I denna rapport beskrivs utvecklingen av läkemedelsbehandling vid hjärtsvikt till följd av de uppdaterade behandlingsrekommendationer som publicerades den 14 januari 2022. Enligt dessa rekommendationer ska hjärtsviktspatienter med nedsatt vänsterkammarfunktion (HFrEF) behandlas med läkemedel från fyra läkemedelsgrupper, så kallad kvadrupelbehandling. För hjärtsviktspatien-ter med måttligt nedsatt vänsterkammarfunktion (HFmrEF) ska kvadrupelbehandling övervägas. Hjärtsviktspatienter med bevarad vänster-kammarfunktion (HFpEF) ska behandlas utifrån symtom och bör i normalfallet inte ges kvadrupelbehandling.

Våra registerbaserade analyser visar att läkemedelsbehandlingen av hjärt-sviktspatienter har genomgått en tydlig förändring mellan januari 2022 och september 2024. Andelen patienter som någon gång provat kvadrupel-behandling har ökat från 5% till 30%. För patienter med underdiagnosen HFrEF är motsvarande siffra drygt 40%. Ökningen av kvadrupelbehandling består till stor del av en ökning av den senast tillkomna läkemedelsklassen SGLT2-hämmare, som är indicerat för alla hjärtsviktspatienter, inklusive de med HFpEF. Andelen incidenta patienter som behandlas med SGLT2-hämmare har ökat från cirka 15% i januari 2022 till cirka 57% i september 2024. För patienter med HFrEF är motsvarande siffror ungefär 35% och 80%.

Generellt har vi sett att patienter med en specificerad underdiagnos har större sannolikhet att få kvadrupelbehandling än de som inte fått det, även om underdiagnosen var HFpEF. Detta beror sannolikt på en tidseffekt, då specificerad diagnosticering har ökat markant sedan behandlingsriktlinjernas publicering. En annan möjlig förklaring är att vårdgivare som är bra på att sätta en specifik underdiagnos också är de som är mest benägna att följa nya behandlingsriktlinjer.

Användningen av både kvadrupelbehandling och SGLT2-hämmare är högre bland män än bland kvinnor och minskar med stigande ålder. Dessa skillnader kan delvis förklaras av mindre användning bland patienter med HFpEF, som både är äldre och har en större andel kvinnor än övriga underdiagnoser.

Även om användningen av kvadrupelbehandling tydligt har ökat över tid, kvarstår stora regionala skillnader. I september 2024 varierade andelen inci-denta patienter som fått kvadrupelbehandling mellan 13% (Region Västmanland) och 32% (Region Gävleborg). Motsvarande siffror för SGLT2-hämmare var mellan cirka 38% (Region Västmanland) och 63% (Region Gävleborg).

Implementeringen av behandlingsrekommendationerna för patienter med hjärtsvikt har varit tämligen framgångsrik, med en markant ökning av andelen patienter som erhåller rekommenderad behandling. Det finns dock utrymme för förbättringar, vilket inte minst framgår av de stora regionala variationerna.

This report describes the development of drug treatment for heart failure following the updated treatment recommendations published on January 14, 2022. According to these recommendations, heart failure patients with reduced left ventricular function (HFrEF) should be treated with medications from four groups, known as quadruple therapy. For heart failure patients with moderately reduced left ventricular function (HFmrEF), quadruple therapy should be considered. Heart failure patients with preserved left ventricular function (HFpEF) should be treated based on symptoms and generally should not receive quadruple therapy. 

Our registry-based analyses show that the drug treatment of heart failure patients has undergone significant changes between January 2022 and September 2024. The proportion of patients who have tried quadruple therapy has increased from 5% to 30%. For patients with the HFrEF sub-diagnosis, the corresponding figure is just over 40%. The increase in quadruple therapy is largely due to the increased use of the latest drug class, SGLT2 inhibitors, which are indicated for all heart failure patients, including those with HFpEF. The proportion of incident patients treated with SGLT2 inhibitors has increased from approximately 15% in January 2022 to approximately 57% in September 2024. For patients with HFrEF, the corresponding figures are roughly 35% and 80%. 

