Kolorektalcancer är en av de vanligaste cancerformerna, som dessutom blir allt vanligare i yngre åldrar. Postoperativ behandling med acetylsalicylsyra (ASA) har visat sig minska risken för recidiv för en subgrupp av patienterna. Den bevisade recidivminskande effekten av ASA gäller patienter (stadium I-III rektalcancer och stadium II-III koloncancer) med mutation i PI3K-signalvägen, vilka utgör cirka 37% av patienterna.

För att ta reda på vilka patienter som har denna mutation i PI3K-signalvägen kan testning göras med GMS560-panel. Eftersom testning med GMS560-panel är både tids- och resurskrävande har frågan väckts om huruvida man ska behandla alla patienter med ASA postoperativt, dvs. utan att tillämpa testning med GMS560-panel.

I denna rapport jämförs i en hälsoekonomisk analys följande alternativ:

• Genom testning med GMS560-panel identifiera patienter med mutation i PI3K-signalvägen och behandla dessa med ASA postoperativt.
• Behandla alla patienter (stadium I-III rektalcancer och stadium II-III koloncancer) med ASA postoperativt.

Eftersom de (37%) patienter som har recidivminskande effekt av postoperativ behandling med ASA får behandlingen i båda alternativen så finns ingen skillnad vad gäller recidiv. Skillnaderna mellan alternativen består i dels kostnaden för testning med GMS560-panel, dels den ökade risk för biverkningar som följer av att behandla alla patienter med ASA. Frågan är alltså om värdet av att undvika onödiga biverkningar (kostnader och inverkan på livskvalitet) uppväger kostnaden för testning med GMS560-panel. Våra resultat tyder på att så inte är fallet, dvs. att kostnaden för GMS560-panel är för hög för att uppväga effekterna av ökade biverkningar.

Risken för allvarliga GI-blödningar, med och utan ASA, är en osäker variabel som varierats i en känslighetsanalys. Oavsett variationer i denna risk, och variationer i behandlingstid med ASA samt analysens uppföljningstid så kvarstår faktum att testning med GMS560-panel är för kostsam för att motiveras av mindre biverkningar. Utvecklingen går mot lägre kostnad för testning med GMS560-panel, en kostnadsminskning som skulle behöva vara avsevärd för att testningen ska kunna motiveras ur ett hälsoekonomiskt perspektiv.

Colorectal cancer is one of the most common types of cancer, and its incidence is increasing among younger individuals. Postoperative treatment with acetylsalicylic acid (ASA) has been shown to reduce the risk of recurrence for a subgroup of patients. The proven recurrence‑reducing effect of ASA applies to patients (stage I–III rectal cancer and stage II–III colon cancer) with a mutation in the PI3K signaling pathway, who constitute approximately 37% of patients. 

To determine which patients carry this mutation in the PI3K signaling pathway, testing can be performed using the GMS560 panel. Since testing with the GMS560 panel is both time‑ and resource‑intensive, the question has been raised whether all patients should receive postoperative ASA treatment, i.e., without applying GMS560 panel testing. 

This report compares the following alternatives in a health economic analysis: 

• Identifying patients with a PI3K pathway mutation through GMS560 panel testing and treating these patients with postoperative ASA. 
• Treating all patients (stage I–III rectal cancer and stage II–III colon cancer) with postoperative ASA. 

Since the 37% of patients who benefit from postoperative ASA treatment receive it in both alternatives, there is no difference in recurrence outcomes. The differences between the alternatives lie in the cost of GMS560 panel testing and the increased risk of side effects resulting from treating all patients with ASA. The question, therefore, is whether the value of avoiding unnecessary side effects (costs and impact on quality of life) outweighs the cost of GMS560 panel testing. Our results indicate that this is not the case; the cost of the GMS560 panel is too high to offset the effects of increased side effects. 

