PurposeThis study aims to examine supply chain resilience (SCR) in the defence industry by mapping supply-side, demand-side and internal risk dimensions and corresponding mitigation strategies disclosed by seven publicly listed defence firms over 2014-2024. Drawing on Resource Dependence Theory (RDT), the study introduces the Strategic Risk and Resilience Roadmap (S3R) to explain how firms use bridging and buffering to manage evolving resource dependencies.Design/methodology/approachThe study uses a longitudinal qualitative content analysis of annual reports. It combines artificial intelligence (AI)-assisted extraction using large language models (LLMs), iterative prompt engineering and manual cross-validation against source reports to categorise risks, trace mitigation strategies and track shifts in disclosed mitigation postures across three disruption eras: Baseline (2014-2019), Pandemic (2020-2021) and Emerging Risk (2022-2024).FindingsFirms adapt SCR by rebalancing bridging and buffering as resource dependencies change across disruption eras. In the Baseline era, firms rely mainly on bridging to stabilise external dependencies; during the Pandemic, they scale buffering to protect continuity under acute shocks; from 2022, they combine to adopt a hybrid posture as constraints persist and multiply. Supplier capacity and availability dominate post-2022 and customer-side risk reorients from funding uncertainty to delivery-performance exposure during ramp-ups. S3R traces a path-dependent process in which shifts in resource dependence drive risk reassessment, posture recalibration and learning that strengthens SCR over time.Research limitations/implicationsWhile based on publicly available reports and AI-extracted content, the analysis may omit informal or undisclosed practices. Future research should triangulate findings with interviews and firm-level performance metrics to deepen the insights.Originality/valueThis paper applies a longitudinal, AI-assisted qualitative content analysis of annual reports across supply-side, demand-side and internal risk dimensions, and it extends RDT into SCR by revealing dynamic bridging and buffering cycles across three disruption eras. It offers theoretical insight into the temporal evolution of defence SCR and a practical, multi-dimensional diagnostic framework.

PurposeThis case study explores a high-tech defence company, focusing on procurement's mediating role in enabling supply chain integration (SCI) within complex engineer-to-order (ETO) projects. The study aims to examine how procurement strategically responds to varying complexities to facilitate internal and external integration.Design/methodology/approachAn exploratory cross-case study examined procurement's role in ETO SCI. Semi-structured interviews with procurement professionals and key stakeholders, including project managers, design engineers and other central project members, provided a multifaceted perspective. These interviews provided insights into high-tech ETO-projects' structural and dynamic complexities.FindingsThis study shows how procurement mediates SCI dimensions in response to varying structural and dynamic complexities. It develops a framework that links SCI responses to complexity types, offering a more nuanced understanding of procurement's integrative role in ETO-defence projects.Originality/valueAddressing research gaps in the way in which procurement can respond to structural and dynamic complexity to facilitate SCI in ETO defence projects, the paper introduces a supply chain and technical complexity matrix, a framework tailored to high technology defence ETO-projects, by contributing to the SCI, ETO and procurement literature streams. Specifically, it positions procurement at the nexus of SCI dimensions and conceptualises its role in mediating structural and dynamic complexities. The framework offers both theoretical insight into procurement's integrative function and practical guidance for managing integration challenges in complex project-based environments.

Short-term electricity price forecasting has received considerable attention in recent years. Despite this increased interest, the literature lacks a concrete consensus on the most suitable forecasting approach. This study reports an extensive empirical analysis that we conducted to evaluate the short-term price forecasting dynamics of different regions in the Swedish electricity market (SEM). We utilized several forecasting approaches ranging from standard conditional volatility models to wavelet-based forecasting. In addition, we performed out-of-sample forecasting and back-testing, and we evaluated the performance of these models. Our empirical analysis indicates that an ARMA-GARCH framework with the Student’s t-distribution significantly outperforms other frameworks. We only performed wavelet-based forecasting based on the MAPE. The results of the robust forecasting methods are capable of displaying the importance of proper forecasting process design, policy implications for market efficiency, and predictability in the SEM.

This paper will highlight that at the heart of supply chain management (SCM) andservitization research is the concept of value. However, it will be argued that currentwork in these fields do not, in the first instance, adequately define value and often omit afull discussion of value appropriation. To fill these gaps this paper will first introduce aconceptual model of value and will then suggest how it would be possible to empiricallydetermine the sharing of value in a business relationship through the presentation of amodel based on resource dependency theory (RDT). The paper will conclude that muchmore work is required to better conceptualize value in the context of SCM andservitization and that there needs to be more focus on understanding which factorsdetermine how value is shared in business relationships.

This paper focuses on the move from buyer dominance toward interdependence between buyers and suppliers in a distribution channel. The paper introduces a case study collected through in-depth interviews and participative observations. It examines the relationships between a timber supplier and its customers in the builders’ merchants sector. We stress the relevance of considering actions intended to change the power balance, rather than focusing only on trust. The power balance in a dyadic relationship is dynamic, and power positions need to be constantly re-evaluated. An important power resource is information asymmetry, manifested in the supplier’s information about: products, regional and local demand, and the usage of the products. For practitioners, we highlight the possibility of exerting a non-coercive power resource, such as information asymmetry, in order to increase the relative power. Furthermore, being open about the power position between a buyer and a seller can foster a more efficient collaboration.

Previous retailer-supplier research reports both positive and negative collaboration outcomes. Resource alignment, or how collaborating actors’ resources affect each other, is a concept that has been brought forward to explain when collaboration increases performance. As the category management of builders’ merchants involves actors with different sets of resources, the resource alignment framework can be used to better understand the outcomes of collaboration in category management. The aim of this paper is to explore resource alignment among actors involved in the category management of builders’ merchants. The paper is based on interviews with top managers in Swedish builders’ merchants. Complementary and supplementary resources held by the involved actors are identified for four  distinguished category management activities. Resources needed to further improve the business are also identified. Three propositions are formulated, explaining how supplementary and complementary resources are interrelated and how the situation influences the need for supplementary resources. The description of resource alignment supports retailers and their suppliers concerning how to assign roles and responsibilities in category management activities. While the retailers themselves are often well equipped to manage pricing and inventory management, the supplier can support assortment and marketing management.

Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.

Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.

Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:

• att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;
• att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;
• att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;
• att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.

Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.

Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?

I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.

Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.

Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.

Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.

Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:

• att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;
• att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;
• att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;
• att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.

Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.

Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?

I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.

Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.