Generally, we have seen that patients with a specified sub-diagnosis are more likely to receive quadruple therapy than those who have not, even if the subdiagnosis was HFpEF. This is likely due to a time effect, as specified diagnosis has increased significantly since the publication of the treatment guidelines. Another possible explanation is that healthcare providers who are good at making specific sub-diagnoses are also those most likely to follow new treatment guidelines. 

The use of both quadruple therapy and SGLT2 inhibitors is higher among men than among women and decreases with increasing age. These differences can partly be explained by lower usage among patients with HFpEF, who are older and have a higher proportion of women than other sub-diagnoses. 

Although the use of quadruple therapy has clearly increased over time, significant regional differences remain. In September 2024, the proportion of incident patients who received quadruple therapy varied between 13% (Region Västmanland) and 32% (Region Gävleborg). The corresponding figures for SGLT2 inhibitors were between approximately 38% (Region Västmanland) and 63% (Region Gävleborg). 

The implementation of treatment recommendations for heart failure patients has been quite successful, with a marked increase in the proportion of patients receiving recommended treatment. However, there is room for improvement, as evidenced by the substantial regional variations.

I denna rapport beskrivs utvecklingen av läkemedelsbehandling vid hjärtsvikt till följd av de uppdaterade behandlingsrekommendationer som publicerades den 14 januari 2022. Enligt dessa rekommendationer ska hjärtsviktspatienter med nedsatt vänsterkammarfunktion (HFrEF) behandlas med läkemedel från fyra läkemedelsgrupper, så kallad kvadrupelbehandling. För hjärtsviktspatien-ter med måttligt nedsatt vänsterkammarfunktion (HFmrEF) ska kvadrupel-behandling övervägas. Hjärtsviktspatienter med bevarad vänsterkammar-funktion (HFpEF) ska behandlas utifrån symtom och bör i normalfallet inte ges kvadrupelbehandling.

Våra registerbaserade analyser visar att läkemedelsbehandlingen av hjärt-sviktspatienter har genomgått en tydlig förändring mellan januari 2022 och april 2025. Andelen patienter som någon gång provat kvadrupelbehandling har ökat från 5% till drygt 30%. För patienter med underdiagnosen HFrEF är motsvarande siffra drygt 40%. Ökningen av kvadrupelbehandling består till stor del av en ökning av den senast tillkomna läkemedelsklassen SGLT2-hämmare, som är indicerat för alla hjärtsviktspatienter, inklusive de med HFpEF. Andelen incidenta patienter som behandlas med SGLT2-hämmare har ökat från cirka 15% i januari 2022 till cirka 58% i april 2025. För patienter med HFrEF är motsvarande siffror ungefär 35% och 81%.

Generellt har vi sett att patienter med en specificerad underdiagnos har större sannolikhet att få kvadrupelbehandling än de som inte fått det, även om underdiagnosen var HFpEF. Detta beror sannolikt på en tidseffekt, då specificerad diagnosticering har ökat markant sedan publiceringen av behandlingsrekommendationerna. En annan möjlig förklaring är att vårdgivare som är bra på att sätta en specifik underdiagnos också är de som är mest benägna att följa nya behandlingsriktlinjer.

Användningen av både kvadrupelbehandling och SGLT2-hämmare är högre bland män än bland kvinnor och minskar med stigande ålder. Dessa skillnader kan delvis förklaras av mindre användning bland patienter med HFpEF, som både är äldre och har en större andel kvinnor än övriga underdiagnoser.