The risk of severe GI bleeding, with and without ASA, is an uncertain variable that was varied in a sensitivity analysis. Regardless of variations in this risk, as well as variations in ASA treatment duration and the analysis follow‑up period, the conclusion remains that GMS560 panel testing is too costly to be justified by the reduction in side effects. The trend is towards lower costs for testing with the GMS560 panel, a cost reduction that would need to be significant for testing to be justified from a health economic perspective.

I denna rapport beskrivs utvecklingen av läkemedelsbehandling vid hjärtsvikt till följd av de uppdaterade behandlingsrekommendationer som publicerades den 14 januari 2022. Enligt dessa rekommendationer ska hjärtsviktspatienter med nedsatt vänsterkammarfunktion (HFrEF) behandlas med läkemedel från fyra läkemedelsgrupper, så kallad kvadrupelbehandling. För hjärtsviktspatien-ter med måttligt nedsatt vänsterkammarfunktion (HFmrEF) ska kvadrupelbehandling övervägas. Hjärtsviktspatienter med bevarad vänster-kammarfunktion (HFpEF) ska behandlas utifrån symtom och bör i normalfallet inte ges kvadrupelbehandling.

Våra registerbaserade analyser visar att läkemedelsbehandlingen av hjärt-sviktspatienter har genomgått en tydlig förändring mellan januari 2022 och september 2024. Andelen patienter som någon gång provat kvadrupel-behandling har ökat från 5% till 30%. För patienter med underdiagnosen HFrEF är motsvarande siffra drygt 40%. Ökningen av kvadrupelbehandling består till stor del av en ökning av den senast tillkomna läkemedelsklassen SGLT2-hämmare, som är indicerat för alla hjärtsviktspatienter, inklusive de med HFpEF. Andelen incidenta patienter som behandlas med SGLT2-hämmare har ökat från cirka 15% i januari 2022 till cirka 57% i september 2024. För patienter med HFrEF är motsvarande siffror ungefär 35% och 80%.

Generellt har vi sett att patienter med en specificerad underdiagnos har större sannolikhet att få kvadrupelbehandling än de som inte fått det, även om underdiagnosen var HFpEF. Detta beror sannolikt på en tidseffekt, då specificerad diagnosticering har ökat markant sedan behandlingsriktlinjernas publicering. En annan möjlig förklaring är att vårdgivare som är bra på att sätta en specifik underdiagnos också är de som är mest benägna att följa nya behandlingsriktlinjer.

Användningen av både kvadrupelbehandling och SGLT2-hämmare är högre bland män än bland kvinnor och minskar med stigande ålder. Dessa skillnader kan delvis förklaras av mindre användning bland patienter med HFpEF, som både är äldre och har en större andel kvinnor än övriga underdiagnoser.

Även om användningen av kvadrupelbehandling tydligt har ökat över tid, kvarstår stora regionala skillnader. I september 2024 varierade andelen inci-denta patienter som fått kvadrupelbehandling mellan 13% (Region Västmanland) och 32% (Region Gävleborg). Motsvarande siffror för SGLT2-hämmare var mellan cirka 38% (Region Västmanland) och 63% (Region Gävleborg).

Implementeringen av behandlingsrekommendationerna för patienter med hjärtsvikt har varit tämligen framgångsrik, med en markant ökning av andelen patienter som erhåller rekommenderad behandling. Det finns dock utrymme för förbättringar, vilket inte minst framgår av de stora regionala variationerna.

This report describes the development of drug treatment for heart failure following the updated treatment recommendations published on January 14, 2022. According to these recommendations, heart failure patients with reduced left ventricular function (HFrEF) should be treated with medications from four groups, known as quadruple therapy. For heart failure patients with moderately reduced left ventricular function (HFmrEF), quadruple therapy should be considered. Heart failure patients with preserved left ventricular function (HFpEF) should be treated based on symptoms and generally should not receive quadruple therapy. 

