The uptake of electric aircraft appears faster today than predicted. Given the prominent electric aircraft technologies, short-and medium-haul routes are the ones that will benefit first, with the promise to revolutionize regional aviation at short notice. This paper proposes an optimization model to support the strategic design of charging networks for electric aircraft as a key enabling factor to prepare for and take full advantage of aviation electrification. The model, named Electric Aircraft Charging Network for Re-gional Routes, defines a network of airports and flight paths to optimally trade-off the number of charging bases (and associated investment costs) with connectivity and population coverage targets typical of re-gional routes serving remote regions. Due to computational challenges in large problem instances, we propose a Kernel Search heuristic and illustrate how it can deliver high quality solutions for large cases in a shorter computational time than the branch-and-cut algorithms. A real-world application to Sweden then demonstrates the practical insights of the proposed approach. We find that leveraging the many currently under-utilized regional airports has connectivity and investment benefits (on average +12.1% in number of origins covered, +5.8% in population coverage, and -7. 3 % reduction of travel times). Fur-thermore, increasing the maximum aircraft range on a single charge implies significantly fewer charging bases and more feasible travel options, thus favoring network resilience and granting higher flexibility for later planning stages.(c) 2023 Elsevier B.V. All rights reserved.

Flygplan och personer som råkar i nöd i oländig terräng kan använda nödsändare som via satellitsystemet COSPAS-SARSAT kan meddela en räddningscentral att det är ett nödläge, samt ungefärlig position. För att sedan lokalisera nödsändaren används ofta flygande resurser, till exempel helikopter, med fast pejl-utrustning som kan fastställa riktningen mot signalkällan. Ibland kan dock flygande resurser inte användas, som till exempel vid dåligt väder eller om de är upptagna på annat uppdrag, och i dagsläget finns inget bra markbaserat alternativ. Syftet med projektet Terrängpejlen var därför att utveckla och utvärdera ett system för markbaserade pejlresurser, så kallad handpejl. Följande slutsatser kunde dras från projektet:

• Handpejl kommer att behövas mycket sällan vid skarpa insatser. En analys av de senaste fem årens relevanta incidenter tyder på att handpejl inte hade varit till nytta vid något tillfälle. Detta kan dock komma att ändras till exempel. som en följd av ökad frekvens av extremväder, eller vid höjd beredskap på grund av militära hot.
• Det finns i dag ingen pejl som är perfekt för ändamålet att lokalisera nödsändare. Av de tre pejlar som testades i projektet bedömdes två kunna uppfylla grundfunktionen, att hitta en nödsändare, men hade brister i till exempel användarvänlighet. Bäst för ändamålet bedömdes Rhotheta RT 400 vara, medan Rohde & Schwarz PR 200 är att föredra om pejlen också ska användas för att hitta störsändare, vilket kan vara önskvärt om den är stationerad på en flygplats.
• Pejling kan utföras av räddningstjänstpersonal på utvalda flygplatser i samverkan med fjällräddare som får agera transportörer. Vid flera flygplatser finns det fortfarande kvar pejlutrustning, trots slopat krav på detta, och det finns också intresse av att upprätthålla kunskapen.
• Utlarmning och kommunikation bör ske enligt dagens rutin med regelbundna samverkanskonferenser. Direkta kontaktvägar mellan pejloperatörer (flygplatspersonal) och transportörer (fjällräddare) måste upprättas och samverkan måste övas regelbundet.
• Nödvändig utbildning och övning omfattar utbildning av lokala instruktörer, lokal operatörsutbildning samt regelbundna samverkansövningar. Instruktörsutbildning kan genomföras av Sjöfartsverket. Instruktörerna sköter sedan lokala utbildningar och övningar, vilka bör genomföras minst en gång per år. Dessa kan kombineras med återkommande samverkansövningar tillsammans med Sjö- och flygräddningscentralen, Polisen, SOS Alarm och Fjällräddningen.
• Sjöfartsverket bör vara ansvarig organisation som äger pejlarna och lånar ut dessa till flygplatserna, samt har ansvar för tillsyn av verksamheten. Urval av flygplatser bör göras i första hand med utgångspunkt från geografiskt täckningsområde. Utslaget på årsbasis blir den dominerande kostnaden vid en implementering att ha flygplatspersonal i beredskap. Med ett riktpris på 250 000 SEK per pejl, blir det också en viss investeringskostnad om många flygplatser ska utrustas.

In emergency response volunteer programs, volunteers in the vicinity of an emergency are alerted via their mobile phones to the scene of the event to perform a specific task. Tasks are usually assigned based on predetermined rules disregarding real-world uncertainties. In this paper, we consider some of these uncertainties and propose an optimization model for the dispatch of volunteers to emergencies, where all task assignments must be done before dispatch. This means that each volunteer must be given a task before knowing whether (s)he is available. The model becomes computationally demanding for large problem instances; therefore, we develop a simple greedy heuristic for the problem and ensure that it can produce high quality solutions by comparing it to the exact model. While the model is for a general emergency, we test it for the case of volunteers responding to out-of-hospital cardiac arrest (OHCA) incidents. We compare the results of the model to the dispatch strategies used in two ongoing volunteer programs in Sweden and in the Netherlands and use simulation to validate the results. The results show that the model most often outperforms the currently used strategies; however, the computational run times, even for the heuristic, are too high to be operationally useful for large problem instances. Thus, it should be possible to improve the outcome using optimization-based task assignments strategies, but a fast solution method is needed for such strategies to be practically useable.

BackgroundDespite the proven cost effectiveness of mechanical thrombectomy (MT) in patients with acute ischemic stroke (AIS) due to large vessel occlusion, treatment within 6 hours from symptom onset remains inaccessible for many patients. We aimed to find the optimal number and location of treatment facilities with respect to the cost effectiveness of MT in patients with AIS, first by the most cost effective implementation of comprehensive stroke centers (CSCs), and second by the most cost effective addition of complementary thrombectomy capable stroke centers (TSCs). MethodsThis study was based on nationwide observational data comprising 18 793 patients with suspected AIS potentially eligible for treatment with MT. The most cost effective solutions were attained by solving the p median facility location-allocation problem with the objective function of maximizing the incremental net monetary benefit (INMB) of MT compared with no MT in patients with AIS. Deterministic sensitivity analysis (DSA) was used as the basis of the results analysis. ResultsThe implementation strategy with seven CSCs produced the highest annual INMB per patient of all possible solutions in the base case scenario. The most cost effective implementation strategy of the extended scenario comprised seven CSCs and four TSCs. DSA revealed sensitivity to variability in MT rate and the maximum willingness to pay per quality adjusted life year gained. ConclusionThe combination of optimization modeling and cost effectiveness analysis provides a powerful tool for configuring the extent and locations of CSCs (and TSCs). The most cost effective implementation of CSCs in Sweden entails 24/7 MT services at all seven university hospitals.

För att kunna hantera framtida klimatrelaterade händelser behöver samhällets beredskap anpassas och sannolikt utökas. Kunskapsläget över vilken förmåga som behövs för att hantera risker i ett förändrat klimat behöver sammanställas och framtida behov behöver jämföras mot nuvarande beredskapsnivåer för att identifiera lämpliga åtgärder. En analys behöver göras kring eventuella brister, utifrån vilken åtgärder sedan kan prioriteras och vidtas avseende olika delar i förmågan att hantera händelser, bland annat avseende tillhandahållande av statliga förstärkningsresurser. Denna studie analyserar vilken systematik som kan vara aktuell för att möjliggöra sådana analyser och utredningar.