Även om användningen av kvadrupelbehandling tydligt har ökat över tid, kvarstår stora regionala skillnader. I januari 2025 varierade andelen incidenta patienter som fått kvadrupelbehandling mellan 17% (Region Västmanland) och 33% (Region Blekinge). Motsvarande siffror för SGLT2-hämmare var mellan cirka 47% (Region Västmanland) och 71% (Region Gotland).

Implementeringen av behandlingsrekommendationerna för patienter med hjärtsvikt har varit tämligen framgångsrik, med en markant ökning av andelen patienter som erhåller rekommenderad behandling. Det finns dock utrymme för förbättringar, vilket inte minst framgår av de stora regionala variationerna.

This report describes the development of drug treatment for heart failure following the updated treatment recommendations published on January 14, 2022. According to these recommendations, heart failure patients with reduced left ventricular function (HFrEF) should be treated with medications from four groups, known as quadruple therapy. For heart failure patients with moderately reduced left ventricular function (HFmrEF), quadruple therapy should be considered. Heart failure patients with preserved left ventricular function (HFpEF) should be treated based on symptoms and generally should not receive quadruple therapy.

Our registry-based analyses show that the drug treatment of heart failure patients has undergone significant changes between January 2022 and April 2025. The proportion of patients who have tried quadruple therapy has increased from 5% to above 30%. For patients with the HFrEF sub-diagnosis, the corresponding Figure is just over 40%. The increase in quadruple therapy is largely due to the increased use of the latest drug class, SGLT2 inhibitors, which are indicated for all heart failure patients, including those with HFpEF. The proportion of incident patients treated with SGLT2 inhibitors has increased from approximately 15% in January 2022 to approximately 58% in April 2025. For patients with HFrEF, the corresponding Figures are 35% and 81%.

Generally, we have seen that patients with a specified sub-diagnosis are more likely to receive quadruple therapy than those who have not, even if the sub-diagnosis was HFpEF. This is likely due to a time effect, as specified diagnosis has increased significantly since the publication of the treatment recommendations. Another possible explanation is that healthcare providers who are good at making specific sub-diagnoses are also those most likely to follow new treatment guidelines.

The use of both quadruple therapy and SGLT2 inhibitors is higher among men than among women and decreases with increasing age. These differences can partly be explained by lower usage among patients with HFpEF, who are older and have a higher proportion of women than other sub-diagnoses.

Although the use of quadruple therapy has clearly increased over time, significant regional differences remain. In January 2025, the proportion of incident patients who received quadruple therapy varied between 17% (Region Västmanland) and 33% (Region Blekinge). The corresponding Figures for SGLT2 inhibitors were between 47% (Region Västmanland) and 71% (Region Gotland).

The implementation of treatment recommendations for heart failure patients has been quite successful, with a marked increase in the proportion of patients receiving recommended treatment. However, there is room for improvement, as evidenced by the substantial regional variations.

Objective: Superficial venous incompetence (SVI) is a common disease that causes significant quality of life (QoL) impairment. There is a need for more health economic evaluations of SVI treatment. The aim of this study was to perform a cost effectiveness analysis in patients with great saphenous vein (GSV) incompetence comparing radiofrequency ablation (RFA), high ligation and stripping (HL/S), and no treatment or conservative treatment with one year follow up.

Methods: Randomised controlled trial economic analysis from an ongoing trial; 143 patients (156 limbs) with GSV incompetence (C in CEAP 2 - 6) were included. Treatment was performed with RFA or HL/S. Follow up was performed up to one year using duplex ultrasound, revised venous clinical severity score (r-VCSS), Aberdeen Varicose Vein Questionnaire (AVVQ), and EuroQol-5D-3L (EQ-5D-3L).