Our registry-based analyses show that the drug treatment of heart failure patients has undergone significant changes between January 2022 and September 2024. The proportion of patients who have tried quadruple therapy has increased from 5% to 30%. For patients with the HFrEF sub-diagnosis, the corresponding figure is just over 40%. The increase in quadruple therapy is largely due to the increased use of the latest drug class, SGLT2 inhibitors, which are indicated for all heart failure patients, including those with HFpEF. The proportion of incident patients treated with SGLT2 inhibitors has increased from approximately 15% in January 2022 to approximately 57% in September 2024. For patients with HFrEF, the corresponding figures are roughly 35% and 80%. 

Generally, we have seen that patients with a specified sub-diagnosis are more likely to receive quadruple therapy than those who have not, even if the subdiagnosis was HFpEF. This is likely due to a time effect, as specified diagnosis has increased significantly since the publication of the treatment guidelines. Another possible explanation is that healthcare providers who are good at making specific sub-diagnoses are also those most likely to follow new treatment guidelines. 

The use of both quadruple therapy and SGLT2 inhibitors is higher among men than among women and decreases with increasing age. These differences can partly be explained by lower usage among patients with HFpEF, who are older and have a higher proportion of women than other sub-diagnoses. 

Although the use of quadruple therapy has clearly increased over time, significant regional differences remain. In September 2024, the proportion of incident patients who received quadruple therapy varied between 13% (Region Västmanland) and 32% (Region Gävleborg). The corresponding figures for SGLT2 inhibitors were between approximately 38% (Region Västmanland) and 63% (Region Gävleborg). 

The implementation of treatment recommendations for heart failure patients has been quite successful, with a marked increase in the proportion of patients receiving recommended treatment. However, there is room for improvement, as evidenced by the substantial regional variations.

I denna rapport beskrivs utvecklingen av läkemedelsbehandling vid hjärtsvikt till följd av de uppdaterade behandlingsrekommendationer som publicerades den 14 januari 2022. Enligt dessa rekommendationer ska hjärtsviktspatienter med nedsatt vänsterkammarfunktion (HFrEF) behandlas med läkemedel från fyra läkemedelsgrupper, så kallad kvadrupelbehandling. För hjärtsviktspatien-ter med måttligt nedsatt vänsterkammarfunktion (HFmrEF) ska kvadrupel-behandling övervägas. Hjärtsviktspatienter med bevarad vänsterkammar-funktion (HFpEF) ska behandlas utifrån symtom och bör i normalfallet inte ges kvadrupelbehandling.

Våra registerbaserade analyser visar att läkemedelsbehandlingen av hjärt-sviktspatienter har genomgått en tydlig förändring mellan januari 2022 och april 2025. Andelen patienter som någon gång provat kvadrupelbehandling har ökat från 5% till drygt 30%. För patienter med underdiagnosen HFrEF är motsvarande siffra drygt 40%. Ökningen av kvadrupelbehandling består till stor del av en ökning av den senast tillkomna läkemedelsklassen SGLT2-hämmare, som är indicerat för alla hjärtsviktspatienter, inklusive de med HFpEF. Andelen incidenta patienter som behandlas med SGLT2-hämmare har ökat från cirka 15% i januari 2022 till cirka 58% i april 2025. För patienter med HFrEF är motsvarande siffror ungefär 35% och 81%.

Generellt har vi sett att patienter med en specificerad underdiagnos har större sannolikhet att få kvadrupelbehandling än de som inte fått det, även om underdiagnosen var HFpEF. Detta beror sannolikt på en tidseffekt, då specificerad diagnosticering har ökat markant sedan publiceringen av behandlingsrekommendationerna. En annan möjlig förklaring är att vårdgivare som är bra på att sätta en specifik underdiagnos också är de som är mest benägna att följa nya behandlingsriktlinjer.

