva räddningsinsatser. Denna rapport ska ses som en del av programmets första arbetspaket som handlar om kunskapsutveckling och prognostisering runt vilka olyckor som sker var, när, hur, vilka som skadas och vilka konsekvenser/(kaskad)effekter olika typer av händelser får.

Målet med denna rapport är att skapa ett underlag för kommande aktiviteter inom forskningsprogrammet genom att beskriva olika skadeplatsscenarier med utgångspunkt i ett antal faktorer för att klassificera och strukturera olika typer av skadeplatser. Faktorerna som används utvecklas i denna rapport genom litteraturstudier, och kan summeras i följande fyra, övergripande kategorier: 1) Typ av händelse, 2) omfattning och allvarlighetsgrad, 3) område och utbredning, samt

4) tidsaspekter. Utifrån faktorerna konstrueras ett antal framtida skadeplatsscenarier. I linje med MSBs tidigare framtidsanalyser syftar dessa inte till att förutspå de vanligaste eller mest troliga framtida skadeplatserna. Snarare är syftet att på ett strukturerat och detaljerat sätt beskriva möjliga framtida skadeplatser som är av särskilt intresse ur ett praktiker- och forskningsperspektiv.

Totalt har 8 scenarier skapats. De är förankrade i de relevanta faktorer som framtagits för klassificering och strukturering och är skalbara och variationsrika i de faktorer de täcker. Tidshorisonten för scenarierna är ca 20 år framåt i tiden. De åtta scenarierna är följande:

1. Tågolycka i väglöst land och kallt klimat
2. Brand i hyreshus i socialt oroligt område
3. Antagonistisk attack mot en utsatt grupp
4. Mindre trafikolycka i glesbygd
5. Mindre trafikolycka på tungt trafikerad väg
6. Dammbrist och översvämning av Luleälven
7. Fartygsolycka med utsläpp av giftiga ämnen
8. Drunkning med eftersök

Dessa scenarier kommer att användas i det fortsatta arbetet med att studera hur man skapar effektiva räddningsinsatser på framtidens skadeplats genom utveckling av organisation, teknik, och metodik.

Purpose – This study aims to explore recent public sector trends, inter-organizational and cross-sector

collaborations, and analyzes these in terms of implications for participative development of information

systems (IS). These trends are understood as being part of emerging forms of e-government. Initial

suggestions for how to develop IS in the new contexts are provided.

Design/methodology/approach – Three cases involving the trends described above, taking place in

the Swedish emergency response system, are studied and used as basis for identified participative IS

development challenges and suggested adaptation needs. Data collection involves semi-structured

interviews, focus groups and future workshops.

Findings – The identified challenges concern balancing ideological versus practical needs, lack of

resources, lack of know-how and design techniques and tool challenges. Some practical implications for

participative IS development include more extensive focus on stakeholder and legal analysis, need for

interdisciplinary design teams, merging of task and needs analysis for yet-undefined user tasks and

using on-line alternatives for interacting with users.

Research implications/limitations – The study is exploratory where the three cases are in

different, but at the same time interrelated, collaboration contexts. The identified implications and

challenges provide proposals that in future research can be applied, formalized and integrated when

developing practically feasible participative IS development approaches.

Originality/value – It is argued that the results point toward a current emerging form of

e-government initiatives directed toward certain demarcated groups of citizens actually carrying out

certain tasks for their co-citizens and society rather than the broad masses, having far-reaching

practical implications and complicating the issue of IS development.

Den här studien fokuserar hur frivilliga kan användas som resurser vid räddningsinsatser i glesbygd och hur frivilliga kan integreras i system för dynamisk allokering och utlarmning av resurser. Studien baseras på och kopplar samman de två projekten Förstärkt Medmänniska och Dynamisk Resurshantering (DRH). Förstärkt Medmänniska finns i Medelpad där räddningstjänsten i Sundsvall utbildat frivilliga i ett antal byar som ligger långt från Sundsvall och därmed är svåra att nå i tid. De frivilliga larmas ut på vissa typer av larm såsom hjärtstopp, trafikolyckor och vissa typer av bränder. Idag sker utlarmning via SMS-listor men tanken är att frivilliga resurser på sikt ska integreras i det beslutstöd för dynamisk resurshantering som utvecklats och används av SOS Alarm och som bygger på GPS positionering och utlarmning av lämplig resurs närmast olycksplatsen.

Vi följde projektet Förstärkt Medmänniska i drygt 1 år och samlade in data från räddningstjänst, SOS Alarm i Sundsvall och frivilliga i tre byar genom intervjuer, fokusgrupper och en framtidsorienterad Future Workshop. Vi genomförde också ett experiment med stöd av SOS Alarm och DRH där de frivilliga tillsammans med räddningstjänst och ambulans larmades ut på en simulerad trafikolycka och där hälften av de frivilliga larmades via SMS och hälften via RAKEL-terminaler som integrerats med DRH (för jämförelser). Resultatet analyserades med hjälp av ett teoretiskt ramverk som hämtat kunskap från områden som tvärsektoriell samverkan, e-government, implementering av ny teknik, organisations­förändringar och användarcentrerad systemutveckling.