Results: Seventy-eight limbs were treated with RFA and HL/S respectively. No treatment or conservative treatment was assumed to have zero in treatment cost and no treatment benefit. In the RFA group, one limb had reflux in the GSV after one month and three limbs after one year. In HL/S, two limbs had remaining reflux in the treated area at one month and one year. Both disease severity (r-VCSS, p = .004) and QoL (AVVQ, p = .021 and EQ-5D-3L, p = .028) were significantly improved over time. The QALY gain was 0.21 for RFA and 0.17 for HL/S. The cost per patient was calculated as €1 292 for RFA and €2 303 for HL/S. The cost per QALY (compared with no treatment or conservative treatment) was €6 155 for RFA and €13 549 for HL/S. With added cost for days absent from work the cost per QALY was €7 358 for RFA and €24 197 for HL/S. The cost per QALY for both methods was well below the threshold suggested by Swedish National Board of Health.

Conclusion: RFA is more cost effective than HL/S and no treatment or conservative treatment at one year follow up.

Background A reliable central venous access device is a cornerstone in the treatment of cancer. Both peripherally inserted central catheters (PICC) and totally implanted chest ports (PORT) are commonly used for the delivery of chemotherapy. Both types of catheter can cause adverse events such as catheter-related deep venous thrombosis (CR-DVT), infection and mechanical complications. Method We conducted a randomized controlled trial including 399 patients with cancer and performed a health economic evaluation investigating the cost related to PICCs and PORTs using several clinically relevant dimensions from a healthcare perspective. The cost was determined using process and cost estimate models. Result PICCs are associated with a higher total cost when compared with PORTs. Combining the costs of all categories, the prize per inserted device was 824.58 EUR for PICC and 662.34 EUR for PORT. When adjusting for total catheter dwell time the price was 6.58 EUR/day for PICC and 3.01 EUR/day for PORT. The difference in CR-DVT was the main contributor to the difference in cost. The daily cost of PICC is approximately twice to that of PORT. Conclusion We have demonstrated that the cost from a healthcare perspective is higher in cancer patients receiving a PICC than to those with a PORT. The difference is driven mainly by the cost related to the management of adverse events. Our findings are relevant to anaesthetists, oncologists and vascular access clinicians and should be considered when choosing vascular access device prior to chemotherapy.

Ett vanligt problem i samband med förlossningar, inte minst bland förstagångsföderskor, är att värkarbetet avstannar och förlossningen riskerar att dra ut på tiden. Värksvaghet ökar risken för födsel genom instrumentell förlossning eller med akut kejsarsnitt vilket i sin tur ökar risken för komplikationer (t.ex. blödningar).

Den vedertagna behandlingen av en värksvaghet är ett användande av Oxytocin, som dock riskerar att överstimulera livmodermuskeln och istället förlänga förlossningstiden. Obstecare har tagit framen smidig, pålitlig och icke-invasiv metod för mätning av laktatnivåer i fostervatten. Med ledning av dessa mätningar kan välgrundade beslut fattas om huruvida oxytocin ska sättas in eller inte vid värksvaghet. Att undvika insättning av oxytocin vid redan höga laktatnivåer skulle leda till färre onödigt långa förlossningar och färre akuta kejsarsnitt och instrumentella förlossningar.

För att undersöka huruvida kostnaden för användning av Obstecares AFL-metod uppvägs av inbesparade kostnader till följd av förändringar i förlossningsutfall genomfördes en hälsoekonomisk (kostnads)analys av att använda denna metod på förstföderskor jämfört med att inte göra det. Analysen är begränsad till den vårdepisod då förlossningen sker och till kostnader.

De mest framträdande resultaten av analysen var att antalet akuta kejsarsnitt beräknades minska med cirka 30% och instrumentella förlossningar med cirka 12%. Hälso- och sjukvårdens kostnader beräknades minska med 1 662 kronor (-4%) per förlossning med avstannat värkarbete (inräknat kostnad för laktatmätning).

Resultatet av denna analys tyder på att mätning av laktatnivåer vid värksvaghet hos förstföderskor är kostnadsbesparande. Tillgänglig evidens tyder på att strategin borde införas i svensk hälso- och sjukvård.

