Social robots are expected to become ubiquitous across different areas of both the private and public spheres of human life, assisting in care, education, and daily tasks. Hopes for meaningful, efficient, and enjoyable interactions with these kinds of robots drive social robotics research, but there are also ethical concerns and critiques concerning negative social consequences. Both sides involve assumptions about the boundaries around what it means to be human in relation to the non-human. In order to disentangle optimistic and pessimistic notions about this relationality, there needs to be a reconsideration of how the boundaries constituting the human/non-human divide are understood and figured in encounters with robot bodies. Following Dominika Lisy’s personal experiences that have been documented as reflections, diary entries, and by photographing moments of meeting different social robots, this thesis starts at the first point of contact: the skin.

But how might the skin be used to rethink boundaries between humans and social robots? The research in this thesis illustrates an interdisciplinary endeavour to weave together insights from feminist theory and methodology, research on affective and tactile robots, and the biology and neurophysiology of the skin. Grounded in feminist new materialism, which embraces the entanglement of matter and discourse, the thesis develops a figuration of the skin through which both the form and content of the thesis’ text illustrate what it means to pay attention to boundaries during encounters with affective and tactile robots. Figuring boundaries in this way, they can be described as multilayered, flexible yet sturdy, hardening over time, and de-pendent on un/noticeable sensations, just like the skin. This thesis aims to contribute to feminist theories of human/non-human relationality. The thesis presents a situated feminist account of making sense amidst diverse knowledges through the skin and personal embodied experiences in order to develop a sensitivity and ethical responsibility for human–robot relations.

Sociala robotar förväntas bli allmänt förekommande inom olika områden inom både privata och offentliga sfärer av mänskligt liv. De tänks bistå inom vård, utbildning och dagliga sysslor. Förhoppningar om menings-fulla, effektiva och angenäma interaktioner med denna typ av robotar driver forskningen inom social robotik, men det finns också etiska farhågor och kritik som rör negativa sociala konsekvenser. Båda sidor berör antaganden om gränserna för vad det innebär att vara människa i relation till det icke-mänskliga. För att reda ut optimistiska och pessimistiska uppfattningar om denna relationalitet krävs en omprövning av hur gränserna som skiljer det mänskliga från det icke-mänskliga förstås och utformas i möten med robotkroppar. Utifrån Dominika Lisys personliga erfarenheter, som har dokumenterats i form av reflektioner, dagboksanteckningar och fotografier av möten med olika sociala robotar, tar denna avhandling sin utgångspunkt i den första kontaktpunkten: huden.

Men hur kan huden användas för att ompröva gränserna mellan människor och sociala robotar? Forskningen i denna avhandling illustrerar en tvärvetenskaplig strävan att väva samman insikter från feministisk teori och metodologi, forskning om affektiva och taktila robotar samt hudens biologi och neurofysiologi. Med utgångspunkt i feministisk nymaterialism, som omfattar sammanflätningen av materia och diskurs, utvecklar avhandlingen huden som en figuration genom vilken både avhandlingstextens form och innehåll illustrerar vad det innebär att uppmärksamma gränser i möten med affektiva och taktila robotar. Genom att figurera gränser på detta sätt kan de beskrivas som mångskiktade, flexibla men ändå robusta, hårdnande över tid och beroende av o/märkbara förnimmelser; precis som huden själv. Denna avhandling syftar till att bidra till feministiska teorier om mänsklig/icke-mänsklig relationalitet. Avhandlingen presenterar en situerad feministisk redogörelse av meningsskapande, mitt bland olika kunskapstraditioner, genom huden och personliga förkroppsligade erfarenheter i syfte att utveckla en känslighet och etisk ansvarskänsla för relationer mellan människor och robotar.

Significant amounts of HRI research effort are spent on the design/evaluation of robot bodies. Critical discussion and debates concerning the way bodies are treated and considered within HRI have tended to focus on the implications of designing/interacting with highly anthropomorphic robots, yet drawing attention away from the human body in HRI, particularly in the context of everyday interactions with “unexpectedly” social robots, i.e. those non-humanoid robots that human users interact with in a somewhat “social” way. These kind of robots crystallise particular aspects of (and tensions between) the different ways in which bodies are understood across disciplines. At the same time, a fundamental, and largely neglected tool for HRI research is the researchers' own embodied experience of the intersubjective role. This workshop has invited speakers and audience to engage in cross-disciplinary conversations on embodiment in HRI, highlighting the different ways in which “the body” is or can be variously conceptualised and researched.