Det viktigaste resultatet från studien är att konceptet Förstärkt Medmänniska verkar fungera och uppfattas positivt av de involverade. I den utlarmning som sker har alltid flera frivilliga åkt (det är just frivilligt) och når nästan alltid insatsplatsen och kan påbörja insats före räddningstjänst och ambulans (de frivilliga ersätter alltså inte de senare utan påbörjar insats i väntan på de professionella resurserna). De drabbade har också uppfattat stödet från de frivilliga som positivt och något som gett ökad trygghet (ofta känner skadeoffer och frivilliga och andra).

Det viktigaste erfarenheterna från studien och rekommendationer för kommuner som vill öka samverkan med frivilliga resurser vid räddningsinsatser kan sammanfattas som följer:

• Det är fundamentalt att tydliggöra uppdraget för alla involverade tidigt i processen, d v s att definiera arbetsuppgifter och ansvar med avseende på händelse, utlarmning, arbetsuppgifter på skadeplats, ansvar, et c. Nya tydliggöranden bör göras allteftersom utvecklingen och samverkan fortskrider, eftersom det är svårt att förutse hela uppdraget innan något faktiskt hänt eller övats.
• Samverkansformen har större förutsättning att lyckas där det finns eldsjälar och nyckelpersoner närvarande, inte bara hos de frivilliga själva utan även hos de professionella responsorganisationerna.
• Bygg grundförståelse och tillit genom att etablera förutsättningar för långsiktig samverkan och för att bygga personliga relationer – mellan frivilliga och mellan frivilliga och de professionella
• Regelverk och det rättsliga skyddet för frivilliga måste ses över och att ett kompletterande försäkringsskydd, t ex genom de kommunala hemförsäkringarna, bör finnas innan samverkan påbörjas.
• Både initial utbildning av frivilliga och repetition/övningar krävs för att utveckla och upprätthålla samverkansformen.
• Återkoppling efter varje larm som frivilliga åkt på är fundamentalt både för att utveckla och förbättra samverkansformen och successivt tydliggöra uppdraget, samt för de frivilligas eventuella behov av att bearbeta händelsen.
• Teknik och IT stöd behöver successivt utvecklas t ex för kommunikation mellan frivilliga på väg till skadeplats och för kommunikation med räddningstjänst och eventuellt SOS alarm både på väg till skadeplatsen och när man väl är där. Förmodligen är det mest realistiska och minst kostsamma alternativet att bygga på mobila applikationer, t ex utlarmning via SMS eller appar, vilket kan kompletteras med vägbeskrivning, mobila checklistor och instruktioner. GPS-funktionalitet i mobiltelefonen är nödvändigt förnavigeringshjälp och i förlängningen för att automatisk utlarmning av de närmaste resurserna ska kunna göras.
• Frivilliga behöver basal och praktisk utrustning såsom checklistor, reflexvästar, hjärtstartare, bil- och by-kit med första hjälpen material etc. Vem som ska stå för materialet, om det är kommunerna eller de frivilliga själva är en knäckfråga.
• Att utveckla samverkansformen mellan frivilliga och professionella responsorganisationer bör ske användarcenterat tillsammans med de frivilliga och genom stegvis implementation där man börjar i liten skala, utvärderar erfarenheter och successivt utökar.
• I systemet för dynamisk resurshantering (DRH) bör frivilliga bör läggas till som en egen resurs och en eller flera förmågor för den nya resurstypen måste definieras. Varje definierad olyckstyp i DRH (enligt räddningsindex) kräver ett visst antal förmågor, och för att en frivillig ska väljas måste de ha en förmåga som krävs av olyckstypen (till exempel ” förstainsatsperson”).
• En utmaning med frivilliga är deras osäkra tillgänglighet samt det faktum att önskat antal är fler än en. En utlarmningsstrategi för frivilliga måste tas fram baserat på de frivilligas önskemål (att de gärna vill vara fler än en person som åker) och önskat antal på skadeplatsen.. Strategin måste också inkludera möjligheten att frivilliga inte kvitterar eller att de kvitterar och anger att de inte kan åka. Då kan ytterligare resurser behöva larmas ut. 
• För en framgångsrik integrering krävs att frivilliga kan positioneras och kan kvittera larmen. Givet korrekta positioner kan då systemet föreslå och/eller larma ut resurser i fallande ordning efter förväntad körtid till skadeplatsen.