Studiens övergripande syfte är att ge förslag kring hur bedömningar kan göras om framtidens behov av statliga förstärkningsresurser i syfte att möta framtidens klimatrelaterade risker. Detta inkluderar en sammanställning av kunskapsläget kring risker och scenarion avseende framtida naturhändelser utifrån ett klimatförändringsperspektiv, med information om var mer kunskap kan hittas. Det inkluderar också att titta på metoder för att dels analysera behov av förmåga på olika nivåer att hantera de klimatrelaterade riskerna och dels hur dimensionering av förmåga kan göras för att möta behovet.

Studien består av två delar. I del 1 ges en sammanställning av kunskapsläget om riskbilder och scenarion i Sverige vad gäller framtida naturhändelser utifrån ett klimatförändringsperspektiv och tidsperioden fram till ca år 2100. I del 2 presenteras initialt ett konceptuellt ramverk för kartläggning av beredskap uppdelat i fyra huvuddomäner: Behov, Resurs, Styrning och Beroenden. Baserat på ramverket presenteras därefter en metodik för att analysera samhällets förmåga att hantera framtida händelser i ett förändrat klimat. För att kunna identifiera en lämplig framtida beredskapsnivå, behöver samhällets förmåga att hantera händelser gentemot en framtida riskbild analyseras. Del 2 fokuserar på hur relevanta myndigheter ska kunna gå tillväga för att göra en sådan analys som slutligen kan utgöra beslutsunderlag avseende framtida beredskap. Avslutningsvis ges ett exempel på hur metoden kan användas där händelsen skogsbrand, av omfattningen att nationella förstärkningsresurser i form av MSBs upphandlade helikoptrar och flygplan för skogsbrandbekämpning kan bli aktuella att nyttja, utgör själva händelsen.

Unmanned aerial vehicles (UAVs) can bring many benefits, particularly in emergency response and disaster management. However, they also induce negative effects, such as noise and visual pollution, risk, and integrity concerns. In this work, we study visual pollution, developing a quantitative measure that can calculate the visual pollution from one or multiple UAVs. First, the Analytic Hierarchy Process was utilized in an expert workshop to find and rank factors relevant to visual pollution. Then an image-based questionnaire targeted at the general public was used to find relations between the factors. The results show that the two main factors causing visual pollution are the number of UAVs and the distance between a UAV and the observer. They also show that while a UAV used for emergency medical services is as polluting as any other UAV, it is easier to tolerate this pollution. Based on the questionnaire results, two visual pollution functions were developed that can be used when carrying out path planning for one or multiple UAVs. When combining this function with other existing measures for noise pollution, and ground and air risk, it is possible to find paths that will give as little negative impact as possible from urban air mobility.

BackgroundOrganized volunteer initiatives can reduce response times and improve outcomes in emergencies such as cardiac arrests or fires. Retention of volunteers is important to maintain good coverage and capabilities. The current study explores factors underlying volunteers motivation to continue as volunteers.MethodsData from 5347 active volunteers were collected through an online survey. An exploratory factor analysis was used to identify underlying factors that were then used in a regression analysis to predict intention to continue as a volunteer. Group differences based on, among others, number of alarms and prior professional experience in emergency response were explored.ResultsThe results showed that the factors community, self-image, and competence were the strongest positive predictors for the motivation to continue, whereas alarm fatigue and negative experience were the strongest negative predictors. Volunteers with professional background had higher competence and lower Alarm fatigue. Volunteers from rural areas and small cities had higher community than those in large cities.ConclusionsAlarm fatigue can make it hard to retain volunteers, which could be addressed using improved dispatch algorithms. Support after dispatch is important to prevent negative experiences. Finally, increased competence, e.g. through education and training, can improve volunteers motivation to continue.

As part of the global efforts to make aviation activities more environmentally friendly, the worldwide goal is to achieve a 50% reduction in the 2005 emissions by 2050. In this context, aviation emissions represent a critical challenge to aviation activities, especially with the increasing travel demand up to the beginning of the COVID-19 crisis, starting in 2020. One of the potential drivers that would help the aviation industry reduce its emissions is the use of sustainable aviation fuel (SAF). In this study, we analyzed the impact of SAF from an air traffic flow management (ATFM) perspective, considering delay and re-routing costs. We developed an optimization model that considers, in addition to the traditional ATFM costs, fuel costs and carbon dioxide emissions. We investigated the impact of accounting for these two new aspects, that is, fuel costs and emissions, on ATFM performance, and we compared SAF with conventional fuel. The analysis of a real case study revealed that, in addition to delay and re-routing costs, fuel cost should be included in the ATFM model so that the resulting solution becomes economically and environmentally realistic for airlines. The increase in the fuel cost and network delays when using SAF requires setting an appropriate carbon price under an emission policy, such as the carbon offsetting and reduction scheme for international flights policy, to make SAF more attractive. Furthermore, flexible re-routing programs for flights operated using SAF make it advantageous from an ATFM perspective.

Governments offer subsidies along routes that are deemed commercially non-viable but economically and socially essential. Subsidised routes are often criticised for inefficiencies and excessive subsidies, which partly result from restrictions defined by transportation authorities during the tendering process, such as a maximum airfare and minimum number of daily flights. We develop an integrated auction framework-referred to as Single-round Combinatorial Auction for Subsidised routes (SCAS)-to provide decision support to transportation authorities when designing tendering processes for subsidised routes. The framework includes two main models as ingredients. First, the Airline Bid Preparation Model (ABPM), which replicates the airlines behaviour when preparing bids for subsidised routes. Second, the Winner Determination Problem (WDP), which is used to select the bids based on a given evaluation criterion. We capture the responsive relationship between passenger demand and supply of air services by including passenger utility as an endogenous variable in the ABPM. Additionally, as input to the ABPM, we estimate the route operating cost for small aircraft that typically operate subsidised routes. The usefulness of the approach is demonstrated with an application to the network of subsidised routes in Sweden, for which we provide policy guidelines. Our analysis suggests that having a restriction on the airfare but not the number of flights is an effective way to design the tendering process, which strikes a good balance between passengers, government and airlines goals. Additionally, we demonstrate that the transportation authorities can compensate not having a requirement on the number of daily flights through ensuring a higher number of passengers, i.e., by including maximisation of the number of passengers in the bid evaluation criterion or using passenger discounts.

Despite various planning efforts, airspace capacity can sometimes be exceeded, typically because of disruptive events. Air traffic flow management (ATFM) is the process of managing flights in this situation. In this paper, we present an ATFM model that accounts for different rerouting options (path rerouting and diversion) and preexisting en route flights. The model proposes having a central authority to control all decisions, which is then compared with current practice. We also consider interflight and interairline fairness measures in the network. We use an exact approach to solve small- to medium-sized instances, and we propose a modified fix-and-relax heuristic to solve large-sized instances. Allowing a central authority to control all decisions increases network efficiency compared with the case where the ATFM authority and airlines control decisions independently. Our experiments show that including different rerouting options in ATFM can help reduce delays by up to 8% and cancellations by up to 23%. Moreover, ground delay cost has much more impact on network decisions than air delay cost, and network decisions are insensitive to changes in diversion cost. Furthermore, the analysis of the tradeoff between total network cost and overtaking cost shows that adding costs for overtaking can significantly improve fairness at only a small increase in total system cost. A balanced total cost per flight among airlines can be achieved at a small increase in the network cost (0.2%-3.0%) when imposing airline fairness. In conclusion, the comprehensiveness of the model makes it useful for analyzing a wide range of alternatives for efficient ATFM.

Både mindre störningar och större händelser som katastrofer och kriser har en påverkan på transportsystemet. Dels kan de ge upphov till förändrade möjligheter att tillgodose efterfrågan, till exempel om infrastruktur blir skadad, dels kan det ge förändringar i efterfrågan, vilket t.ex. var tydligt under Covid-19 pandemin, eller ge upphov till nya behov, t.ex. av nödtransporter. Hanteringen av dessa störningar, ur ett transportsystemperspektiv, kan ske via förebyggande och förberedande åtgärder, vilka bidrar till en ökad robusthet och resiliens. Det kan vara att stärka och skydda infrastruktur eller att ha resurser i beredskap, som operativt kan verka avhjälpande och återställande. Åtgärderna kräver ofta komplexa beslut kring prioritering och resurshantering - områden där kvantitativa modeller har goda möjligheter att användas som grund för beslutsstöd.