Användningen av både kvadrupelbehandling och SGLT2-hämmare är högre bland män än bland kvinnor och minskar med stigande ålder. Dessa skillnader kan delvis förklaras av mindre användning bland patienter med HFpEF, som både är äldre och har en större andel kvinnor än övriga underdiagnoser.

Även om användningen av kvadrupelbehandling tydligt har ökat över tid, kvarstår stora regionala skillnader. I januari 2025 varierade andelen incidenta patienter som fått kvadrupelbehandling mellan 17% (Region Västmanland) och 33% (Region Blekinge). Motsvarande siffror för SGLT2-hämmare var mellan cirka 47% (Region Västmanland) och 71% (Region Gotland).

Implementeringen av behandlingsrekommendationerna för patienter med hjärtsvikt har varit tämligen framgångsrik, med en markant ökning av andelen patienter som erhåller rekommenderad behandling. Det finns dock utrymme för förbättringar, vilket inte minst framgår av de stora regionala variationerna.

This report describes the development of drug treatment for heart failure following the updated treatment recommendations published on January 14, 2022. According to these recommendations, heart failure patients with reduced left ventricular function (HFrEF) should be treated with medications from four groups, known as quadruple therapy. For heart failure patients with moderately reduced left ventricular function (HFmrEF), quadruple therapy should be considered. Heart failure patients with preserved left ventricular function (HFpEF) should be treated based on symptoms and generally should not receive quadruple therapy.

Our registry-based analyses show that the drug treatment of heart failure patients has undergone significant changes between January 2022 and April 2025. The proportion of patients who have tried quadruple therapy has increased from 5% to above 30%. For patients with the HFrEF sub-diagnosis, the corresponding Figure is just over 40%. The increase in quadruple therapy is largely due to the increased use of the latest drug class, SGLT2 inhibitors, which are indicated for all heart failure patients, including those with HFpEF. The proportion of incident patients treated with SGLT2 inhibitors has increased from approximately 15% in January 2022 to approximately 58% in April 2025. For patients with HFrEF, the corresponding Figures are 35% and 81%.

Generally, we have seen that patients with a specified sub-diagnosis are more likely to receive quadruple therapy than those who have not, even if the sub-diagnosis was HFpEF. This is likely due to a time effect, as specified diagnosis has increased significantly since the publication of the treatment recommendations. Another possible explanation is that healthcare providers who are good at making specific sub-diagnoses are also those most likely to follow new treatment guidelines.

The use of both quadruple therapy and SGLT2 inhibitors is higher among men than among women and decreases with increasing age. These differences can partly be explained by lower usage among patients with HFpEF, who are older and have a higher proportion of women than other sub-diagnoses.

Although the use of quadruple therapy has clearly increased over time, significant regional differences remain. In January 2025, the proportion of incident patients who received quadruple therapy varied between 17% (Region Västmanland) and 33% (Region Blekinge). The corresponding Figures for SGLT2 inhibitors were between 47% (Region Västmanland) and 71% (Region Gotland).

The implementation of treatment recommendations for heart failure patients has been quite successful, with a marked increase in the proportion of patients receiving recommended treatment. However, there is room for improvement, as evidenced by the substantial regional variations.