I ett bredare, svenskt och internationellt sammanhang är involvering av frivilliga och civila medborgare något som ökar, både i räddningsinsatser och i annan verksamhet i den offentliga sektorn – mycket som ett sätt att möta rådande samhällsutmaningar såsom finanskriser och minskade resurser i offentlig sektor, ökade förväntningar från samhällsmedborgare, glesbygdsproblematik, klimatförändringar och naturkatastrofer, terrorism och ökade migrationsströmningar. I ett teoretiskt samanhang brukar man prata om ökade behov av tvärsektoriell samverkan och av en form av ”we-government” där samhällsmedborgare alltmer stöder myndigheter genom att utföra vissa aktiviteter för andra samhällsmedborgare. Detta innebär att de inte bara använder traditionella e-tjänster utan måste integreras i myndigheternas egen teknik och informationssystem, och att samverkan och utveckling därmed blir alltmer komplex. I Sverige har ett flertal kommuner startat upp arbeten som likna Förstärkt Medmänniska. Vi tror därför att denna studie kan vara till nytta, inte minst för praktiker och kommuner som vill utöka sin samverkan med frivilliga vid räddningsinsatser.

I nästa steg kommer ytterligare datainsamling att göras kring hur DRH tekniskt ska kunna hantera och stödja nyttjandet av resursgruppen frivilliga, vilket förväntas leda till en kravspecifikation för anpassning av systemet. Efter att dessa krav implementerats kommer ett experiment att utföras för att testa och utvärdera den praktiska funktionaliteten.

This study is work in progress starting with the point of departure that everyday accidents strike unjust, and with the purpose to explore how gender, age, disability and ethnicity are understood, and included – or excluded – in relation to the information systems involved in rescue operations performed. Empirical material was gathered through interviews mainly at the Swedish Rescue Services, and the analysis shows that this kind of information is not included in the involved information systems, and that it is considered rather irrelevant. On the other hand, it is indicated that this information might well be relevant for the performance of rescue operations, discussed in terms of how gender, age, disability and ethnicity are reconfigured in the organization, something that opens up for the design of information systems that are more attentive to these issues, and that might possibly contribute to better supporting those in vulnerable positions.

The term semi-professional can be used to denote occupational groups that do not have emergency response as their primary profession but who get additional responsibilities within rescue and response, e.g. by performing a first response or assisting the professional emergency services. In this study, four different groups of possible semi-professional resources are analyzed and compared. Similarities and differences between the four groups are discussed. Factors, important for the successful implementation of a cross-sector collaboration of this kind, are highlighted. The preliminary results show that all four groups have the potential to act as semi-professional resources within emergency response. Interestingly, the basic requirements are the same for all groups, despite different prerequisites.

This study explores the need for user-centered design (UCD) approaches to adapt to recent societal trends of cross-sector collaborations, civil citizen involvement and e-government initiatives affecting the public sector. This is achieved by studying three cases involving such trends, taking place in the Swedish Emergency Response System. Using results from the cases, information systems development related challenges are identified and related to adaption needs for current UCD approaches. Suggestions of such adaption are provided and a number of inherent challenges for the fourth generation of UCD are discussed, including challenges concerning (a) balancing ideological versus practical needs; (b) resources; (c) lack of know-how; and (d) design techniques and tool challenges.

Co-location as a form of network governance is a way of organizing response teams when responding to an emergency situation. At the ‘Safety house’ in the province of Jämtland in Sweden main emergency response actors and supporting actors work together in a shared physical place in order to facilitate the process of cooperation and joint decision making. In order to identify the strengths, weaknesses, obstacles, needs and information system role, we explored this case by looking at how the involved actors experience this new working context. We applied an analytical framework developed specifically for new forms of emergency response. It was found that co-location of actors increases the efficiency in using professional response resources and shortens the emergency response time. Information systems can have a significant role in improving the collaboration between actors at the ‘Safety house’. However secrecy issues, the problem of control and politics and the evaluation of the performance of actors are major challenges which face further development of the co-location concept.

Purpose – The purpose of this paper is to explore the re-development process of the Swedish Rescue Services Incident Reporting System from an organizational learning perspective with the purpose to suggest what is needed to enable long-term learning from rescue operations.

Design/methodology/approach – The study is carried out as a case study relying on interviews, participant observation and workshop methods. The study case is the Swedish Incident Reporting System.

Findings – The objectives expressed by the central agency leading the studied process aimed at implementing double-loop learning objectives by revising the incident reports and to improve future operations accordingly. In practice this objective was lost along the way, with the agency focussing on cosmetic changes to the report such as terminology, attributes and labels. Meanwhile the local rescue services expressed different and concrete needs, requiring new system functionality, case/experience based learning, process improvements and organizational development. A number of suggestions of such measures are provided by the study, to be used by rescue services and other response organizations.

Originality/value – The case stands out because the re-development process is driven by one stakeholder, with the ambition to include multiple stakeholders’ needs. The study should be of specific interest to fire rescue services world-wide. However, considering that many tasks, learning and evaluation aspects of rescue operations are similar regardless of type of first responder involved (e.g. in firefighting, traffic accidents, and cardiac arrests), the results are also of interest to emergency management in general.