Syftet med denna studie var att undersöka möjligheten att använda kvantitativa modeller för att öka robustheten och resiliensen hos det svenska transportsystemet vid större störningar.

Via en litteraturstudie och intervjuer med systemexperter från räddningsområdet, transportsektorn samt akademin, identifierades fem olika områden där kvantitativa modeller bedöms kunna ge värdefulla bidrag. Dessa är 1. Efterfrågemodellering, 2. Risk- och sårbarhetsanalys, 3. Evakueringsplanering, 4. Resurslokalisering och 5. Prioritering och resurshantering. Inom samtliga finns utrymme för att via forskning och utveckling ta fram beslutsstödsverktyg som kan bidra vid planering, förebyggande arbete, och operativ resursstyrning. Även inom andra områden, till exempel kommunikation, samverkan och organisering, finns det behov av forskning, då gärna med inslag av andra discipliner såsom human factors och digitalisering.

This paper explores opportunities for information systems to support emergency response to multiple natural hazards. Interviews were conducted with 12 representatives from actors of the Swedish emergency response system about response to multiple natural hazards. Challenges and needs connected to five themes influencing the response effort were identified: Cooperation, Resource management, Command and control, Common operational picture, and Risk management. The results illuminate a lack of technology to support decisions and analyses during emergency response to both single and multiple natural hazards. Based on this, the paper suggests and discusses information systems and decision support tools to assist in satisfying the identified needs. The findings can inform policy makers in emergency response of where to concentrate the development of collaborative preparedness and response work, and the scientific community of future research directions.

We discuss a widely used air traffic flow management formulation. We show that this formulation can lead to a solution where air delays are assigned to flights during their take-off which is prohibited in practice. Although air delay is more expensive than ground delay, the model may assign air delay to a few flights during their take-off to save more on not having as much ground delay. We present a modified formulation and verify its functionality in avoiding incorrect solutions.

A dispatching problem for fire and rescue services is considered, where firefighters have to be allocated to vehicles, and vehicles dispatched to an emergency. A mathematical model for the problem is formulated, capable of managing multiple alarm plans for each emergency considered. The model is solved both exactly and heuristically, using input data from a fire and rescue service area in Skane, Sweden. The results show that the exact solution method might be too time consuming in some cases, but that the heuristic in most cases finds the optimal solution.

A model is developed, which can predict the travel time for volunteers that are dispatched as first responders to emergencies. Specifically, the case of lay responders to out of hospital cardiac arrest is studied. Positions from historical responses is used to estimate the real response times, which are used to train and evaluate the new travel time model. The new model considers the road network and the transport mode most likely used by the volunteers. The results for the new model are compared to a model used in an existing volunteer initiative. They show that the new model can make better predictions in 59.7% of the cases. This can be used directly as a base for improving the travel time estimates in existing volunteer initiatives, and to improve the input data to the continuously evolving volunteer resource management systems. 

In countries such as Sweden, Italy, Switzerland, and the Netherlands, projects in which volunteers are dispatched to out-of-hospital cardiac arrest (OHCA) patients with the use of mobile phones exist. Once an OHCA case is reported, a notification is sent to the mobile phones of registered volunteers that are in the vicinity of the patient. These projects mostly use static dispatch methods to determine which volunteers should be sent directly to the patient and which ones should pick up an automatic external defibrillator (AED). However, such schemes do not consider uncertainties associated with these task assignment decisions (e.g., if volunteers will do as instructed, or do something else). In this paper, we propose a method for optimized task assignment and dispatch of volunteers to OHCA patients that considers the uncertainty related to volunteers actions once assigned a task. We then compare the results of our method to those of a static dispatch method used in an ongoing mobile phone volunteer dispatch project in Sweden and validate them using simulation. Furthermore, we perform a sensitivity analysis on several parameters to investigate their effect on the performance of the proposed method. With the comparative results we show that the proposed method may help increase the survivability of OHCA patients.

Denna rapport syftar till att (i) redogöra för begreppet ’multipla naturhändelser’ och kunskapsläget kring interaktioner mellan olika naturhändelser, samt att (ii) fastställa vilka naturhändelser som är mest relevanta med hänsyn till beredskap och förmåga innanför Sveriges territoriala gränser. Översiktligt diskuteras dessutom förutsättningar för och behov av hantering av multipla naturhändelser. Rapporten innehåller en sammanställning av hur naturhändelser interagerar med varandra i vetenskaplig litteratur, en sammanställning av förekomst av naturhändelser i Sverige utifrån sekundärdata från myndigheter och en workshop med experter för att identifiera multipla naturhändelser med relevans för svenska förhållanden. Rapporten presenterar resultat från en första delstudie inom forskningsprojektet Effektiv hantering av multipla naturhändelser (EMMUNE), som finansieras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Formas. 

Naturhändelser kan vara multipla på olika sätt. En primär naturhändelse kan direkt utlösa en eller flera andra naturhändelser. De sekundära händelserna kan sedan i sin tur orsaka ytterligare händelser, vilket skapar en kaskad av händelser. En naturhändelse kan också öka sannolikheten eller förutsättningen för en eller flera andra naturhändelser, exempelvis genom höga flöden eller långvarig torka. Det kan också inträffa flera naturhändelser som sammanfaller i tid och rum utan att händelserna är direkt relaterade till varandra. 

I rapporten redogörs för interaktioner mellan följande naturhändelser: jordbävning; tsunami; geofysiska jordrörelser och hydrologiska skred, ras och sättningar; vulkanutbrott; blixtnedslag; extremt höga respektive låga temperaturer; isstormar; översvämningar; torka; laviner; skogs- och markbränder; skadedjursangrepp; meteoriter; och geomagnetisk storm. En bedömning görs också av vilka naturhändelser som kan anses vara mest relevanta för Sverige i relation till vårt klimat och väder. Bedömningen grundar sig i litteraturstudien och det genomgångna materialet kring förekomst och magnitud och leder fram till att följande naturhändelser anses relevanta: laviner; kraftig vind; kraftig nederbörd; extrema temperaturer; blixturladdningar; översvämningar; ras och sättningar; torka; samt skog- och markbränder. De påverkas alla antingen direkt eller indirekt av klimategenskaper eller väderhändelser. Kunskapen om klimatförändringarnas påverkan på förekomsten av extrema väderförhållanden är varierande och innefattar olika grader av osäkerheter beroende av vilken typ av extremt förhållande det handlar om. I Sverige innefattar eller drivs multipla naturhändelser oftast av atmosfäriska eller hydrologiska händelser. De multipla naturhändelser som av experterna anses vara mest frekventa samt får allvarliga konsekvenser inkluderar antingen höga flöden eller skogsbrand i kombination med annan händelse. 

När det gäller kunskapsläget kring multipla naturhändelser visar litteraturstudien att det finns vetenskapligt stöd för en mängd olika interaktioner mellan naturhändelser. Experterna som deltog i vår workshop beskriver också att vissa naturhändelser, som exempelvis kustöversvämningar, oftast uppstår vid ”multipla” väderfenomen och att det finns många potentiella multipla interaktioner både kopplade till ett utgångsläge med långvarig torka och värme eller höga flöden i vattendrag. Sammantaget talar detta för att naturhändelser behöver betraktas mer utifrån ett multipelt perspektiv. Naturhändelser sker inte bara isolerat utan kan påverkas av eller påverka andra naturhändelsers förlopp, antingen genom ett direkt utlösande eller genom förändring av miljön som ökar sannolikheten för andra naturhändelser. I såväl forskning om naturhändelser och klimatförändringar som i forskning om hantering av naturhändelser har händelserna hittills främst betraktats en och en. 