IntroductionEarly interventions are known to reduce disease activity and physical disability in rheumatoid arthritis (RA), but less is known about mental health, especially in the era of early active pharmacotherapy. Consequently, we compared long-term physical and mental disability in an early RA cohort (1996-1998) with a later cohort (2006-2008).MethodsWe compared 320 patients from our project Early Intervention in RA (1996-1998) (TIRA-1) with 463 patients from TIRA-2 (2006-2008). During the 8-year follow-up, pharmacotherapy and multi-professional interventions were offered according to guidelines. Disease Activity Score (DAS28), prescribed disease-modifying antirheumatic drugs (DMARDs), Health Assessment Questionnaire (HAQ), and Short Form Health Survey (SF-36) were registered yearly.ResultsSignificantly more patients were prescribed DMARDs in TIRA-2 than in TIRA-1, and initial improvements were seen for DAS28 and disability in both cohorts. At follow-up, TIRA-2 patients reported less physical disability (HAQ) and less mental disability (SF-36) than TIRA-1 patients. Despite improvements, 32% of the women and 21% of the men in the TIRA-2 cohort reported considerable disability (HAQ >= 1) at the 8-year follow-up.ConclusionsDespite improvements in our contemporarily treated TIRA-2 cohort, physical and mental disability was evident 8 years after diagnosis, especially among women. These results suggest a forthcoming need for person-centered non-pharmacological rehabilitation programs to optimize physical and mental function and to improve participation in daily life in RA. Also, the results highlight the need for developing new interventions directed at reducing disability.Key Points center dot Physical and mental disability is still considerable in contemporarily treated RA.center dot Interventions specifically aimed to reduce these disabilities need to be further developed.center dot Patients with severe disability need to be identified in clinical settings and offered person-centered rehabilitation.

Background

Cost-effectiveness is important in the prioritisation between interventions in health care. Exercise is cost-effective compared to usual care during oncological treatment; however, the significance of exercise intensity to the cost-effectiveness is unclear. In the present study, we aimed to evaluate the long-term cost-effectiveness of the randomised controlled trial Phys-Can, a six-month exercise programme of high (HI) or low-to-moderate intensity (LMI) during (neo)adjuvant oncological treatment.

Methods

A cost-effectiveness analysis was performed, based on 189 participants with breast, colorectal, or prostate cancer (HI: n = 99 and LMI: n = 90) from the Phys-Can RCT in Sweden. Costs were estimated from a societal perspective, and included cost of the exercise intervention, health care utilisation and productivity loss. Health outcomes were assessed as quality-adjusted life-years (QALYs), using EQ-5D-5L at baseline, post intervention and 12 months after the completion of the intervention.

Results

At 12-month follow-up after the intervention, the total cost per participant did not differ significantly between HI (€27,314) and LMI exercise (€29,788). There was no significant difference in health outcome between the intensity groups. On average HI generated 1.190 QALYs and LMI 1.185 QALYs. The mean incremental cost-effectiveness ratio indicated that HI was cost effective compared with LMI, but the uncertainty was large.

Conclusions

We conclude that HI and LMI exercise have similar costs and effects during oncological treatment. Hence, based on cost-effectiveness, we suggest that decision makers and clinicians can consider implementing both HI and LMI exercise programmes and recommend either intensity to the patients with cancer during oncological treatment to facilitate improvement of health.

Introduction Cost-effectiveness evaluations of psychological interventions, such as internet-delivered cognitive behavioural therapy (iCBT) programmes, in patients with cardiovascular disease (CVD) are rare. We recently reported moderate to large effect sizes on depressive symptoms in CVD outpatients following a 9-week iCBT programme compared with an online discussion forum (ODF), in favour of iCBT. In this paper, we evaluate the cost-effectiveness of this intervention.

Methods Cost-effectiveness analysis of a randomised controlled trial. The EQ-5D-3L was used to calculate quality-adjusted life-years (QALYs). Data on healthcare costs were retrieved from healthcare registries.

Results At 12-month follow-up, the QALY was significantly higher in iCBT compared with the ODF group (0.713 vs 0.598, p=0.007). The mean difference of 0.115 corresponds with 42 extra days in best imaginable health status in favour of the iCBT group over the course of 1 year. Incremental cost-effectiveness ratio (ICER) for iCBT versus ODF was euro18 865 per QALY saved. The cost-effectiveness plane indicated that iCBT is a cheaper and more effective intervention in 24.5% of the cases, and in 75% a costlier and more effective intervention than ODF. Only in about 0.5% of the cases, there was an indication of a costlier, but less effective intervention compared with ODF.

