Denna studie tillhör deltagarorienterad forskning (PAR) i form av en forskningscirkel. Syftet var att beskriva och analysera en forskningscirkels kunskapsutveckling både gällande dess process och dess innehåll. Deltagarna i cirkeln var nio lärare som arbetar vid en komvuxskola och de undervisar vuxenelever i ämnena SFI, SVA och engelska. Forskningscirkelns fokus har varit frågor som gäller individanpassad undervisning inom komvuxutbildningar. I cirkeln har empiriska data kommit fram genom att låta deltagarna berätta sina livsberättelser om individanpassad undervisning och i gruppsamtal prata om individanpassad undervisning. I en växelverkan mellan deltagarnas erfarenheter om individanpassad undervisning och tidigare forskning inom detta område, arbetade vi i cirkeln fram metoder för individanpassad undervisning inom komvuxutbildningar. Deltagarna prövade dessa metoder i undervisningen. Metoderna som var utformade för individanpassad undervisning var både vitt och övergripande utformade, vilket var positivt på grund av att lärarna kunde anpassa metoderna och arbetssätten till varje elevgrupp och till enskilda vuxenelever. Resultatet visar att individanpassad undervisning bör utformas som individuell undervisning, en till en undervisning, mellan lärare och vuxenelev. Då kan vuxeneleven få individuell hjälp med studierna och eleven kan få arbetsuppgifter som är individuellt anpassad till hens förmåga att studera. Det har också framkommit att, det är viktigt att undervisningen är utformad utifrån relationell undervisning, vilket innebär att vuxeneleven både får möta lärare och andra elever under studiernas gång. Det innebär olika undervisningssätt som både är individanpassade, samtidigt som de utgår från en relationell undervisning. Det har framkommit i studien att relationell undervisning är särskilt viktigt i språkundervisningen. Det har också uppmärksammats individanpassade metoder som utgår från digital undervisning både inom individuell undervisning och relationell undervisning. I studien lyftes fram olika arbetssätt som utgår från digital undervisning.   

In the wake of declining student performance and interest in science education, efforts to improve the quality of science teaching have intensified, including physics education. A recurring proposal to improve physics teaching is the use of formative assessment. Policy reforms tend to view the implementation of formative assessment as easy, but studies indicate that integrating these strategies into teachers’ practices can be challenging.  

Using a phenomenological approach and hermeneutic reflections, the present study explores the opportunities and challenges that teachers’ and students’ experience when implementing formative assessments in the physics classroom. For example, teachers may encounter resistance from their students and colleagues with different expectations of physics teaching, limiting teachers’ opportunities to ‘break free’ from established traditions. However, the study also highlights opportunities for physics teachers to evolve by taking risks and embracing formative assessment as an overarching learning assessment approach.  

Furthermore, the present study confirms the results of previous research indicating that students may see assessment rubrics in a positive light as their use can clarify teachers’ expectations and reduce uncertainty in this regard. However, the results of the present study also show that students may approach rubrics only as mechanical and strategic tools to obtain their desired grades, which risks conveying the message to students that physics knowledge is quantitative in nature. The students’ experiences also demonstrated that the use of rubrics could cause stress and anxiety, limiting the formative potential of rubrics. 

The results of the study are discussed in relation to the support that teachers and students need in implementing formative assessment and rubric use, and they have implications for teachers’ assessment literacy, including their ability to implement formative assessments in relation to different purposes of physics teaching. One conclusion is that teachers’ and students’ lived experiences of formative assessment and rubric use need to be understood in relation to the wider context of their lifeworlds, which is marked by an increased focus on performance and results. This is crucial so that teachers and students would not be portrayed as the problems when investments in formative assessment do not meet expectations.