Failure to incorporate the beliefs and attitudes of the public into theoretical models of preparedness has been identified as a weakness in strategies to mitigate infectious disease outbreaks. We administered a cross-sectional telephone survey to a representative sample (n = 443) of the Swedish adult population to examine whether self-reported intentions to improve personal hygiene and increase social distancing during influenza outbreaks could be explained by trust in official information, self-reported health (SF-8), sociodemographic factors, and determinants postulated in protection motivation theory, namely threat appraisal and coping appraisal. The interviewees were asked to make their appraisals for two scenarios: a) an influenza with low case fatality and mild lifestyle impact; b) severe influenza with high case fatality and serious disturbances of societal functions. Every second respondent (50.0%) reported high trust in official information about influenza. The proportion that reported intentions to take deliberate actions to improve personal hygiene during outbreaks ranged between 45–85%, while less than 25% said that they intended to increase social distancing. Multiple logistic regression models with coping appraisal as the explanatory factor most frequently contributing to the explanation of the variance in intentions showed strong discriminatory performance for staying home while not ill (mild outbreaks: Area under the curve [AUC] 0.85 (95% confidence interval 0.82;0.89), severe outbreaks AUC 0.82 (95% CI 0.77;0.85)) and acceptable performance with regard to avoiding public transportation (AUC 0.78 (0.74;0.82), AUC 0.77 (0.72;0.82)), using handwash products (AUC 0.70 (0.65;0.75), AUC 0.76 (0.71;0.80)), and frequently washing hands (AUC 0.71 (0.66;0.76), AUC 0.75 (0.71;0.80)). We conclude that coping appraisal was the explanatory factor most frequently included in statistical models explaining self-reported intentions to carry out non-pharmaceutical health actions in the Swedish outlined context, and that variations in threat appraisal played a smaller role in these models despite scientific uncertainties surrounding a recent mass vaccination campaign.

Svensk räddningstjänst är i processen att migrera sitt  insatsrapporteringssystem, från ett system som dokumenterar räddningsinsatser till att system som även kan användas för att lära från samma insatser (ett lärande system). I denna studie har migrationsprocessen studerats och analyserats med dubbla perspektiv från teorier om organisatoriskt lärande och från systemutveckling. Motsvarande syften har varit att:

Från ett systemutvecklingsperspektiv identifiera förutsättningar, problem och flaskhalsar I nuvarande insatsrapporteringssystem och därifrån extrahera förslag på förbättringsåtgärder. På ett generellt plan har också genomförts en jämförelse av identifierade utmaningar i systemmigration/vidareutveckling med de som är vanligt förekommande i systemutveckling.

Från ett organisatoriskt lärande perspektiv identifiera hur mål, visioner, typer och behov av organisatoriskt lärande i relation till framtidens insatsrapport har uttryckts av olika aktörer i studien samt att visa vilken typ av organisatoriskt lärande den studerade migrationsprocessen kommer att stödja.

Studien utfördes som en fallstudie där bland annat dokumentanalyser, deltagande design inspirerade workshops och intervjuer genomfördes. Studien har haft tillgång till och omfattar data både från det användarråd från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) som är involverade i revideringsarbetet och egna data samlade i ovan nämnda workshops tillsammans med representanter från Brandmännens riksförbund (BRF), brandmän/räddningsledare från kommunala räddningstjänster och från MSB.

Studien visar att de mål och visioner som MSB initialt uttryckte i samband med revideringsarbetet syftade till organisatoriskt riktad double-loop learning. En förbättrad insatsrapport sågs som en möjlighet att lära från genomförd räddningsinsats och förbättra och effektivisera framtida räddningsinsatser – och därmed i förlängningen en möjlighet att använda insatsrapporter för argument för en annan dimensionering av responssystemet. I praktiskt revideringsarbete har dock dessa visioner och mål försvunnit och arbetet som det ser ut idag fokuserar i hög grad kosmetiska förändringar och förfiningar för förbättrat statistiskt underlag: terminologi, attribut, och textfält. Samtidigt uttrycker användarrepresentanterna i studien andra och mycket konkreta behov som kretsade runt nytt innehåll, ny funktionalitet i själva insatsrapportmallen och av stödprocesser som omger den.

