Denna rapport undersöker förekomst och erfarenheter av hedersnormer och hedersrelaterat våld och förtryck bland unga i Västerviks kommun samt hur kommunala verksamheter arbetar förebyggande, upptäckande och stödjande i relation till hedersproblematik. Studien genomfördes inom ramen för ett utvecklingsprojekt finansierat genom statliga medel för arbetet mot mäns våld mot kvinnor och bygger på tre delstudier: en kartläggning av kommunala verksamheter, en enkätundersökning bland gymnasieelever samt fokusgruppsintervjuer med professionella inom bland annat skola, socialtjänst och fritidsverksamhet. Studien visar att många unga i Västervik lever med normer och begränsningar som kan förstås som hedersrelaterade, även när heder inte benämns explicit. Särskilt flickor beskriver krav kopplade till kyskhet, begränsningar i umgänge med det motsatta könet samt begränsat inflytande över framtida relationer och livsval. Religiositet framträder som en viktig faktor i synen på sexualitet och familjerelationer, samtidigt som resultaten visar att hedersnormer behöver förstås i relation till kollektivism, migration, segregation och tillit till samhällsinstitutioner. De professionellas erfarenheter visar att arbetet med hedersrelaterad problematik präglas av både engagemang och osäkerhet. Många verksamheter arbetar aktivt med relationsskapande, tidig upptäckt och samverkan, men beskriver samtidigt behov av stärkt kunskap, tydligare rutiner och förbättrad samverkan mellan olika aktörer. Tillit framstår som en central fråga, både i mötet mellan unga och professionella och i relationen mellan familjer och samhällsinstitutioner. Rapporten visar sammantaget att hedersrelaterade normer och kontroll även är en relevant fråga i mindre kommuner och landsbygdskontexter. Resultaten understryker vikten av långsiktigt tillitsbyggande arbete, kunskapshöjande insatser och samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och andra verksamheter som möter unga i vardagen.

Mottagandet av nyanlända familjer har under lång tid varit ojämnt fördelat i landet, med en stark koncentration till storstadsområden och större städer. Sedan 2015 har det dock skett en förändring i denna trend, då antalet nyanlända i landsbygdskommuner har ökat samtidigt som det har minskat i storstadsområden och större städer. Det innebär att vissa landsbygdsområden, som tidigare varit relativt homogena i termer av språk och kultur, för första gången har fått möta språklig och kulturell mångfald bland invånarna. Det här kapitlet diskuterar mötet mellan förskolepedagoger och nyanlända föräldrar i en landsbygdskommun och den integrationsprocess som mötet resulterade i. Kapitlet bygger på en studie som genomförts av kapitelförfattaren men behandlar även exempel från annan forskning.

This study explores the integration of newly arrived migrant children in Swedish preschools, focusing on their participation in teaching activities. The research is part of a larger project examining how these children, who experience a double transition into both a new cultural and educational environment, become integrated into early childhood education and care (ECEC). The study investigates how different teaching activities either facilitate or constrain migrant children's democratic participation. The research was conducted in two rural preschools with predominantly Swedish-speaking children and practitioners. The findings reveal that migrant children are more engaged during musical and physical activities, which rely less on verbal communication, compared to linguistically based activities. Teacher-controlled events, which consistently link language with resources, help maintain migrant children's attention, while dialogic teaching practices often result in their disengagement. The study highlights the importance of structured and inclusive teaching practices to support the educational integration of migrant children.

The Swedish preschool is increasingly recognized as an important integration arena. In Swedish politics, it is assumed that merely enrolling migrant children in preschool will lead to integration. However, research on migrant children in Swedish preschools remains limited, leaving the actual potential of preschools to promote integration underexplored.

This thesis investigates how integration is manifested in Swedish preschools and how specific practices and approaches support or hinder this process. The focus is on how preschools manage the initial steps of migrant families into the educational integration trajectory in settings where the vast majority of families and practitioners have a majority background. Integration is used as a theoretical concept that postulates migrants’ inclusion and active participation in society, while their cultural and linguistic backgrounds are acknowledged (Penninx, 2019). Through this investigation this thesis provides a valuable contribution to both academic research and political discourse on integration within early childhood education and care (ECEC).

The study was conducted in two phases and includes four peer-reviewed articles, two associated with each research phase. Firstly, integration was explored from the perspective of preschool practitioners’ narratives, based on a licentiate study (Löthman, 2022), addressing their experiences of working with migrant parents (article I) and their children (article II). Secondly, integration was explored in situ based on observations of migrant children’s participation in teaching activities (article III) and peer play (article IV).

The results show that integration does not occur automatically. According to the preschool practitioners, integration is manifested through a process of change within themselves, resulting in the capacity to acknowledge and respond to migrant families’ needs and perspectives. This process requires a dialogic stance and is accompanied by greater cultural reflexivity and practical flexibility.