Det genomgångna materialet indikerar inte att Sverige kommer att drabbas av några nya företeelser på nationell nivå, däremot är det troligt att frekvensen och magnituden för vissa av naturhändelserna kommer att öka i ett förändrat klimat. Det kan även finnas anledning att inkludera biologiska naturhändelser, såsom det gjordes i exempelvis MSB:s sammanställning av riskområden och scenarioanalyser (MSB 2015). 

För att öka medvetenheten om multipla naturhändelser beskrivs tre scenarier för multipla naturhändelser, 1. en situation med höga flöden i vattendrag där det oväntat inträffar ett kraftigt regn, 2. en situation med en torr sommar där det inträffar en värmebölja, och 3. en relativ nederbördsfattning senvinter och varm april med låg markfuktigheten där det uppstår en skogsbrand. Ett lågtryck drar sedan in som ger mycket kraftiga vindar varvid skogsbranden intensifieras och sprids. 

Redan när det gäller förekomst och omfattning av enskilda atmosfäriska eller hydrologiska händelser är det stora osäkerheter i befintliga prognoser och klimatförändringsprojektioner, även om det sannolikt kommer bli både starkare och mer frekvent förekomst av väderfenomen framgent. Att prognostisera och simulera multipla naturhändelser innefattar därmed ännu större osäkerheter. Beredskapen att hantera multipla naturhändelser kan gynnas av ett fortsatt fokus på konsekvensbaserade vädervarningssystem. Exempelvis att vid en period med höga flöden i vattendrag kunna informera att om detta fortsätter ökar risken för sekundära händelser exempelvis skred. Multipla naturhändelsers hantering skulle kunna underlättas genom att tillhandahålla information baserad på förutsättningar för olika naturhändelser på specifika platser, detta för att bedöma risken för sekundära naturhändelser under givna förutsättningar samt de möjliga konsekvenserna av multipla naturhändelser för en specifik plats. Det är därför viktigt att för de tänkta målgrupperna öka förmågan att kunna tolka sådan information och vädervarningar samt att målgrupperna i förväg haft möjlighet kartlägga tänkbara konsekvenser för olika naturhändelser så att behovet av insatser snabbare kan bedömas när en händelse inträffar.

Denna rapport presenterar ett nytt kunskapsläge om framtidens skadeplats utifrån de resultat som kommit från forskningsprogrammet Effektiva räddningsinsatser på Framtidens Skadeplats 2015–2020. Rapporten är en omarbetad version baserad på rapporten Att hantera framtidens skadeplatser: scenarier och utgångspunkter för kunskapsutveckling runt räddningsinsatser och skadeplatsarbete som gavs ut av Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem (CARER) 2016. I den rapporten presenterades ett underlag för de kommande aktiviteterna som var planerade att genomföras inom forskningsprogrammet. Rapporten beskrev också åtta olika skadeplatsscenarier som togs fram i linje med Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB:s) dåvarande framtidsanalyser samt en analys av då tillgänglig litteratur om olyckor och katastrofer. Dessa scenarier beskrev på ett strukturerat och detaljerat sätt möjliga framtida skadeplatser av särskilt intresse ur ett praktiker- och forskningsperspektiv. 

I denna rapport har dessa åtta scenarier arbetats om och uppdaterats utifrån rådande läge i samhället i dag. De har också utökats med en beskrivning av en möjlig respons så som den kan se ut i framtiden inom tidsramen 10 till 15 år. Denna rapport innehåller också en övergripande beskrivning av de resultat som framkommit från de sex arbetspaketen (AP) i programmet. Inom AP2 redovisas teman om a) frivilliga och civila insatspersoner, b) semi-professionella som första insatsaktörer, c) genus, etnicitet och utsatthet, samt d) efterforskning av försvunna personer. AP3 redovisar teman om a) effektiv utlarmning av frivilliga och semiprofessionella resurser, b) prediktering, c) skadeplatslogistik, samt d) alarmering och effektivare räddningstjänst. AP4 går igenom a) IT-plattformen OP-SENS och b) lägesbilder, medan AP5 redovisar teman om a) utvärdering av ny teknik, b) utvärdering av utbildning och övning, samt c) utvärdering av ny metodik. Slutligen har AP6 redovisat teman om a) nya metoders och resurser effekt på systemnivå, samt b) värdering av frivilliga och semiprofessionella. Dessa forskningsresultat återkommer i scenarierna för att exemplifiera hur de kan omsättas i praktiskt skadeplatsarbete innan, under och efter en insats.

The aim of the work presented here is to develop a mathematical model that can assist decision-makers in selecting the optimal network of subsidised routes in air transportation. Sweden is used as a case study. The results show that even if most of the Swedish population already has a good accessibility, the model can suggest new routes that can further improve accessibility without increasing the subsidisation cost. The closure of an airport reduces the available commercial routes, which would impair the accessibility to a given destination; a subsidised route would hence be required as a replacement. The ability of the model to consider several accessibility criteria makes it useful for managers at transportation authorities when making airport location decisions.

The purpose of this study was to develop a simulation model to evaluate bleeding control kit location strategies for a mass casualty incident scenario. Specifically, the event simulated was an explosion at a large sports arena. The model included a representation of the arena itself, simulated crowd movements following the detonation of an improvised explosive device, injuries and treatments, and different ways for immediate responders to help injured patients using tourniquets. The simulation model gave logically consistent results in the validation scenarios and the simulation outcomes were in line with the expected outcomes. The results of the different tourniquet location scenarios indicated that decentralized placement (more than one location) is better, easy access is important (between rather than at emergency exits) and that an increased number of available tourniquets will result in an increased number of survivors.

By training and equipping human resources from other public service sectors than emergency response, to act as first responders, it is possible to reduce the first response times at a low cost. Before launching such an initiative, it is however important to evaluate the potential benefits. In this work, a method for doing this kind of evaluation is developed and applied to a potential initiative, utilizing fire service day personnel as new first responders. By developing a smartphone application and performing an experiment, sending alerts to potential first responders, and combining this with expert reviews of the possible value of their contribution, it is possible to estimate the response time reductions, as well as the monetary benefits of the initiative. The results show that there is a monetary benefit, even with a low number of new first responders, but that it is highly dependent on how quickly they can start travelling towards the emergency site. © 2020 Elsevier Ltd

Using sensors to collect data at emergency incident sites can facilitate analysis of the logistic operations. This can be used to improve planning and preparedness for new operations. Furthermore, real-time information from the sensors can serve as operational decision support. In this work in progress, we investigate the requirements on the sensors, and on the sensor data, to facilitate such an analysis. Through observations of exercises, the potential of using sensors for data collection is explored, and the requirements are considered. The results show that the potential benefits are significant, especially for tracking patients, and understanding the interaction between the response actors. However, the sensors need to be quite advanced in order to capture the necessary data.

To achieve high performing emergency medical services (EMS), planning is of vital importance. EMS planners face several challenges when managing ambulance stations and the fleet of ambulances. In this paper, three strategic cases for EMS planners are presented together with potential solutions. In the first case, the effects of closing down a local emergency room (ER) are analyzed together with how adding an ambulance station and an ambulance to the area affected by the closing of the ER can be used to mitigate the negative consequences from the closing. The second case investigates a change in the organization of EMS. Currently, many non-urgent transport assignments are performed by ambulances which make them unavailable for more urgent calls. The potential for a more effective utilization of the ambulances is explored through transferring these assignments to designated transport vehicles. The third case is more technical and challenges the common practice regarding how time dependent demand is handled. Looking at the busiest hour or the average daily demand, is compared with taking time varying demand into account. The cases and solutions are studied using a recently developed strategic ambulance station location and ambulance allocation model for the Maximum Expected Performance Location Problem with Heterogeneous Regions (MEPLP-HR). The model has been extended to also include multiple time periods. This article demonstrates an innovative use of the model and how it can be applied to find and evaluate solutions to real cases within the field of strategic planning of EMS. The model is found to be a useful decision support tool when analyzing the cases and the expected performance of potential solutions.