Rent konkret föreslås baserat på ovanstående en rad förbättringsåtgärder för MSB och räddningstjänst att arbete vidare med och komplettera det likaledes viktiga arbete användarrådet genomför. När det gäller insatsrapportmallen handlar det exempelvis om nya funktioner som fångar upp hotsituationer, kontamineringssituationer och samverkan och att ge mallen ett mer dynamiskt flöde med kryssrutor som gör det möjligt att välja ut insatser som gick bra och dåligt och arbeta vidare med dessa i lärande syfte. När det gäller stödprocesser är centrala delar spridning och återföring av kunskap och erfarenheter till olika nivåer i räddningsorganisationer men även viss styrning samt nya processer för urvalskriterier av rapporter och värdering och mätning av insatser. Kompletterande och alternativt lärande handlar om lärandeinitiativ och metoder utanför själva insatsrapporten och hur olika initiativ kan knytas samman. Här återfinns exempelvis systemiska samtal och After-Action-Review (AAR). Studien pekar på olika sätt att gå vidare med de presenterade resultaten/förslagen för förbättrat lärande. Samtidigt betonas vikten av urval och prioritering och att de förslag som väljs för vidareutveckling är verksamhetsmässigt realiserbara.

På ett mer generellt plan påvisar studien vikten av att tidigt och aktivt involvera slutanvändare i migrationsprocesser av det vi kallar ”legacy systems” – system som är centrala i och fundamentala för en organisations verksamhet men samtidigt i behov av förnyelse och/eller utökade användningsområden. Utan sådan användarinvolvering är risken att förlora abstrakta visioner och mål att bli hög och det reviderade systemets nytta att minska.

Software-intensive information systems have a major impact on our lives, both privately and professionally. Development of these systems is a complex activity that requires the involvement of people with different competences and skills. Even though software-intensive systems have been developed since the 1960s, the success rate is still low. A major hindrance to successful system development projects is the lack of consistent terminology. Since systems development is a collaborative activity, involving not only systems developers but also domain experts and user representatives, the understanding of each other is a prerequisite for an effective collaboration. The aim of this paper is to explore and present definitions, dependencies, and relationships of the most fundamental concepts in systems development in the form of an ontology. The ontology consists of four categories of concepts: General concepts, Description concepts, Realization concepts, and Appearance concepts. The two core concepts in the ontology are Systems and Systems development

Behovet av att känna sig trygg och kunna få hjälp snabbt, när olyckan är framme, är en pågående samhällsfråga som berör de medborgare som behöver hjälp, och de organisationer som ger det(responssystem). En utmaning i dagens samhälle är att fortsätta förbättra responssystemet genom att minska responsinsatstiden och öka responsinsatskvalitet med knappa resurser och stigande offentliga förväntningar. ). Samtidigt är resurserna i responssystemet begränsade och lokaliserade till några få platser i samhället. Långa avstånd (som till exempel på landsbygden och i glesbygdområden) i kombination med nedskärningar (som t.ex. begränsade resurser) har tvingat vårt samhälle att utveckla nya sätt att organisera responssystemet för att behålla effektiviteten. Man tror att genom att engagera kompletterande resurser i samhället för att skapa nya samverkansformer, kan snabbare och mer effektiv larmrespons ske och därmed kan fler liv räddas och skadorna på miljön minskas.

Att dela utrustning, larmcenter och brandstation har testats nyligen i syfte att skapa ett robust samarbete och kortare utryckningstider. I Nyköpings kommun i Sverige arbetar räddningstjänsten, divisionen för social omsorg och den tekniska divisionen med denna nya struktur. Vid Sambruk delar olika organisationer utrustning och larmcentral samt nyttjar varandras resurser i vissa situationer för att kunna svara på larm och larma ut resurser snabbare.

Det verkar som om Sambruk i Nyköping i viss mån har lyckats förbättra responssystemet genom att förkorta responstider och även använda resurserna på ett effektivare sätt. Detta enligt uppgifter från intervju och ‘Future workshop’ med aktörer i Nyköping. Man tror dock att det fortfarande är möjligt att använda existerande resurser än effektivare genom bättre larmkategorisering och även tilldela uppgifter till exempelvis deltidsbrandmän.

Att dela utrustning, bilar och larmcentral har visat på vissa fördelar för alla involverade aktörer. Att dela bilar eller byggnader har inte orsakat något problem, utan har istället upplevts ge ökad effektivitet i respons på larm eftersom aktörer har nära kommunikation och tillgång till varandra.

Det största problemet som nästan alla intervjurespondenterna nämnde och som diskuterades i workshopen rörde otydlighet i uppgifter och arbetsprocesser. Det verkar som om det ännu inte är klart för samtliga involverade aktörer vad målen för Sambruk är och hur deras arbete kan förändras och varför. Det verkar också som om det saknas utbildning eller specifika metoder för att stödja sådan kunskapsutveckling. Lagmässiga problem såsom sekretess har orsakat en del problem i att dela information. Att fokusera på huvuduppgift samtidigt som man åläggs andra resurser är ett annat problem, eftersom aktörerna kan vara ifrågasättande till att avvika alltför mycket från sitt ordinarie arbete.

