I augusti 2022 publicerade vi en forskningsrapport med titeln ”Är vattenkanoner lösningen? Påskupploppen 2022 och dess efterspel”. Rapporten utgick från de våldsamma upplopp som skedde på flera olika platser i Sverige under påsken 2022. Bilderna från kravallerna och vad som utspelade sig var chockartade som ledde till omfattande diskussioner med drastiska politiska förslag, men även en omfattande intern kritik inom Polismyndigheten. Polismyndigheten tillsatte en egen utvärdering, där rikspolischefen utsåg vem som skulle leda denna. Polismyndigheten formulerade även utvärderingens syfte och påverkade också på andra sätt upplägget på utvärderingen. Innevarande rapport innehåller en del kompletterande information till vår tidigare rapport och framförallt en analys av den utvärdering av påskupploppen som utfördes i Polismyndighetens regi och presenterades i slutet av december 2022. Analysen visar att Polismyndighetens så kallade externa utvärdering har så stora brister att den knappast kan betraktas som en utvärdering. Det är definitionsmässigt heller inte en extern utvärdering eftersom den har upprättats av Polismyndigheten och gjorts av polisanställda.

Medborgare och politiker har goda skäl att kräva att Polismyndigheten framgent kan hantera den typ av angrepp som skedde under påskhelgen 2022 på annat sätt än som var fallet. Av det som utspelade sig på de olika platserna där det var upplopp under påskhelgen går det att identifiera ett flertal konkreta förändringsbehov, som med relativt enkla medel går att åtgärda. Det handlar exempelvis om att öka polisers förmåga att agera inom ramen för SPT-konceptet genom att ge dem adekvat utbildning och utrustning. Men också om styrning- och ledningsfrågor, om underrättelsetjänstens arbete och om att utveckla arbetsmiljöarbetet kopplat till särskilda händelser. Listan över relativt enkla konkreta åtgärdsförslag går att göra lång och framkommer på olika ställen i denna rapport. 

Huvudskälen till Polismyndighetens tillkortakommanden under påskupploppen har dock att göra med strukturella problem som visar sig inom en rad olika områden, till exempel i låg brottsuppklaring, dåligt resursutnyttjande och, som i detta fall, att förebygga och hantera våldsamma upplopp. Utan att hantera de strukturella problemen kommer effekten av andra åtgärdsförslag att bli låg. Det spelar ingen roll om polisen får distansvapen eller om skjutkungörelsen förändras. Problemen handlar om något helt annat än de framförda kraven på bland annat vattenkanoner och gummikulor. Några exempel på strukturella problem som framträder i rapporten:

• Kunskapssynen
• Bristande planeringsförmåga
• Bristfälliga analyser
• Bristfällig strategisk förmåga
• Personalen behandlas inte som organisationens viktigaste resurs
• En bristande respekt att följa lagar och regler
• Bristande transparens och tillämpandet av manipulativa kommunikationsstrategier
• Tjänstetillsättningar inom Polismyndigheten
• Den interna tystnadskulturen
• Den förhärskande organisationsfilosofin inom Polismyndigheten.

Påskupploppen kan utgöra en väckarklocka att fokus bör vara på hur polisen använder tilldelade resurser snarare än på behovet av förändrad lagstiftning, ökade resurser och nya polisiära verktyg. En sådan diskussion har ännu inte skett och detta är ett stort problem eftersom polisen på så sätt inte får ett tillräckligt yttre incitament att utvecklas.   

En kort beskrivning av innehållet i rapportens kapitel:

• Kapitel 2 problematiserar polisledningens uttalanden efter påskupploppen, nämligen att det som hände kom som en överraskning. 
• Kapitel 3 tar upp vikten av att polisen reflekterar över sin egen roll som medaktör till att en händelse eskalerar och att denna insikt var en viktig framgångsfaktor när polisen lyckades utveckla sina metoder efter Göteborgskravallerna år 2001. Kapitlet riktar in sig på vilket ansvar Polismyndigheten har för att en del personer i vissa situationer väljer att angripa poliser med våld och hur Polismyndigheten kan agera för att framgent minska en sådan risk. Vi menar att det är betydelsefullt att inte avgränsa analysen bara till dagarna då våldet uppstod för polisens möjligheter att påverka att liknande händelser inte ska inträffa. 
• Kapitel 4 handlar om polisens tillståndshantering och dess effekter. 
• Kapitel 5 tar upp polisens förebyggande arbete i samband med tillståndsgivna allmänna sammankomsterna. 
• Kapitel 6 berör att kravaller inte är något nytt fenomen i Sverige eller i andra länder och hänvisar till nationell och internationell forskning om polisens hantering av folksamlingar. 
• Kapitel 7 behandlar polisens sätt att tillämpa SPT-konceptet under påskupploppen. Kapitlet innehåller många bilder för att tydliggöra analysen och de slutsatser som dras i kapitlet. 
• Kapitel 8 beskriver hur vissa polisers agerande under påskhelgen ökade hotbilden. 
• Kapitel 9 behandlar frågor som rör bemanningen och om den var tillräcklig.
• Kapitel 10 tar upp arbetsmiljöfrågor.     
• Kapitel 11 analyserar behovet av att utveckla SPT-taktiken och ny utrustning. 
• Kapitel 12 beskriver Polismyndighetens externa kommunikation och riskerna med denna. I detta kapitel förklaras varför Polismyndighetens utvärdering kan ses som en del av en kommunikationsstrategi och inte bör betraktas som en oberoende utvärdering.
• Kapitel 13 innehåller ett slutord.

Detta kapitel behandlar de risker som är förknippade med att Polismyndigheten kommunicerar ut skönmålade och även felaktiga bilder av verksamheten. Baserat på ett antal forskningsrapporter om polisens sätt att kommunicera reflekteras över motsatsställningen mellan de kortsiktigt gynnsamma effekterna av att förneka eller undanhålla problem och den långsiktiga riskerna för förtroendeskada.

Denna forskningsrapport analyserar Polismyndighetens externa kommunikation med anledning av ett granskande reportage i SvD. Reportaget som publicerades den 1 juni 2022 hade titeln ”Nödropet inifrån – SvD granskar: Därför löser inte polisen gängmorden.” I rapporten framgår att Polismyndigheten tillämpade olika former av former av kommunikationsstrategier för att föra ut ett alternativt budskap om ett framgångsrikt polisarbete.  

Handboken tar upp och konkretiserar olika kommunikationsstrategier och metoder som polisen använder för att skydda och stärka sitt varumärke. Råd ges hur kvaliteten på bevakningen av polisen kan öka. Polismyndigheten är inte ensam om att tillämpa kommunikationsstrategier och de tillvägagångssätt som åskådliggörs i handbo­ken. Skriften kan därför användas även när det gäller bevakning av andra myndigheter.

Polisens passhantering utgör ett i raden av exempel på vilka konsekvenser Polismyndighetens strukturella problem får för polisens verksamhet. Trots att det fanns tydliga prognoser på att antalet passansökningar skulle öka år 2022 minskade Polismyndigheten personalstyrkan som arbetade med pass inför detta år. Det var först när kaoset var ett faktum som polisen påbörjade en rekrytering av passhandläggare. Polismyndighetens bristande analys och planeringsförmåga fick inte bara följden att människor fick vänta länge på att få ett pass och att polispersonal fick en dålig arbetsmiljö. Det påverkade också Polismyndighetens förmåga att förebygga, upptäcka och utreda brott. 

Att problem förklaras med att de beror på externa faktorer och inte på myndighetens sätt att organisera och bedriva verksamhet är ett mycket vanligt förfaringssätt från Polismyndighetens sida[1]. Det som skiljer denna situation från de flesta andra är att passhanteringen är enkel att förstå och att den i stort sett är frikopplad från polisens övriga verksamhet. Den är dessutom självfinansierad, vilket gör det omöjligt att hänvisa till bristande resurser.

[1] En mängd exempel på detta ges i rapporten ”Hur skyddar och stärker Polismyndigheten föreställningen om sin effektivitet?" (Holgersson & Westman, 2021).

