Artikeln handlar om hur frågor kring ekonomiskt bistånd hanteras i förvaltningsdomstolarna. I Sverige är ekonomiskt bistånd, enligt socialtjänstlagen (2001:453) (SoL), den sista utvägen för människor att tillgodose grundläggande behov. Ett avslagsbeslut kan överklagas till förvaltningsdomstol där enskilda och socialnämnden blir motparter. Det finns en känd resursojämlikhet mellan parterna i förvaltningsrättsliga mål som ska utjämnas av domstolens utredningsskyldighet, för att uppfylla principen en rättvis rättegång. Rättsvetenskaplig forskning om hur just mål om ekonomiskt bistånd hanteras i domstol och huruvida rätten till en rättvis rättegång uppfylls i processen saknas. I denna studie undersöks utifrån ett rättssociologiskt perspektiv överklagande- och bifallsfrekvenser för ekonomiskt bistånd enligt SoL i samtliga förvaltningsdomstolar. Därutöver analyseras 169 domar med tillhörande dagboksblad från Förvaltningsrätten i Stockholm närmare genom en kvantitativ innehållsanalys.

Resultaten visar att få beslut från socialnämnden överklagas till förvaltningsrätten och att få klagande får bifall. Bifallsfrekvensen ökar för enskilda i högre instanser, men där prövas få mål eftersom prövningstillstånd krävs. I förvaltningsrätten avgörs inga mål av en fulltalig domstol och få av de klagande har ombud. En jämförelse mellan bifall och avslag visar att det är vanligare bland avslagen att de handläggs på en enhet för enklare mål. Bland avslagen är det också färre av de klagande som har yttrat sig eller presterat bevisning som värderas högt och det är vanligare att den klagandes beteende, snarare än behov, läggs till grund för beslut. Resultaten väcker frågor om rätten till en rättvis rättegång uppfylls för biståndsbehövande i förvaltningsdomstolarna.