Samverkan är central för att skapa tillfredställande säkerhet, trygghet och räddning framöver och den praktiknära kunskapen om möjliga och önskvärda samverkansformer för effektiv räddning behöver fördjupas. Syftet med studien var därmed att beskriva praktiska exempel på olika former av räddningstjänstsamverkan och visa på likheter och skillnader i förutsättningar, fördelar och nackdelar utifrån olika samverkansdimensioner, att utifrån dessa diskutera och föreslå olika samverkansprofiler för olika ändamål inom räddning och respons samt att föreslå informationstekniskt stöd till de föreslagna samverkansprofilerna.

Studien är genomförd med multipla kvalitativa fallstudier av samverkan som har kontrasterats och jämförts utifrån organisationsteoretiskt perspektiv och variabler. Fallstudierna har gällt:

• Samverkan mellan polisen, räddningstjänsten och kommunen för att motverka social oro i Södertälje
• Samverkan mellan statlig sjöräddning och Sjöräddningssällskapet
• Myndighetssamordning inom Trygghetens hus i Jämtland
• Samverkan mellan räddningstjänst och privatpersoner i projektet ”Förstärkt medmänniska” i Medelpad.

Var och en av fallstudierna har först beskrivits och därefter analyserats var för sig och har därefter jämförts med varandra. Därmed kunde tre sinsemellan mycket olika samverkansformer identifieras som dessutom hade olika förutsättningar att passa samman med olika typer av organisering. Samverkansformerna var myndighetssamordning på regional/nationell nivå, lokal integrativ samverkan och ad hoc-samverkan.

Samverkansformerna presenteras och läggs till grund för tre förslag till samverkan för olika ändamål och diskuteras utifrån vad de lämpar sig för, hur man kan lägga upp samverkan, viktiga genomförandefaktorer, framgångsfaktorer, risker och utvecklingsmöjligheter samt förslag till informationstekniskt stöd.

Regional/nationell myndighetssamordning Regional/nationell myndighetssamordning passar för ledningssamordning och koordinering på administrativ och policy-nivå mellan företrädare för offentliga myndigheter och organisationer för översiktlig samverkan om samhällsfrågor som exempelvis äldres trygghet, trafiksäkerhet, brottsförebyggande eller krisberedskap. Resultaten av samverkan ska kunna formaliseras och standardiseras till en struktur för gemensamma insatser eller att användas för ungefär samma ändamål och på ungefär samma sätt i hela regionen eller hela landet. Samverkan här bygger på att varje myndighet gör det som myndigheten är till för och har i uppdrag och att endast de myndigheter som berörs i varje process medverkar i den processen. Den här samverkansformen förmår därmed tillvarata det bästa av myndigheters kapacitet och resurser samt är betydelsefull som bakgrund och förankring till mer lokala satsningar.

Potentiella informationstekniska stöd omfattar här t ex gemensamma IT-plattformar för delning av information och dokument samt databaser för digital lagring av information av olika slag. Stöd kan också inkludera beslutsstöd t ex i form av geografiska informationssystem, kartsystem och positioneringssystem, gemensamma lägesbilder och digitala ledningsbord. Dynamiska utalarmeringssystem är ett annat exempel. Flera av dessa system kan och bör finnas både i fast och mobil version.

Lokal integrativ samverkan är urtypen för varaktig lokal utveckling av trygghet och säkerhet via dialog och förebyggande verksamhet som integreras i övrigt samhällsbyggande. Det underliggande motivet för denna samverkan är att den billigaste olyckan är den som inte händer. I denna samverkan adderas en säkerhets/trygghetsdimension till alla verksamheter kommunerna ansvarar för i stället för att lägga säkerhet/trygghet som en egen verksamhet. Därmed finns utsedda kommunansvariga med i många olika typer av diskussioner och planering inom kommunerna och lär känna dem väl. Lokal varaktig samverkan passar för samverkan mellan lokalt representerade välutvecklade verksamheter med möjlighet att delegera uppgifter och för både mycket enkla och mycket komplicerade verksamheter. Målet är att lösa lokala problem, uppfylla lokala behov av verksamhet/information eller att skapa lokal, operativ, varaktig verksamhet som exempelvis förebyggande verksamhet.

Potentiella informationstekniska stöd omfattar här t ex gemensamma IT-plattformar för delning av information och dokument, databaser för digital lagring av aktörer, roller, uppgifter, kompetens, utbildning, ansvar, kontaktinformation, inte minst när det gäller frivilliga aktörer, samt sociala medier för dialog med och inhämtande av information från allmänheten.

Gränsöverskridande Ad hoc-samverkan passar för multidisciplinära insatsverksamheter under en begränsad tid och kan förväntas vara ett koncept som utvecklas framöver för användning när räddningsresurser är svåra att komma åt, kräver speciella kunskaper, lokala förutsättningar eller helt enkelt är glesa. En utgångspunkt med denna samverkansform är att snabbt kunna mobilisera lokala resurser över olika samhällssektorer och att kunna leda och koordinera aktörer från olika sektorer i en gemensam insats. Därmed är det en samverkansform som passar för sammansatta insatser för trygghet, säkerhet, räddning och respons tillsammans med nya professionella eller friviliga aktörer.