Route planning and airspace sectorisation are two central tasks in air traffic management. Traditionally, the routing and sectorisation problems were considered separately, with aircraft trajectories serving as input to the sectorisation problem and, reciprocally, sectors being part of the input to the path finding algorithms. In this paper we propose a simultaneous design of routes and sectors for a transition airspace. We compare two approaches for this integrated design: one based on mixed integer programming, and one Voronoi-based model that separates potential "hotspots" of controller activity resulting from the terminal routes. We apply our two approaches to the design of Stockholm Terminal Maneuvering Area.

Accurate forecast of the demand for emergency medical services (EMS) can help in providing quick and efficient medical treatment and transportation of out-of-hospital patients. The aim of this research was to develop a forecasting model and investigate which factors are relevant to include in such model. The primary data used in this study was information about ambulance calls in three Swedish counties during the years 2013 and 2014. This information was processed, assigned to spatial grid zones and complemented with population and zone characteristics. A Zero-Inflated Poisson (ZIP) regression approach was then used to select significant factors and develop the forecasting model. The model was compared to the forecasting model that is currently incorporated in the EMS information system used by the ambulance dispatchers. The results show that the proposed model performs better than the existing one.

Emergency response organisations struggle with resource constraints and thereby faces challenges in providing high-quality public services. Utilising voluntary first responders is one way to address these challenges. There are different types of volunteers who can help at an emergency site, e.g. citizen volunteers or voluntary professionals from other occupations. To successfully engage with and utilise these resources, adequate information and communication technology (ICT) is necessary. In this meta-study, combining and further exploring two previous studies, the aim is to identify, analyse and evaluate suitable functions for smartphone applications that can be used to dispatch and support volunteers. The results show that the functions can be divided into essential ones that are necessary for the response to work at all, and others that might contribute to a more effective response. The study also shows that the same functions can be used for different volunteer groups.

In this paper an airspace sectorization framework for terminal maneuvering areas based on mixed integer programming is presented. It incorporates an airspace complexity representation, as well as various constraints on the sectors’ geometry, for example, the requirement that points demanding increased attention from air traffic controllers should lie in the sector’s interior to allow for enough time to resolve possible conflicts. The method can enforce convex sectors. In contrast to earlier integer/constraint programming approaches, which used synthesis methods with variables per elementary airspace piece that were glued together to form sectors, the integer programming formulation uses a variable per potential edge on the sector boundary. It is also the first step toward an integrated design of routes, the resulting complexity, and a sectorization. This paper presents results for Stockholm Arlanda airport and compares the integer programming results to convex sectorizations obtained by enumerating all possible topologies for a given number of sectors. This yields a proof-of-concept for the application of this highly flexible approach to terminal maneuvering areas.

Initiatives with mobile phone dispatched volunteers to out-of-hospital cardiac arrest (OHCA) cases, can be found today in some countries, e.g. Sweden, the Netherlands, Switzerland and Italy. When an OHCA case is reported, an alarm is sent to the registered volunteers’ phones. However, the allocation of which volunteers to send to the automatic external defibrillator (AED) and who to send directly to the patient, is today based on simple rules of thumb. In this paper, we propose a model to optimally select how many and which volunteers to send directly to the patient, and who should pick up and deliver an AED. The results show that the model can help increase the survivability of the patients, compared to simple decision rules.

Purpose The purpose of this paper is twofold: first, to identify occupational groups who can act as semi-professional first responders, in order to shorten the response times to frequent emergencies, and second, to identify related opportunities, challenges and needs of training, emergency supplies and information technology (IT) support. Design/methodology/approach A case study approach was taken, combining future workshops, focus groups and an exercise. Network governance was used as an analytical lens. Findings The identified potential groups are security guards, home care personnel, fire services day personnel and facility service personnel. The results show that semi-professionals have a large potential to complement professional resources by carrying out first response or supportive actions vital to the emergency, partly by using already existing cars and equipment. The identified needs include additional basic equipment such as fire extinguishers and first-aid kits, training in basic firefighting, first aid and risk assessment, as well as mobile phone application-based IT support to manage alarms. The major challenges are organisational, economic and juridical, including ambiguities in responsibilities and related insurances. The analysis recognises the new collaboration as a hybrid form of hierarchical government and network governance. Social implications The study suggests that using semi-professional resources can be one of many innovative solutions to recent public sector challenges that have put a huge strain on professional emergency response organisations. Originality/value The study provides a novel view of using semi-professional resources in emergency response, based on the joint perspectives of various occupational groups, and the fire services.

We present a Mixed-Integer Programming framework for the design of aircraft arrival routes in a Terminal Maneuvering Area (TMA) that guarantee temporal separation of aircraft. The output routes constitute operationally feasible merge trees, and guarantee that the overall traffic pattern in the TMA can be monitored by air traffic controllers; in particular, we ensure that all aircraft on the arrival routes are separated in time and all merge points are spatially separated. We present a proof of concept of our approach, and demonstrate its feasibility by experiments for arrival routes during one hour at Stockholm TMA.

An ambulance dispatcher decides which ambulances to allocate to new calls, and how to relocate ambulances in order to maintain a good coverage. Doing this, it is valuable to have information about the future expected response times in different parts of the area of responsibility, as well as the expected number of available ambulances. We present a simulation model that can be used to predict this, and compare the results to a naive forecasting model. The results show that while it is difficult to accurately predict the future system state, the simulation based prediction manages this better than the naive model.

Trafiklugnande åtgärder, såsom vägbulor och förhöjda övergångsställen, används för att minska hastigheten, hindra farliga omkörningar och generellt bidra till en säkrare trafiksituation. Dock kan de också bidra till att insatstiderna för räddningsfordon (t.ex. ambulanser eller räddningstjänstens släckbilar) förlängs. Ett alternativ till de konventionella trafiklugnande åtgärderna, är s.k. smarta trafiklugnade åtgärder. Dessa kan avgöra när ett fordon närmar sig, vars färd inte bör hindras, och anpassa sig så att fri färd för detta fordon tillåts.

I denna rapport ges en översikt av problemet, och några exempel på smarta trafiklugnade åtgärder diskuteras, med fokus på sådana som hämtar information och styrs med hjälp av trådlös kommunikation. Vidare diskuteras existerande utmaningar och möjliga lösningar för trafiklugnande åtgärder och den kommunikation som krävs för att göra dem smarta.

This study is a-posteriori analysis of information systems (IS) development in a cross-sector collaboration case to identify and address user participation challenges in emerging public sector initiatives. The major challenges in the studied case was to develop IS for future cross-sector collaboration in a setting that does not yet exist, i.e. where the tasks, stakeholders and end-users are undefined. To address identified challenges, we suggest a combination of activities based on multiple design groups, scenario-based Future Workshops, focus groups, context-specific frameworks, and practical exercises with after-action-review. We argue that while similar challenges have been discussed in relation to large-scale projects and, sometimes, cross-sector collaboration, IS development for emerging public sector initiatives pose specific issues that need to be addressed.

We present a MIP-based airspace sectorization framework for Terminal Maneuvering Areas (TMAs). It incorporates an airspace complexity representation, as well as various constraints on the sectors' geometry, e.g., the requirement that points that demand increased attention from air traffic controllers should lie in the sector's interior to allow for enough time to resolve possible conflicts. In contrast to earlier integer/constraint programming approaches, which used synthesis methods with variables per elementary airspace piece that were glued together to form sectors, our IP formulation uses a variable per potential edge on the sector boundary. It is also the first step towards an integrated design of routes, the resulting complexity, and a sectorization. We present results for Stockholm TMA.