Tunna blå linjen är titeln på en dramaserie producerad av Sveriges Television. Serien skildrar poliser i ingripandeverksamheten; där deras arbetsvardag och privatliv vävs samman. Första säsongen slog tittarrekord på SVT och innehåller många dramatiska och exceptionella händelser. Det är naturligt eftersom det är en fiktiv dramaserie med dess behov av att locka tittare. En dramaserie vars fördelning låg i linje med polisyrkets verkliga innehåll skulle sannolikt attrahera färre tittare.

Utspel av personer med anknytningar till polisverksamheten som hänvisar till serien har motiverat mig till att analysera innehållet i tv-serien huruvida det är en rättvisande vardagsskildring av polisyrket.

I denna rapport presenteras olika data avseende polisers utsatthet för fysiskt våld och polisyrkets risker. Dessa data sätts i relation till den bild av polisyrket som framförallt Polismyndigheten och Polisförbundet förmedlar utifrån hur relevant dessa aktörers hänvisning är om att Tunna blå linjen utgör en realistisk skildring av polisyrkets risker och utsatthet.

Det finns ett stort behov av ett perspektivskifte i den politiska diskussionen. Den ensidiga fokuseringen på att ökade resurser kommer att lösa Polismyndighetens problem måste nyanseras. Istället behöver diskussionen i högre grad handla om hur Polismyndigheten använder tilldelade resurser. I en tidigare rapport ”Hur skyddar och stärker Polismyndigheten föreställningen om sin effektivitet?”[1] ges många exempel som pekar på ett sådant behov. Denna rapport utgör ytterligare ett sådant exempel. 

I rapporten framgår att Polisregion Syd har valt att förlägga ordinarie arbetstid för kriminaltekniker till kontorstid på vardagar. Det medför att huvuddelen av de platsundersökningar som görs sker utanför ordinarie arbetstid. Kostnaderna för beredskapsövertid blir därmed hög. Det tar också i normalfallet längre tid att ta sig till en brottsplats för någon som har beredskap jämfört med när denna har ordinarie arbetstid. I rapporten tydliggörs att det finns grundläggande problem inom Polismyndigheten när det gäller sättet att organisera och utföra sin verksamhet, som lösningen att tillskjuta mer medel inte kommer att lösa.

 [1] Holgersson & Westman, 2021.

Under påsken år 2022 skedde våldsamma upplopp på flera olika platser i Sverige. Medborgare och politiker har goda skäl att kräva att Polismyndigheten framgent kan hantera den typ av angrepp som skedde under påskhelgen 2022 på annat sätt än som var fallet. Av det som utspelade sig på de olika platserna där det var upplopp under påskhelgen går det att identifiera ett flertal konkreta förändringsbehov, som med relativt enkla medel går att åtgärda. Det handlar exempelvis om att öka polisers förmåga att agera inom ramen för SPT-konceptet (Särskild Polis Taktik för att hantera folksamlingar) genom att ge dem adekvat utbildning och utrustning. Men också om styrning- och ledningsfrågor, om underrättelsetjänstens arbete och om att utveckla arbetsmiljöarbetet kopplat till särskilda händelser. Listan över relativt enkla konkreta åtgärdsförslag går att göra lång och framkommer på olika ställen i denna rapport. 

Huvudskälen till Polismyndighetens tillkortakommanden under påskupploppen har dock att göra med samma typ av strukturella problem som ligger bakom en lång rad andra bristande prestationer såsom låg brottsuppklaring och dåligt resursutnyttjande. Misslyckandet i att förebygga och hantera den typ av våldsamma upplopp som uppstod under påskhelgen 2022 måste därför ses i ljuset av en mer djupgående problembild. Utan att ta tag i de strukturella problemen kommer effekten av andra åtgärdsförslag att bli låg. Det spelar ingen roll om polisen får distansvapen eller om skjutkungörelsen förändras. Problemen handlar om något helt annat än de framförda kraven på bland annat vattenkanoner och gummikulor. Några exempel på strukturella problem som framträder i rapporten:

• Bristande planeringsförmåga
• Bristfälliga analyser
• Personalen behandlas inte som organisationens viktigaste resurs
• En bristande respekt att följa lagar och regler
• Bristande transparens och tillämpandet av manipulativa kommunikationsstrategier

Påskupploppen kan utgöra en väckarklocka för aktörer utanför Polismyndigheten att fokus bör riktas mot hur polisen använder tilldelade resurser snarare än på behovet av förändrad lagstiftning, ökade resurser och nya verktyg för Polismyndigheten. En sådan diskussion har ännu inte skett och detta är ett stort problem eftersom polisen på så sätt inte får ett tillräckligt yttre incitament att utvecklas.   