Background

Patient‐controlled sedation (PCS) with propofol accompanied by a bedside nurse anaesthetist is an alternative sedation method for endoscopic procedures compared with midazolam administered by a nurse or endoscopist. Increasing costs in health care demands an economic perspective when introducing alternative methods. We applied a hospital perspective on a cost analysis comparing different methods of sedation and the resource use that were expected to affect cost differences related to the sedation.

Methods

Based on two randomised previous studies, the direct costs were determined for different sedation methods during two advanced endoscopic procedures: endoscopic retrograde cholangiopancreatography (ERCP) and flexible bronchoscopy including endobronchial ultrasound. ERCP comparisons were made between midazolam sedation by the endoscopic team, PCS with a bedside nurse anaesthetist and propofol sedation administered by a nurse anaesthetist. Bronchoscopy comparisons were made between midazolam sedation by the endoscopic team and PCS with a bedside nurse anaesthetist, categorised by premedication morphine‐scopolamine or glycopyrronium.

Results

Propofol PCS with a bedside nurse anaesthetist resulted in lower costs per patient for sedation for both ERCP (233 USD) and bronchoscopy (premedication morphine‐scopolamine 267 USD, premedication glycopyrronium 269 USD) compared with midazolam (ERCP 425 USD, bronchoscopy 337 USD). Aborted procedures that needed to be repeated and prolonged hospital stays significantly increased the cost for the midazolam groups.

Conclusion

Propofol PCS with a bedside nurse anaesthetist reduces the direct sedation costs for ERCP and bronchoscopy procedures compared with midazolam sedation.

Allergier orsakar mycket besvär för drabbade individer och stora kostnader för hälso- och sjukvården och samhället. Tidigare forskning tyder på att allergen immunterapi (AIT) kan vara ett framgångsrikt sätt att behandla personer med allergisk rinit/rinokonjunktivit. Tidigare genomförda hälsoekonomiska studier tyder också på en acceptabel kostnadseffektivitet för AIT jämfört med enbart symtomatisk behandling.

Syftet med denna studie var att kartlägga evidensläget för att undersöka möjligheterna att uttala sig om för vilka patienter som AIT är lämpligt, samt när förskrivning kan bedömas som kostnadseffektiv. Grundtanken var att försöka dela in patienter i subgrupper med olika egenskaper, behandlingseffekt och kostnadseffektivitet. Indelningen i subgrupper var i första hand tänkt att baseras på ålder, typ av allergen, symtomens svårighetsgrad och symtomens varaktighet.

Tidigt beslutades att evidensläget inte tillåter analys av subkutan (SCIT) och sublingual (SLIT) immunterapi separat, utan dessa behandlas i klump med det förenklade antagandet om en jämn fördelning mellan SCIT och SLIT. Denna analys genomfördes som en modellanalys med antagandet att personer startar AIT-behandling vid 25 års ålder. Det generella resultatet av analysen var att med ett samhällsperspektiv är AIT dominant, dvs. att behandlingen både sparar kostnader och genererar hälsovinster jämfört med enbart symtomatisk behandling. Med ett hälso- och sjukvårdsperspektiv blev kostnadseffektivitetskvoten av AIT jämfört med enbart symtomatisk behandling cirka 245 000 kronor per kvalitetsjusterat levnadsår (QALY).

Tillgänglig evidens tillåter tyvärr inte subgruppsanalyser på det sätt som var tänkt. Detta beroende på att behandlingseffekt specificerat på allergentyp, allergins svårighetsgrad och symtomens varaktighet inte analyserats och rapporterats i tidigare publicerade studier. Den enda uppdelningen som befanns vara någorlunda meningsfull var den baserad på ålder. Inte heller avseende denna variabel har skillnader i behandlingseffekt studerats. Däremot antogs olika indirekta kostnader (produktionsförluster) för barn, ungdomar och vuxna. Dessa kostnader saknar betydelse i en analys med hälso- och sjukvårdsperspektiv varför detta resultat inte påverkas. Med ett samhällsperspektiv däremot befanns AIT mest kostnadseffektiv riktad till vuxna (dominant), följt av barn (179 000 kronor/QALY) och ungdomar (245 000 kronor/QALY). För att kunna genomföra en mer komplett kostnadseffektanalys behövs en del information som i dagsläget saknas. Exempel på kunskapsluckor som identifierats är:

• En meningsfull uppdelning i tillstånd baserat på svårighetsgrad (lindrig/måttlig/svår), utifrån biomarkörer och/eller symtom.
• Effektiviteten av AIT och dess inverkan på övergångar mellan tillstånd.
• Livskvalitet och kostnader förknippade med olika tillstånd.
• Skillnader i behandlingseffektivitet för olika subgrupper (ålder, svårighet och varaktighet av symtom, olika allergener).
• Evidens som möjliggör jämförelse mellan SCIT och SLIT, när är den ena respektive den andra mest effektiv/kostnadseffektiv?
• Långtidseffekt av vissa AIT-terapier.

Diabetes mellitus typ 2 är en kronisk sjukdom med en prevalens på cirka 4% i Sverige. T2D behandlas genom omläggning av matvanor och viktnedgång, eller om detta inte är tillräckligt med antingen blodsockerreglerande läkemedel eller insulin. Sjukdomen är förknippad med ökad risk för följdsjukdomar, bland annat hjärt-kärlsjuklighet som är i fokus i denna rapport. I EMPA REG Outcome studien analyserades effekterna av att som tillägg till standardbehandling ge den glukossänkande SGLT-2-hämmaren empagliflozin till patienter med T2D och etablerad hjärt-kärlsjukdom. I studien konstaterades att empagliflozin minskade risken för hjärt-kärlhändelser samt gav förbättrad överlevnad. Syftet med denna studie var tudelat. I den första delen gjordes en kartläggning och beräkning av sjukvårdskonsumtion och kostnader för patienter med T2D, med och utan etablerad hjärtkärlsjukdom, i Östergötland under en femårsperiod (2012–2016). I den andra delen beräknades hur kostnader och mortalitet relaterade till hjärt-kärlhändelser skulle påverkas av att behandla patienter med T2D och etablerad hjärt-kärlsjukdom i Östergötland med empagliflozin.

Sjukvårdskonsumtion, kostnader och mortalitet i Östergötland kartlades och beräknades med hjälp av nationella och regionala register. Resultaten från EMPA REG Outcome studien tillämpades på kohorten av patienter med T2D och etablerad hjärt-kärlsjukdom i Östergötland för att på så sätt estimera effekterna av behandling med empagliflozin med avseende på sjukvårdskostnader och mortalitet.

Kartläggningen visade att i Östergötland fanns 1 januari 2012 18 586 patienter med T2D, varav 5 490 (30%) även hade etablerad hjärt-kärlsjukdom. Patienter med T2D och etablerad hjärt-kärlsjukdom (CVD-kohorten) var jämfört med övriga patienter med T2D i genomsnitt äldre, i större utsträckning män, samt hade längre diabetesduration och sämre njurfunktion. CVD-kohorten hade under uppföljningsperioden signifikant högre sjukvårdskostnader och sämre överlevnad.

Förskrivning av empagliflozin till patienter med T2D och etablerad hjärt-kärlsjukdom i Östergötland beräknades resultera i minskade genomsnittliga sjukvårdskostnader per patient motsvarande cirka 4 100 kronor över fem år, varav cirka 2 300 kronor kunde relateras till minskade kostnader på grund av hjärtsvikt. Mot detta ska ställas ökade läkemedelskostnader. Totalt ger behandling med empagliflozin ökade kostnader på cirka 18 000 kronor per patient över fem år. Den stora vinsten av empagliflozin till patienter med T2D och etablerad hjärt-kärlsjukdom utgörs av tydligt minskad mortalitet. I genomsnitt lever en patient behandlad med empagliflozin 96 dagar längre än om empagliflozin inte förskrivs, sett över en femårsperiod.