We present a MIP-based airspace sectorization framework for Terminal Maneuvering Areas that can enforce convex sectors. The approach integrates an airspace complexity representation, and the resulting sectorizations have a balanced taskload. We present results for Stockholm TMA; and compare our results to convex sectorizations obtained by enumerating all possible topologies for a given number of sectors.

The powerpoint presentation is about review of sectorization method that balances sector task load through extension by convex sectors, the results for Stockholm TMA. Also provides the comparison to convex sectorizations obtained by enumerating all possible topoligies for the given #sectors with highly flexible approach and fine-grained view on the TMA.

Användandet av så kallade semiprofessionella resurser i räddningsinsatser har blivit allt vanligare i Sverige. En semiprofessionell är en person som fått utökade arbetsuppgifter inom respons och räddning inom ramen för sitt ordinarie yrke. Det kanske mest kända exemplet är väktare som responderar på den kommunala räddningstjänstens ärenden.

I det projekt som avrapporteras här, är syftet att undersöka vilka yrkesgrupper som skulle passa bra som semiprofessionella, och vad som krävs för att de effektivt ska kunna utföra de nya arbetsuppgifterna, bland annat i form av utbildning och utrustning. Vidare syftar projektet till att utvärdera vilken samhällsnytta semiprofessionella kan bidra med. Som studieobjekt används Norrköpings kommun, och via en aktionsforskningsinspirerad metodansats är målet att projektresultaten ska kunna bidra till en ökad säkerhet och trygghet i kommunen.

En kombination av kvalitativa och kvantitativa metoder används för att uppnå syftet. Genom workshops identifieras först fyra potentiella yrkesgrupper (räddningstjänstens dagtidspersonal, hemtjänstpersonal, förvaltningsentreprenörer och väktare), för vilka detaljerad data erhålls via fokusgruppsintervjuer. En grupp (räddningstjänstens dagtidspersonal) väljs ut för vidare analys, och ytterligare en workshop genomförs, plus ett experiment i form av en simulerad olycka där semiprofessionella får göra en första insats. En prototyp av ett utlarmningssystem tas fram, inklusive en smartphoneapplikation som de semiprofessionella kan använda för att ta emot och hantera larm. Med hjälp av applikationen utförs ett experiment där historiska larm skickas till potentiella semiprofessionella under två månaders tid, och de får svara på om de kan åka eller inte, samtidigt som deras position noteras. Genom att jämföra deltagarnas uppskattade insatstider med räddningstjänstens historiska, kan möjliga insatstidsförkortningar beräknas. Detta kompletteras med en bedömning av vad de kan bidra med i respektive händelse.

Bedömningen görs enligt en strukturerad metod av professionell personal från två olika räddningstjänstorganisationer. De beräknade insatstiderna och den skattade förmågan vägs samman till en monetär nytta av den semiprofessionella insatsen.

Resultatet visar att det finns ett stort antal yrkesgrupper som skulle kunna vara lämpliga att nyttja som semiprofessionella. I rapporten redovisas en lista med 23 grupper som anses ha potential och möjlighet att utföra räddningsinsatser som en del av sitt yrke. Vidare redovisas ett antal utmaningar och möjligheter, baserat på analysen av de fyra utvalda grupperna. En konkret sammanställning har gjorts i form av listor på utbildning och utrustning som krävs för att de effektivt kunna utföra sitt nya uppdrag. Dessa krav är förhållandevis enkla att uppfylla, och handlar om grundläggande utbildning i riskbedömning, brandsläckning och livräddande åtgärder, samt utrustning som tex handbrandsläckare och förbandslåda. Mer utmanande är de organisatoriska förändringar som är nödvändiga för att de semiprofessionella akut ska kunna lämna sina pågående arbetsuppgifter, samt hur utlarmningen ska kunna integreras i de tekniska system som används för professionella räddningsresurser. Vidare visar resultaten att semiprofessionella kan larmas, och förväntas göra nytta på en stor mängd olika typer av händelser, dock främst vid händelser med personskador eller akuta sjukdomsförlopp. Den monetära nyttan av att införa ett fåtal (i snitt 3,4 st) semiprofessionella i Norrköping och Linköpings kommuner beräknades till mellan 600 000 och 2 400 000 kr per år, beroende på hur lång tid det tar för de semiprofessionella ifrån att de får larm tills de påbörjar färden mot händelseplatsen.

En slutsats från projektet är att semiprofessionella skulle bidra till en ökad säkerhet och trygghet i Norrköping kommun, om de används som förstainsatsresurser, som ett komplement till befintlig professionell räddningspersonal.

Providing Emergency Medical Services (EMS) is a key function of society. To achieve high quality EMS, planning is of vital importance. An important strategic and tactical problem is the location of ambulance stations and the allocation of ambulances to these stations. This paper presents a new mixed integer model for this problem especially suitable for regions with heterogeneous demand and multiple performance measures. The model decides on the location/allocation of stations/ambulances, calculates the service and arrival rates for each station and the probabilities that a call is served by a particular station. The model is tested on a combined urban and rural area in Norway with multiple performance measures. Compared with the current solution for the area, the best solution from the model has a higher expected performance on each of the performance measures used. (C) 2016 Elsevier B.V. All rights reserved.

In public services, there is a trend to increasingly utilize collaborations with non-professional volunteers for certain tasks, one example being emergency response. In many of these collaborations, information technology (IT) is an essential tool, and inadequate IT support can have far-reaching consequences—including even the loss of lives. Since a volunteer is a different type of actor, and may have different technical requirements, compared to professionals, there is a need to explore how collaborations between professionals and volunteers can be successfully developed. This paper is based on a case study of the Enhanced Neighbor project, which uses volunteers as first responders in emergency response. The study highlights important factors to consider when involving volunteers, including how IT can foster the collaboration, and the volunteers’ needs for IT support.

Denna rapport syftar till att presentera ett teoretiskt och metodologiskt underlag för att studera framtidens skadeplats. Rapporten är en del av forskningsprogrammet Effektiva räddningsinsatser på Framtidens Skadeplats som finns vid Centrum för Respons och Räddningssystem (CARER) vid Linköpings universitet. Effektiva räddningsinsatser på framtidens skadeplats är ett 5-årigt forskningsprogram som finansieras av Myndigheten för Stöd och Beredskap (MSB). Programmet tar utgångspunkt i den praktiska hanteringen av olyckor och andra akuta händelser och fokuserar även hur denna hantering bör förändras i takt med samhällsutvecklingen och hur man kan utveckla kunskap, metoder, och teknik som leder till effektiva räddningsinsatser. Denna rapport ska ses som en del av programmets första arbetspaket som handlar om kunskapsutveckling och prognostisering runt vilka olyckor som sker var, när, hur, vilka som skadas och vilka konsekvenser/(kaskad)effekter olika typer av händelser får.

Målet med denna rapport är att skapa ett underlag för kommande aktiviteter inom forskningsprogrammet genom att beskriva olika skadeplatsscenarier med utgångspunkt i ett antal faktorer för att klassificera och strukturera olika typer av skadeplatser. Faktorerna som används utvecklas i denna rapport genom litteraturstudier, och kan summeras i följande fyra, övergripande kategorier: 1) Typ av händelse, 2) omfattning och allvarlighetsgrad, 3) område och utbredning, samt

4) tidsaspekter. Utifrån faktorerna konstrueras ett antal framtida skadeplatsscenarier. I linje med MSBs tidigare framtidsanalyser syftar dessa inte till att förutspå de vanligaste eller mest troliga framtida skadeplatserna. Snarare är syftet att på ett strukturerat och detaljerat sätt beskriva möjliga framtida skadeplatser som är av särskilt intresse ur ett praktiker- och forskningsperspektiv.