The analysis of observations of migrant children’s participation in preschool suggests that practitioners’ responsiveness largely manifests during care and routine activities, rather than during teaching activities and peer play, where constraints to integration exist. These constraints are primarily linked to insufficient attention to the crucial role of language in teaching and peer play, combined with a strong emphasis on child-centered pedagogy—enacted as a "majority child-centered" pedagogy. Consequently, migrant children risk being excluded from teaching activities and peer play in the majority language. Furthermore, the promotion of children’s free choice during peer play, which is inherent to this pedagogy, tends to reinforce the formation of segregated peer communities.

In conclusion, this thesis reveals that migrant children, who go through a double transition when they start ECEC, do not become part of ECEC or participate in it using the same approaches and practices as children with a majority background. Consequently, the political assumption that integration occurs naturally through the process of enrolling migrant children in ECEC is misleading. This thesis underscores the need for greater political recognition of the demands placed on ECEC institutions to actively facilitate integration. As the findings highlight, integration requires deliberate and intentional efforts—it necessitates integration work. Without such recognition, the burden of integration risks falling disproportionately on the children themselves.

This thesis suggests that ECEC’s integration work should focus on the development of: 1) a dialogic stance, 2) language awareness, and 3) a critical evaluation of how specific pedagogical and didactic approaches influence the premises for integration. Collectively, these efforts aim to achieve the goal of: 4) organizing preschool activities in alignment with an equity approach, which means adapting established practices to meet the genuine needs of migrant families and thereby ensuring that they have the same opportunities within ECEC as families with majority backgrounds.

Den svenska förskolan framställs i allt högre grad som en viktig arena för integration inom svensk politik. Genom att skriva in migrerade barn i förskolan förväntas integration ske. Dock är förskolans potential att främja integration underutforskad.

Denna avhandling syftar till att bidra med kunskap om integration av migrerade barn i den svenska förskolan genom att undersöka hur integration manifesteras samt vilka praktiker och förhållningssätt som stödjer eller hindrar integrationsprocessen. Särskilt fokuserar avhandlingen på hur förskolor hanterar nyanlända familjers första steg in i den svenska förskolan, i en kontext där majoriteten av familjer och pedagoger har svensk bakgrund. Integration används som ett teoretiskt begrepp som förutsätter migrerade familjers inkludering och aktiva deltagande i samhället, samtidigt som deras kulturella och språkliga bakgrunder tas i beaktande (Penninx, 2019). Genom denna undersökning bidrar avhandlingen med värdefull kunskap till både forskning och politik om integration i den svenska förskolan.

Studien har genomförts i två faser och inkluderar fyra vetenskapliga artiklar, två kopplade till varje fas. Först utforskades integration ur förskolepedagogers perspektiv, baserat på en licentiatstudie (Löthman, 2022), som behandlar deras uppfattningar om att arbeta med migrerade föräldrar (artikel I) och barn (artikel II). Därefter utforskades integration in situ, baserat på observationer av nyanlända barns deltagande i undervisningsaktiviteter (artikel III) och kamratlek (artikel IV).

Resultaten visar att integration inte sker automatiskt. Enligt förskolepedagogerna manifesteras integration genom en förändringsprocess hos dem själva, vilken resulterar i en ökad förmåga att identifiera och svara på migrerade familjers behov och perspektiv. Denna process kräver en dialogisk hållning och åtföljs av större kulturell reflexivitet och praktisk flexibilitet.

Analysen av observationer av nyanlända barns deltagande i förskolan indikerar att förskollärares responsivitet främst återspeglas i omsorgs- och rutinaktiviteter, snarare än i undervisningsaktiviteter och kamratlek, där begränsningar för integration finns. Begränsningarna är främst kopplade till otillräcklig uppmärksamhet på språkets roll i kunskapsförmedling och kamratlek, kombinerat med en stark betoning på barncentrerad pedagogik—genomförd som en "majoritetsbarn-centrerad" pedagogik. Följaktligen riskerar migrerade barn att exkluderas från undervisningsaktiviteter och kamratlek på majoritetsspråket. Dessutom tenderar främjandet av barns fria val under kamratlek, som är inneboende i denna pedagogik, att förstärka bildandet av segregerade kamratgemenskaper.

Sammanfattningsvis visar avhandlingen att migrerade barn som genomgår en "dubbel övergång" till den svenska förskolan inte blir en del av eller deltar i förskolans verksamhet genom samma förhållningssätt och praktiker som barn med majoritetsbakgrund. Följaktligen är det politiska antagandet att integration sker naturligt genom att skriva in migrerade barn i förskolan missvisande. Avhandlingen understryker behovet av ett större politiskt erkännande av de krav som ställs på utbildningsinstitutioner för att aktivt underlätta integration. Som resultaten visar kräver integration avsiktliga och medvetna ansträngningar—det kräver integrationsarbete. Utan ett sådant erkännande riskerar bördan med integrationsarbetet oproportionerligt att falla på barnen själva.