Informationstekniskt stöd för adhoc-samverkan omfattar både stöd för att leda och samordna adhoc-samverkan samt att samverka lokalt. Därmed omfattar det båda de ovanstående förslagen som exempelvis beslutsstödsystem, geografiska informationssystem, kartsystem och positioneringssystem, gemensamma lägesbilder och digitala ledningsbord samt gemensamma IT-plattformar för delning av information och dokument samt databaser för lagring, men också mobila applikationer i form av t ex sms utalarmering och help appar som stöd för agerande på skadeplats. Även de dynamiska utalarmeringssystem är tänkta att på sikt även omfatta frivilliga aktörer och lokala resurser.

Alla tre samverkansformerna kan ses som framgångsrika eller med potential för att vara det. Den regionala myndighetssamordningen kommer med hög sannolikhet att öka eftersom den bygger på stordrift. Den integrativa samverkan är främst inriktad mot utvecklingen av förebyggande verksamhet tillsammans med andra samhällsverksamheter. Där kan trygghets- och säkerhetsskapande aktiviteter bidra också till andra samhällsviktiga processer utöver trygghet och säkerhet. Erfarenheter och kunskaper för mobilisering och ledning av gränsöverskridande ad hoc-samverkan inom räddning kan troligen utvecklas för att fungera framgångsrikt också på helt nya fält för trygghet och säkerhet samt för samverkan med nya aktörer i olika sammanhang där snabb respons är viktig. Sådan kan gälla glesbygdsräddning, äldres trygghet, kvinnofrid, rasism, skolmobbing, ensamarbete i skogen eller i jordbruket, friluftsliv och trygghet på skolgården eller bevakning av naturskydd. Avgörande är dels larmförutsättningarna, dels förutsättningarna för ledning av insatser. Här kan också sjö- och flygräddningsledarens roll i räddningsinsats till sjöss med fördel användas som utgångspunkt för en omdefinition av larmhantering i exempelvis glesbygd.

Därmed är de sammanfattade slutsatserna av studien att samverkan ska uppfattas som ett selektivt organisationsverktyg där det gäller att anpassa och välja rätt verktyg med rätt strategi för rätt ändamål, och baserad på logiker som inte kolliderar för att samverkan ska bli effektiv och nå sina mål. Förslag till vidare forskning gäller bl.a. hur ledning av ad hoc-samverkan går till och kan utvecklas, olika organisatoriska tröskel- eller översättningsfenomen samt hur vidare utveckling av informationsteknik kan drivas och bör beforskas och projektanpassat och med förankring i respektive samverkansprofils behov.

Using actors from different societal sectors can improve the response operation quality in emergency management. The different roles, tasks and responsibilities these actors have in response operations and the legal frameworks they work within influence their needs for proper information system support. There is thus a substantial need to study and systemize the concept of “new actors” before providing them with technical solutions. In this study, a framework is constructed showing 14 dimensions of new actors that need to be considered when new actors are studied in more detail.

Som en del i tillsynsmyndigheternas uppgift ingår att bedöma kommunernas förmåga att genomföra räddningsinsatser. För att kunna göra sådana bedömningar behövs metoder och verktyg som ger ett konkret bedömningsunderlag för att avgöra om en kommuns organisation för räddningsinsatser har en förmåga som bidrar tills ett likvärdigt skydd i tillräcklig omfattning. I Sverige finns det kommuner och räddningstjänstförbund som har påbörjat sådana beskrivningar och i några fall kommit relativt långt i utvecklingen. På Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har en vidare enkel programteori har tagits fram för att sätta förmågan att genomföra räddningsinsatser i ett sammanhang där förmågan till räddningsinsats är en av flera delar av kommunens totala skydd Man har här valt att dela in begreppet ”förmåga” i tre faktorer: tid till insats, arbetsuppgifter och uthållighet och sedan utveckla dem för att utveckla en metod att bedöma förmågan att genomföra räddningsinsatser.

Internationellt finns vissa motsvarande projekt och beskrivningar tillgängliga. Dessa har dock inte systematiskt dokumenterats och utvärderats för att utgöra en grund på vilken framtidens bedömningar av kommunernas förmåga till räddningsinsats kan vila. Det finns med andra ord ett behov att ta fram ett koncept eller modell att använda vid bedömning kommunernas förmåga att genomföra räddningsinsatser, baserad i tidigare erfarenhet. Denna studie är en första ansats till sådant koncept då den identifierar och beskriver faktorn ”Arbetsuppgift” i med exempel från Danmark, Island, England, Australien, Nya Zeeland och USA.