Totalt har 8 scenarier skapats. De är förankrade i de relevanta faktorer som framtagits för klassificering och strukturering och är skalbara och variationsrika i de faktorer de täcker. Tidshorisonten för scenarierna är ca 20 år framåt i tiden. De åtta scenarierna är följande:

1. Tågolycka i väglöst land och kallt klimat
2. Brand i hyreshus i socialt oroligt område
3. Antagonistisk attack mot en utsatt grupp
4. Mindre trafikolycka i glesbygd
5. Mindre trafikolycka på tungt trafikerad väg
6. Dammbrist och översvämning av Luleälven
7. Fartygsolycka med utsläpp av giftiga ämnen
8. Drunkning med eftersök

Dessa scenarier kommer att användas i det fortsatta arbetet med att studera hur man skapar effektiva räddningsinsatser på framtidens skadeplats genom utveckling av organisation, teknik, och metodik.

We present an application of Integer Programming to the design of arrival routes for aircraft in a Terminal Maneuvering Area (TMA). We generate operationally feasible merge trees of curvature-constrained routes, using two optimization criteria: (1) total length of the tree, and (2) distance flown along the tree paths. The output routes guarantee that the overall traffic pattern in the TMA can be monitored by air traffic controllers; in particular, we keep merge points for arriving aircraft well separated, and we exclude conflicts between arriving and departing aircraft. We demonstrate the feasibility of our method by experimenting with arrival routes for a runway at Arlanda airport in the Stockholm TMA. Our approach can easily be extended in several ways, e.g., to ensure that the routes avoid no-fly zones.

Today, many small aerodromes struggle withfinancial difficulties, and a large cost is air traffic control.Remote tower centers, which remotely provide air traffic servicesto aerodromes, can help reduce this cost. Each center maycontain a number of remote tower modules, where each moduleis manned by a controller that can handle one or moreaerodromes. In this paper we present the remote tower centerconcept and develop a model that optimizes the assignment ofairports to the remote tower modules. Computational results fora possible scenario based on real data for Swedish airports arepresented.

Den här studien fokuserar hur frivilliga kan användas som resurser vid räddningsinsatser i glesbygd och hur frivilliga kan integreras i system för dynamisk allokering och utlarmning av resurser. Studien baseras på och kopplar samman de två projekten Förstärkt Medmänniska och Dynamisk Resurshantering (DRH). Förstärkt Medmänniska finns i Medelpad där räddningstjänsten i Sundsvall utbildat frivilliga i ett antal byar som ligger långt från Sundsvall och därmed är svåra att nå i tid. De frivilliga larmas ut på vissa typer av larm såsom hjärtstopp, trafikolyckor och vissa typer av bränder. Idag sker utlarmning via SMS-listor men tanken är att frivilliga resurser på sikt ska integreras i det beslutstöd för dynamisk resurshantering som utvecklats och används av SOS Alarm och som bygger på GPS positionering och utlarmning av lämplig resurs närmast olycksplatsen.

Vi följde projektet Förstärkt Medmänniska i drygt 1 år och samlade in data från räddningstjänst, SOS Alarm i Sundsvall och frivilliga i tre byar genom intervjuer, fokusgrupper och en framtidsorienterad Future Workshop. Vi genomförde också ett experiment med stöd av SOS Alarm och DRH där de frivilliga tillsammans med räddningstjänst och ambulans larmades ut på en simulerad trafikolycka och där hälften av de frivilliga larmades via SMS och hälften via RAKEL-terminaler som integrerats med DRH (för jämförelser). Resultatet analyserades med hjälp av ett teoretiskt ramverk som hämtat kunskap från områden som tvärsektoriell samverkan, e-government, implementering av ny teknik, organisations­förändringar och användarcentrerad systemutveckling.

Det viktigaste resultatet från studien är att konceptet Förstärkt Medmänniska verkar fungera och uppfattas positivt av de involverade. I den utlarmning som sker har alltid flera frivilliga åkt (det är just frivilligt) och når nästan alltid insatsplatsen och kan påbörja insats före räddningstjänst och ambulans (de frivilliga ersätter alltså inte de senare utan påbörjar insats i väntan på de professionella resurserna). De drabbade har också uppfattat stödet från de frivilliga som positivt och något som gett ökad trygghet (ofta känner skadeoffer och frivilliga och andra).

Det viktigaste erfarenheterna från studien och rekommendationer för kommuner som vill öka samverkan med frivilliga resurser vid räddningsinsatser kan sammanfattas som följer:

• Det är fundamentalt att tydliggöra uppdraget för alla involverade tidigt i processen, d v s att definiera arbetsuppgifter och ansvar med avseende på händelse, utlarmning, arbetsuppgifter på skadeplats, ansvar, et c. Nya tydliggöranden bör göras allteftersom utvecklingen och samverkan fortskrider, eftersom det är svårt att förutse hela uppdraget innan något faktiskt hänt eller övats.
• Samverkansformen har större förutsättning att lyckas där det finns eldsjälar och nyckelpersoner närvarande, inte bara hos de frivilliga själva utan även hos de professionella responsorganisationerna.
• Bygg grundförståelse och tillit genom att etablera förutsättningar för långsiktig samverkan och för att bygga personliga relationer – mellan frivilliga och mellan frivilliga och de professionella
• Regelverk och det rättsliga skyddet för frivilliga måste ses över och att ett kompletterande försäkringsskydd, t ex genom de kommunala hemförsäkringarna, bör finnas innan samverkan påbörjas.
• Både initial utbildning av frivilliga och repetition/övningar krävs för att utveckla och upprätthålla samverkansformen.
• Återkoppling efter varje larm som frivilliga åkt på är fundamentalt både för att utveckla och förbättra samverkansformen och successivt tydliggöra uppdraget, samt för de frivilligas eventuella behov av att bearbeta händelsen.
• Teknik och IT stöd behöver successivt utvecklas t ex för kommunikation mellan frivilliga på väg till skadeplats och för kommunikation med räddningstjänst och eventuellt SOS alarm både på väg till skadeplatsen och när man väl är där. Förmodligen är det mest realistiska och minst kostsamma alternativet att bygga på mobila applikationer, t ex utlarmning via SMS eller appar, vilket kan kompletteras med vägbeskrivning, mobila checklistor och instruktioner. GPS-funktionalitet i mobiltelefonen är nödvändigt förnavigeringshjälp och i förlängningen för att automatisk utlarmning av de närmaste resurserna ska kunna göras.
• Frivilliga behöver basal och praktisk utrustning såsom checklistor, reflexvästar, hjärtstartare, bil- och by-kit med första hjälpen material etc. Vem som ska stå för materialet, om det är kommunerna eller de frivilliga själva är en knäckfråga.
• Att utveckla samverkansformen mellan frivilliga och professionella responsorganisationer bör ske användarcenterat tillsammans med de frivilliga och genom stegvis implementation där man börjar i liten skala, utvärderar erfarenheter och successivt utökar.
• I systemet för dynamisk resurshantering (DRH) bör frivilliga bör läggas till som en egen resurs och en eller flera förmågor för den nya resurstypen måste definieras. Varje definierad olyckstyp i DRH (enligt räddningsindex) kräver ett visst antal förmågor, och för att en frivillig ska väljas måste de ha en förmåga som krävs av olyckstypen (till exempel ” förstainsatsperson”).
• En utmaning med frivilliga är deras osäkra tillgänglighet samt det faktum att önskat antal är fler än en. En utlarmningsstrategi för frivilliga måste tas fram baserat på de frivilligas önskemål (att de gärna vill vara fler än en person som åker) och önskat antal på skadeplatsen.. Strategin måste också inkludera möjligheten att frivilliga inte kvitterar eller att de kvitterar och anger att de inte kan åka. Då kan ytterligare resurser behöva larmas ut. 
• För en framgångsrik integrering krävs att frivilliga kan positioneras och kan kvittera larmen. Givet korrekta positioner kan då systemet föreslå och/eller larma ut resurser i fallande ordning efter förväntad körtid till skadeplatsen.