Conclusions The ICER of euro18 865 was lower than the cost-effectiveness threshold range of euro23 400-euro35 100 as proposed by the NICE guidelines, suggesting that the iCBT treatment of depressive symptoms in patients with CVD is cost-effective.

Background Exercise during oncological treatment is beneficial to patient health and can counteract the side effects of treatment. Knowledge of the societal costs associated with an exercise intervention, however, is limited. The aims of the present study were to evaluate the long-term resource utilisation and societal costs of an exercise intervention conducted during (neo)adjuvant oncological treatment in a randomised control trial (RCT) versus usual care (UC), and to compare high-intensity (HI) versus low-to-moderate intensity (LMI) exercise in the RCT. Methods We used data from the Physical Training and Cancer (Phys-Can) project. In the RCT, 577 participants were randomised to HI or to LMI of combined endurance and resistance training for 6 months, during oncological treatment. The project also included 89 participants with UC in a longitudinal observational study. We measured at baseline and after 18 months. Resource utilisation and costs of the exercise intervention, health care, and productivity loss were compared using analyses of covariance (RCT vs. UC) and t test (HI vs. LMI). Results Complete data were available for 619 participants (RCT HI: n = 269, LMI: n = 265, and UC: n = 85). We found no difference in total societal costs between the exercise intervention groups in the RCT and UC. However, participants in the RCT had lower rates of disability pension days (p < .001), corresponding costs (p = .001), and pharmacy costs (p = .018) than the UC group. Nor did we find differences in resource utilisation or costs between HI and LMI exercise int the RCT. Conclusion Our study showed no difference in total societal costs between the comprehensive exercise intervention and UC or between the exercise intensities. This suggests that exercise, with its well-documented health benefits during oncological treatment, produces neither additional costs nor savings.

Aims: The aims of this study are to describe informal care activities and to estimate the societal cost of informal care of community-dwelling frail elderly people in Sweden. Methods: This study was performed within the frame of the TREEE project that included 408 frail elderly patients. At index hospitalisation (baseline), primary informal caregivers of the patients were provided with a questionnaire on informal care during a period of three months. Questions concerning other (secondary) informal caregivers were also included. A rough estimate of the total cost of informal care of frail elderly people in Sweden was obtained by combining data from this study with published data and official statistics. Results: In total, 176 informal caregivers responded, and 89% had provided informal care. The informal caregivers (primary and secondary) provided care for an average of 245 hours over three months. Taking care of the home was the dominating activity. In total, the mean cost of informal care was estimated to approximately 18,000 SEK (euro1878) over three months, corresponding to an annual cost of approximately 72,000 SEK (euro7477) per frail elderly person. The total annual societal costs of informal care of community dwelling frail elderly people aged 75 years and older in Sweden was estimated to be approximately 11,000 million SEK (euro1150 million). Conclusions: The care of frail elderly people provided by informal caregivers is extensive and represents a great economic value. Although our calculations are associated with uncertainty, the size indicates that supporting informal caregivers should be a priority for society.

Den här rapporten beskriver arbetet med att utveckla prognosmodellen samt den utvecklade Excel-baserade modellen. Den nya modellen skiljer sig från tidigare använda metoder och modeller främst genom att databasen Concise används som datakälla men också genom att man i den generella trend-prognosen kan ändra prognosperioder, göra befolkningsjusteringar och på ett transparent sätt införa manuella justeringar. Den skiljer sig också från tidigare modeller genom att den använder skilda ar-betsböcker för att beräkna kostnader för förmånsläkemedel, slutenvårdsläkemedel och smittskydds-läkemedel.

Det är tänkt att rapporten ska kunna användas som manual och instruktionsbok för användare av modellen. Den förklarar även hur modellen är uppbyggd och hur man väljer ut och importerar dataset från Concise och SCB som källor för den generella trendprognosen. I avsnittet Trendanalys förklaras vilka statistiska metoder som används i modellen. Avsnittet Excelboken beskriver hur trendprognosen tas fram. I slutet av rapporten redogörs för modellens validering och begränsningar.