Denna avhandling föreslår att förskolans integrationsarbete bör fokusera på utvecklingen av: 1) en dialogisk hållning, 2) språkmedvetenhet, och 3) en kritisk utvärdering av hur specifika pedagogiska och didaktiska tillvägagångssätt påverkar förutsättningarna för integration. Tillsammans syftar dessa ansträngningar till att uppnå målet att 4) organisera förskolans praktiker i linje med ett rättviseperspektiv, vilket innebär att anpassa etablerade praktiker i enlighet med migrerade familjers genuina behov och därigenom säkerställa att de har samma möjligheter i förskolan som familjer med majoritetsbakgrund.

Preschool is seen as an important integration arena for newly arrived families with young children. The reception of newly arrived families has for a long time been unevenly distributed in the country with a strong concentration on metropolitan areas and larger cities. Consequently, previous research on integration of newly arrived families in Swedish preschools has been conducted in multicultural urban areas. However, since 2015, the number of newly arrived children in rural municipalities has increased. For that reason, it is relevant to also pay attention to how integration is achieved (or challenged) in a rural context. In this study, I examine how preschool practitioners at three rural preschools experienced receiving newly arrived families in 2015/2016. For many of these practitioners, working with linguistic and cultural diversity was at the time a new experience. Therefore, I have been able to study practitioners' narratives about the first steps towards integration and inclusion. Data was generated through focus-group interviews. With integration (Penninx 2019) and inclusion (Petriwskyj 2014) as theoretical starting points, the narratives were analyzed through Bakhtin's theory of dialogism. The findings are presented in two research papers: one that explores integration processes in relation to the migrant parents, and one that focus on the children's inclusion in preschool. The results show that the practitioners describe a change in terms of moving from a monologic to a dialogic stance in relation to the parents and the children. As regards the parents, the dialogic stance meant that the practitioners acknowledged the importance of meeting and discussing differences in experiences and perspectives with the parents. The dialogic encounters, in turn, led to enhanced confidence among the practitioners in facing "otherness", at the same time as they resulted in cultural reflexivity regarding the practitioner’s own practices and values. As regards the children, the dialogic stance resulted in a critical examination of existing practices, and led the practitioners to reformulate their sense of preschool "normality". This, in turn, enhanced their flexibility in adjusting preschool’s daily routines and practices in accordance with the needs of the children. In sum, the study demonstrates that a dialogical approach is a prerequisite for integration.

Förskolan ses som en viktig integrationsarena för nyanlända familjer med små barn. Mottagandet av nyanlända familjer har under lång tid varit ojämnt fördelat i landet med en starkt koncentration till storstadsområden och större städer. Följaktligen har tidigare forskning om integration av nyanlända familjer i den svenska förskolan genomförts i urbana områden som präglats av språklig och kulturell mångfald sedan länge. Sedan 2015 har dock antalet nyanlända barn i landsbygdskommuner ökat. Därför är det relevant att även uppmärksamma hur integration åstadkoms (eller utmanas) i en landsbygdskontext. Det gör jag i denna studie genom att undersöka hur pedagoger på tre landsbygdsförskolor har erfarit att ta emot nyanlända familjer under 2015/2016 och därefter. För många av pedagogerna var det en ny erfarenhet att under denna period ta emot och arbeta med barn och föräldrar som migrerat till Sverige. Jag har därför kunnat studera pedagogernas berättelser över de första stegen mot integration och inkludering. Berättelserna samlades in genom fokusgruppsintervjuer. I studien kombineras olika teoretiska ingångar. Studien utgår från Penninx (2019) teori om integration men knyts även till teorier om inkludering i utbildningssammanhang (Petriwskyj 2014). Därutöver används Bakhtins (1981) dialogism-teori för att synliggöra integrations- och inkluderingsprocesser som kommer till uttryck i pedagogernas berättelser. Resultaten presenteras i två forskningsartiklar: en som utforskar integrationsprocesser i relation till de nyanlända föräldrarna och en som fokuserar på barnens inkludering i förskolan. Resultatet visar att pedagogerna beskriver en process som kan tolkas som en rörelse från ett monologiskt till ett dialogiskt förhållningssätt i relation till föräldrarna och barnen. När det gäller föräldrarna, innebar det dialogiska förhållningssättet att pedagogerna insåg vikten av att mötas och diskutera skillnader i erfarenheter och perspektiv med föräldrarna. De dialogiska möten som utvecklades ledde i sin tur till en ökad säkerhet hos pedagogerna att möta det "okända" som föräldrarna representerade, samtidigt som det resulterade i ökad kulturell reflexivitet avseende pedagogernas egna praktiker och värderingar. När det gäller barnen, resulterade det dialogiska förhållningssättet i att pedagogerna började kritiskt granska befintliga praktiker och omformulera sin känsla för förskolans "normalitet", vilket i sin tur ökade deras flexibilitet att anpassa förskolans rutiner och praktik i enlighet med barnens behov. Sammanfattningsvis visar resultatet att ett dialogiskt förhållningssätt är en förutsättning för integration.