I ett bredare, svenskt och internationellt sammanhang är involvering av frivilliga och civila medborgare något som ökar, både i räddningsinsatser och i annan verksamhet i den offentliga sektorn – mycket som ett sätt att möta rådande samhällsutmaningar såsom finanskriser och minskade resurser i offentlig sektor, ökade förväntningar från samhällsmedborgare, glesbygdsproblematik, klimatförändringar och naturkatastrofer, terrorism och ökade migrationsströmningar. I ett teoretiskt samanhang brukar man prata om ökade behov av tvärsektoriell samverkan och av en form av ”we-government” där samhällsmedborgare alltmer stöder myndigheter genom att utföra vissa aktiviteter för andra samhällsmedborgare. Detta innebär att de inte bara använder traditionella e-tjänster utan måste integreras i myndigheternas egen teknik och informationssystem, och att samverkan och utveckling därmed blir alltmer komplex. I Sverige har ett flertal kommuner startat upp arbeten som likna Förstärkt Medmänniska. Vi tror därför att denna studie kan vara till nytta, inte minst för praktiker och kommuner som vill utöka sin samverkan med frivilliga vid räddningsinsatser.

I nästa steg kommer ytterligare datainsamling att göras kring hur DRH tekniskt ska kunna hantera och stödja nyttjandet av resursgruppen frivilliga, vilket förväntas leda till en kravspecifikation för anpassning av systemet. Efter att dessa krav implementerats kommer ett experiment att utföras för att testa och utvärdera den praktiska funktionaliteten.

The term semi-professional can be used to denote occupational groups that do not have emergency response as their primary profession but who get additional responsibilities within rescue and response, e.g. by performing a first response or assisting the professional emergency services. In this study, four different groups of possible semi-professional resources are analyzed and compared. Similarities and differences between the four groups are discussed. Factors, important for the successful implementation of a cross-sector collaboration of this kind, are highlighted. The preliminary results show that all four groups have the potential to act as semi-professional resources within emergency response. Interestingly, the basic requirements are the same for all groups, despite different prerequisites.

Purpose

– The purpose of this paper is to analyse costs and benefits from new collaborations in daily emergency response and to demonstrate how cost-benefit analysis (CBA) can be used for evaluating effects from these kinds of collaborations.

Design/methodology/approach

– CBA is used to evaluate two collaborations. The cases are: security officers that respond to fire and rescue service (FRS) calls; and home care nurses that assist the FRSs when they respond to urgent medical calls. Interviews, public documents and incident reports have been used as sources of data.

Findings

– Most costs are relatively straightforward to estimate. More difficult to estimate are the turn-out costs, including the services that cannot be performed when the new actors take on new assignments. One important benefit from these kinds of collaborations is reduced response time. Other benefits include increased situational awareness and improved preventive work in Case 1, as well as improved working conditions for the traditional resources and increased medical competence in Case 2. The analysis indicate that the case with the security officers most likely was socially beneficial, while the case with the home care nurses at the time of the study was not.

Originality/value

– The authors provide a thorough description and analysis of two interesting new ways of performing daily emergency response. Furthermore, the authors depict how CBA can be used to structure the analysis and evaluation of new initiatives in emergence services and how it can be used for identifying improvement potential. The authors also identify and discuss what is needed in terms of documentation as well as research, for it to be possible to improve the quantitative analysis of these kinds of initiatives

Decision support tools for efficient dispatching of fire and rescue resources are developed and evaluated. The tools can give suggestions about which resources to dispatch to new accidents, and help the decision makers in evaluating the current preparedness for handling future accidents. The tools are evaluated using simulation game based experiments, with players from the fire and rescue services. The results indicate that the tools can help the fire and rescue services in identifying the closest resources to new accidents, and to select resources that preserve the preparedness in the area. However, the results also indicate that there is a risk that the tools increase the decision time. 

Dynamisk planering innebär bland annat att brandmännen delar in sig i mindre grupper än traditionellt. Dessa kan då arbeta förebyggande med utbildning eller placeras strategiskt till exempel i närheten av olycksdrabbade vägsträckor, för att snabbare kunna nå fram till en olycksplats. Då en olycka inträffar larmas de brandmän som snabbast kan nå fram, och det kan vara nödvändigt att larma flera olika grupper.

En utmaning vid dynamisk planering är att planeringssituationen blir svårare. Det är inte längre självklart vilka brandmän som ska larmas till en viss olycka. Det kan också vara svårt att hitta de bästa placeringarna för brandmän som snabbt ska kunna göra en insats.

I projektet har vi utvecklat och utvärderat datorbaserade verktyg som kan stödja dynamisk planering av räddningstjänst.

Bland verktygen finns en beredskapskalkylator med tillhörande visualisering, vilken beräknar beredskapen som en funktion av tiden det tar för de nödvändiga resurserna att nå fram till en viss typ av olycka och sannolikheten för att olyckan ska inträffa i närområdet. Ett annat verktyg kan ge förslag på vilka resurser som bör skickas till en olycksplats för att de ska komma fram så fort som möjligt. Ett tredje verktyg kan ge förslag på hur fordon och personal dynamiskt bör placeras för att beredskapen ska förbättras, dvs. de ska kunna nå fram så fort som möjligt till de platser där det är störst sannolikhet att en olycka kommer att inträffa.

Verktygen har utvärderats genom två experimentserier. I experimenten testades mänskligt beslutsfattande i en simulerad räddningstjänstmiljö. I den första serien fick personal från olika räddningstjänster prova på dynamisk planering utan hjälp av de datorbaserade verktygen. I den andra serien fick andra räddningstjänster köra samma scenarier, men då ta hjälp av de i projektet utvecklade verktygen.

Resultaten visar att verktygen kan hjälpa räddningstjänsten med planeringen av beredskapen, men också att det finns risk att detta sker på bekostnad av att planeringen tar något längre tid. En tydlig majoritet av de deltagande räddningstjänstbefälen var positivt inställda till de utvecklade verktygen och tyckte verktyg av detta slag skulle kunna hjälpa dem i det dagliga arbetet.

Resultaten tydliggör också att olika personer – till och med nära kollegor inom samma räddningstjänst – uppfattar begreppet beredskap på olika sätt. Det visade sig dock att beredskapsvisualiseringen kan bidra till att denna skillnad i uppfattning minskar; i den andra experimentserien, där de hade tillgång till detta verktyg, minskade variationerna i bedömningarna och deltagarnas uppfattningar stämde bättre överens med den beräknade beredskapen.

We develop a set of airport key performance indicators, i.e. a set of measures that can be used to monitor and manage an airport, giving indications of the current state of the operations and supporting improvement work. By reviewing previous relevant work, the airport is divided into five activity areas (operations, economy, environmental issues, safety and security, costumer service), and for each area an initial set of indicators is selected. These indicators are then ranked by airport managers in Sweden and Spain, using a questionnaire based survey. Using the ranking as a base, a final set of indicators is constructed with the aim that is should be manageable, easy to interpret and useful for analyzing the entire airport.

In this study, security and safety in rural parts of Sweden are investigated. New ways of organizing for efficient response can be found in the extended collaboration between societal sectors and in the utilization of local social capital. New categories of first responders and their requirements are identified and technical and non-technical solutions as support are proposed. The solutions include e.g. mobile applications and a technical infrastructure making it possible for volunteers to obtain information about events requiring emergency response. Emergency management in rural areas shows several similarities to large-scale crises, e.g. in terms of insufficient infrastructure available and the need to use local resources in the immediate aftermath of the event. Therefore, the results of the study can be transferable to large-scale crises.