En kort beskrivning av innehållet i rapportens kapitel:

• Kapitel 2 problematiserar polisledningens uttalanden efter påskupploppen, nämligen att det som hände kom som en överraskning. 
• Kapitel 3 tar upp vikten av att polisen reflekterar över sin egen roll som medaktör till att en händelse eskalerar och att denna insikt var en viktig framgångsfaktor när polisen lyckades utveckla sina metoder efter Göteborgskravallerna år 2001. Kapitlet riktar in sig på vilket ansvar Polismyndigheten har för att en del personer i vissa situationer väljer att angripa poliser med våld och hur Polismyndigheten kan agera för att framgent minska en sådan risk. Vi menar att det är betydelsefullt att inte avgränsa analysen bara till dagarna då våldet uppstod för polisens möjligheter att påverka att liknande händelser inte ska inträffa. 
• Kapitel 4 handlar om polisens tillståndshantering och dess effekter. 
• Kapitel 5 tar upp polisens förebyggande arbete i samband med tillståndsgivna allmänna sammankomsterna. 
• Kapitel 6 berör att kravaller inte är något nytt fenomen i Sverige eller i andra länder och hänvisar till nationell och internationell forskning om polisens hantering av folksamlingar. 
• Kapitel 7 behandlar polisens sätt att tillämpa SPT-konceptet under påskupploppen. Kapitlet innehåller många bilder för att tydliggöra analysen och de slutsatser som dras i kapitlet. 
• Kapitel 8 beskriver hur vissa polisers agerande under påskhelgen ökade hotbilden. 
• Kapitel 9 behandlar frågor som rör bemanningen och om den var tillräcklig.
• Kapitel 10 tar upp arbetsmiljöfrågor.     
• Kapitel 11 analyserar behovet av att utveckla SPT-taktiken och ny utrustning. 
• Kapitel 12 beskriver Polismyndighetens externa kommunikation och riskerna med denna. 
• Kapitel 13 innehåller ett slutord.

Studien ingår i forskningsprojektet ”Det myndigheter vill dölja – hur beteenden som riskerar att erodera tilliten till offentliga organisationer kan motverkas” som finansieras av Handelsbankens forskningsstiftelser.

Från början var tanken att innehållet i denna rapport skulle publiceras som en bilaga till rapporten ”Hur hanterar polisen journalister? - Om transparens, makt och slutenhet”. I samband med den vetenskapliga granskningen rekommenderades att den rapporten istället skulle renodlas till att enbart innehålla intervjuer med journalister och polisanställda. Andra insamlade data förordades istället bli separata rapporter. Detta är en av dessa rapporter.

Det huvudsakliga syftet med att publicera de resultat som ingår i studien som en fristående rapport och inte som en bilaga till föregående rapport är att slutsatser och iakttagelser riskerade att inte uppmärksammas på samma sätt som om de utgjorde separata rapporter. Man bör dock ha föregående rapport i åtanke när man läser denna rapport för att förstå konsekvenserna av det som åskådliggörs i rapporten.

Rapportens huvudtext är drygt 20 sidor, vilket inkluderar flera diagram. Det går således snabbt att läsa själva rapporttexten. För att få en snabb övergripande bild rekommenderas att ta del av figur 1 i inledningen och de fem diagram som presenteras i rapporten samt vissa korta textrader i fetstil. I slutet av rapporten bifogas tre bilagor. Två av dessa bilagor är omfattande. De åskådliggör genom konkreta exempel flera problematiska förhållanden som berörs i rapporten. Det tredje är ett metodkapitel.

Den här rapporten handlar om polisens sätt att kommunicera och tar sin utgångspunkt i journalisters upplevelser av polisens agerande. 62 journalister har intervjuats. För att tolka och få olika perspektiv på de förhållanden som journalisterna beskrev har även 30 polisanställda intervjuats. De har antingen erfarenhet av att verka på strategisk ledningsnivå eller av att arbeta på polisens kommunikationsavdelning.