Förskrivning av empagliflozin minskar behovet av andra glukossänkande läkemedel vilket visades av en upptitrering av glukossänkande läkemedel i placebogruppen i EMPA-REG Outcome studien. Obeaktat minskad förskrivning av övriga glukossänkare och insulin leder resultaten till att empagliflozin (jämfört med standardbehandling) beräknas generera hälsovinster till en kostnad av cirka 69 000 kronor per levnadsår, eller 85 000 kronor per kvalitetsjusterat levnadsår, vilket Socialstyrelsen i sina riktlinjer bedömer som en låg kostnad.

Slutsatsen är att behandling med empagliflozin i den tämligen utsatta patientgrupp som har T2D och etablerad hjärt-kärlsjukdom är såväl medicinskt effektivt som kostnadseffektivt.

Studien syftade till att undersöka vilka åtgärder arbetsgivare gör för sjukskrivna medarbetare och vilka kostnader arbetsgivare och samhället har i samband med sjuknärvaro och sjukfrånvaro.

Totalt 3000 sjukskrivna personer i AFA Försäkrings register med diagnoserna psykiska besvär eller besvär i rörelseorganen fick ett informationsbrev och förfrågan om samtycke till att forskarna skulle få skicka en enkät till deras arbetsledare; 393 sjukskrivna gav samtycke. En  webbenkät skickades till dessa arbetsledare. Totalt 198 arbetsledare (50 %) till sjukskrivna personer besvarade enkäten.

Resultaten visar att arbetsgivare genomför en rad olika åtgärder och anpassningar när en medarbetare blir sjukskriven. Analyserna visade att dessa åtgärder och anpassningar i viss mån beror på vem den sjukskrivne medarbetaren är. Åtgärder och anpassningar var vanligare för sjukskrivna med psykiska diagnoser, för högutbildade och för sjukskrivna i högkvalificerade yrken. Kvinnor fick i högre grad anpassningar och åtgärder såsom ändrade arbetsuppgifter och psykosocialt stöd jämfört med män.

Demografiska faktorer visade sig ha mindre betydelse för om den sjukskrivne återgick i arbete eller ej. Multipla logistiska regressionsanalyser visade att åtgärder och anpassningar på arbetsplatsen hade signifikanta samband med en ökad chans för återgång i arbete. Resultaten visade också att för sjukskrivna medarbetare vars arbetsledare hade tagit många kontakter med andra aktörer, som HR-avdelningen, företagshälsan och/eller Försäkringskassan var sannolikheten lägre att den sjukskrivne medarbetaren återgick i arbete. Arbetsledare tog fler kontakter, om den sjukskrivne medarbetaren hade en psykisk diagnos.

Sjuknärvaro och produktionsförlust före, under och efter sjukskrivningen skattades av arbetsledarna. Sammanlagt beräknades produktionsförlusterna till cirka SEK 100 000 per sjukskrivningsfall. Härutöver lägger arbetsgivare tid på att ta kontakter, genomföra åtgärder och anpassningar och organisera om arbetet. Arbetsledare hade mycket oklar eller saknade helt uppfattning om vad tid, åtgärder och anpassningar kostar, varför detta inte har kunnat analyseras närmare. De beräknade genomsnittliga kostnaderna till följd av produktivitetsförluster är således en underskattning av de faktiska kostnaderna för arbetsgivare.

Studien visar att arbetsledares kunskap om vad sjuknärvaro och sjukfrånvaro kostar för verksamheten och för samhället är begränsad. En ökad kostnadsmedvetenhet skulle kunna stimulera till att större resurser läggs på att implementera policys för hälsofrämjande åtgärder och att utbilda arbetsledare i att hantera frågor om hälsa och arbetsförmåga på arbetsplatsen.