Studien har genomförts som en dokumentstudie där de aktuella exemplen valts ur ett större urval dels på MSB inrådan, dels då de uppfyller en eller flera identifierade kriterier på en ”god beskrivning”: scenario, statisk, process- roll- och/eller tjänstebeskrivning. Huvudexemplen innefattar riskbaserad design/statistik (Danmark), Fire Brigade Intervention Model och Fire Engineering Analysis (Australien och Nya Zeeland), Rolemaps och National Occupation Standard (UK) samt National Fire Protection Association’s standard (USA). Dessa beskrivs detaljerat. En övergripande analys diskuterar respektive exempels ev för- och nackdelar samt tillämpningsområden samt föreslår fortsatt arbete för att anpassa en eller (kombinationer av) flera modeller till svenska förhållanden.

Målet för studien är ett underlag för vidare utveckling av metoder och verktyg för MSB:s tillsynsenhet och länsstyrelserna för att beskriva och mäta faktorn Arbetsuppgifter för kommunernas organisationer för att genomföra räddningsinsatser i Sverige. Arbetet ska i ett vidare sammanhang även ses som ett första steg i att ta fram metoder och verktyg för att utvärdera räddningstjänsternas övergripande förmåga som sådan.

In this study, security and safety in rural parts of Sweden are investigated. New ways of organizing for efficient response can be found in the extended collaboration between societal sectors and in the utilization of local social capital. New categories of first responders and their requirements are identified and technical and non-technical solutions as support are proposed. The solutions include e.g. mobile applications and a technical infrastructure making it possible for volunteers to obtain information about events requiring emergency response. Emergency management in rural areas shows several similarities to large-scale crises, e.g. in terms of insufficient infrastructure available and the need to use local resources in the immediate aftermath of the event. Therefore, the results of the study can be transferable to large-scale crises.

Detta dokument beskriver en förstudie inom området lärande, utvärdering och produktivitetshöjande åtgärder i responssystem, med fokus på svensk räddningstjänst. Syftet med studien är att identifiera brister i dagens processer, utvärderingsmetoder och verktyg och identifiera lämpliga åtgärder, både i form av förbättrade insatsrapporter och andra värderingsverktyg, modeller, och metodiker. Dessa åtgärder bör i ett senare skede vidareutvecklas genom fördjupade studier.

Förstudien utfördes som en kombinerad dokumentanalys, workshop och intervjustudie. Insatsrapporter och fördjupade utredningar/olycksfallsunderökningar analyserades och diskuterades på en workshop tillsammans med fackliga representanter och brandmän från räddningstjänster och representanter från Myndigheten för Stöda samhällsskydd och Beredskap (MSB). Vidare genomfördes en intervju med en MSB repsrentant som arbetar med räddningstjänstens nuvarande insatsrapportingssystem.

Analysen av förstudien ledde fram till sex olika teman: 1) räddningsinsatser och lärandets innehåll 2) insatsrapportmall, 3) insatsrapportering: process och flaskhalsar 4) värdering av insatser 5) fördjupade studier och olycksfallsundersökningar och 6) verksamhetsutveckling. Till varje tema kopplades förbättringsåtgärder.

Kopplat till dessa teman finns det framför allt ett behov av att ta fram en förbättrad process för hantering av insatsrapporter; motivering att fylla i den, återkoppling till organisationen och omföring av erfarenheter till kunskap, lärande och åtgärder – ett behov av en systematisk ansats eller metod som gärna införs lika över förbund och räddningsstationer. Här identifierades en rad förbättringsbehov och konkreta åtgärder kopplade till dagens tekniska insatsrapporteringssystem och mall för insatsrapportering. Vidare finns ett behov att dela erfarenheter mellan organisationer på ett helt annat sätt än vad som görs idag och förutsättningar för sådan spridning bör arbetas in i processen.

Analysen och diskussionen visar generellt på ett stort behov av förbättrad erfarenhetsåterföring, ökad kunskap om de överväganden som räddningstjänstens personal gör under insats och hur dessa värderas samt hur och i vilken mån insamlade data används för verksamhetsutveckling. Kopplat till detta bör kriterier för värdering samt mål för insatsen definieras. Förslag på fortsatt arbete, runt insatsrapporten och runt alternativa vägar att utvärdera och lära från insatser, ges i dokumentet.

The Swedish Rescue Services are migrating from an incident report system to a fully-fledged incident learning system. The migration process has been studied under the lenses of organizational learning theories, to identify challenges that can offer advice for future system migration projects. The objectives expressed by the central agency leading the studied migration process aimed at implementing organizational double-loop learning by using the incident reports as enablers to learn from the rescue operation and improve future operations accordingly. In practice this objective has been lost along the way, with the agency focusing more on cosmetic changes, such as terminology, attributes and labels. Meanwhile end-users expressed different and concrete needs, requiring new functionality, process improvements and organizational development. The study highlights the importance of early, active user involvement in the migration process for dual use legacy systems, to avoid losing explicitly articulated high-level objectives, such as improved performance and dual use of the system.