Diabetes mellitus typ 2 är en kronisk sjukdom med en prevalens på cirka 4% i Sverige. T2D behandlas genom omläggning av matvanor och viktnedgång, eller om detta inte är tillräckligt med antingen blodsockerreglerande läkemedel eller insulin. Sjukdomen är förknippad med ökad risk för följdsjukdomar, bland annat hjärt-kärlsjuklighet som är i fokus i denna rapport. I EMPA REG Outcome studien analyserades effekterna av att som tillägg till standardbehandling ge den glukossänkande SGLT-2-hämmaren empagliflozin till patienter med T2D och etablerad hjärt-kärlsjukdom. I studien konstaterades att empagliflozin minskade risken för hjärt-kärlhändelser samt gav förbättrad överlevnad. Syftet med denna studie var tudelat. I den första delen gjordes en kartläggning och beräkning av sjukvårdskonsumtion och kostnader för patienter med T2D, med och utan etablerad hjärtkärlsjukdom, i Östergötland under en femårsperiod (2012–2016). I den andra delen beräknades hur kostnader och mortalitet relaterade till hjärt-kärlhändelser skulle påverkas av att behandla patienter med T2D och etablerad hjärt-kärlsjukdom i Östergötland med empagliflozin.

Sjukvårdskonsumtion, kostnader och mortalitet i Östergötland kartlades och beräknades med hjälp av nationella och regionala register. Resultaten från EMPA REG Outcome studien tillämpades på kohorten av patienter med T2D och etablerad hjärt-kärlsjukdom i Östergötland för att på så sätt estimera effekterna av behandling med empagliflozin med avseende på sjukvårdskostnader och mortalitet.

Kartläggningen visade att i Östergötland fanns 1 januari 2012 18 586 patienter med T2D, varav 5 490 (30%) även hade etablerad hjärt-kärlsjukdom. Patienter med T2D och etablerad hjärt-kärlsjukdom (CVD-kohorten) var jämfört med övriga patienter med T2D i genomsnitt äldre, i större utsträckning män, samt hade längre diabetesduration och sämre njurfunktion. CVD-kohorten hade under uppföljningsperioden signifikant högre sjukvårdskostnader och sämre överlevnad.

Förskrivning av empagliflozin till patienter med T2D och etablerad hjärt-kärlsjukdom i Östergötland beräknades resultera i minskade genomsnittliga sjukvårdskostnader per patient motsvarande cirka 4 100 kronor över fem år, varav cirka 2 300 kronor kunde relateras till minskade kostnader på grund av hjärtsvikt. Mot detta ska ställas ökade läkemedelskostnader. Totalt ger behandling med empagliflozin ökade kostnader på cirka 18 000 kronor per patient över fem år. Den stora vinsten av empagliflozin till patienter med T2D och etablerad hjärt-kärlsjukdom utgörs av tydligt minskad mortalitet. I genomsnitt lever en patient behandlad med empagliflozin 96 dagar längre än om empagliflozin inte förskrivs, sett över en femårsperiod.

Förskrivning av empagliflozin minskar behovet av andra glukossänkande läkemedel vilket visades av en upptitrering av glukossänkande läkemedel i placebogruppen i EMPA-REG Outcome studien. Obeaktat minskad förskrivning av övriga glukossänkare och insulin leder resultaten till att empagliflozin (jämfört med standardbehandling) beräknas generera hälsovinster till en kostnad av cirka 69 000 kronor per levnadsår, eller 85 000 kronor per kvalitetsjusterat levnadsår, vilket Socialstyrelsen i sina riktlinjer bedömer som en låg kostnad.

Slutsatsen är att behandling med empagliflozin i den tämligen utsatta patientgrupp som har T2D och etablerad hjärt-kärlsjukdom är såväl medicinskt effektivt som kostnadseffektivt.