Kommunerna står inför en växande välfärdsutmaning: behoven av stöd ökar, men resurserna gör det inte. Ofrivillig ensamhet bland äldre har blivit en central samhällsfråga med konsekvenser för hälsa, livskvalitet och social sammanhållning. I denna kontext framträder civilsamhället som en strategisk resurs. Frivilligorganisationer och volontärer erbjuder flexibilitet, lokal kunskap och sociala relationer som kompletterar kommunens insatser. Staten har uppmärksammat frågan genom riktade satsningar och en nationell strategi mot ensamhet, vilket skapar nya förväntningar på samverkan mellan offentliga aktörer och civilsamhället.

Syftet med rapporten är att analysera kommunala samverkansstrategier med civilsamhället för att motverka och bryta ofrivillig ensamhet bland äldre medborgare. I rapporten utforskas hur politiker, tjänstepersoner och volontärer uppfattar och upplever betydelsen av frivilligorganisationer och dess volontärer i arbetet med att motverka och bryta ofrivillig ensamhet. Därutöver undersöks mötesplatser och anordnande av aktiviteter samt olika samverkansformer mellan frivilligorganisation och kommun.

Datainsamlingen bygger på 42 intervjuer med politiker, tjänstepersoner och volontärer i tre kommuner. Intervjuerna ger en bred bild av erfarenheter och strategier i praktiken.

Resultaten visar att civilsamhället har en mångsidig roll i arbetet mot ensamhet. Frivilligorganisationer kompletterar kommunens insatser genom att skapa mötesplatser, ordna aktiviteter och främja ideellt engagemang.

Mötesplatserna är centrala för att bryta isolering och skapa sociala nätverk.

De kan vara kommunalt koordinerade träffpunkter, lokala samlingsplatser i bostadsområden eller mötesrum i servicehus. Aktiviteterna varierar från kulturarrangemang och samtalsgrupper till individuella insatser som ledsagning och personligt stöd. Volontärernas engagemang gör det möjligt att skapa relationer som skiljer sig från formella omsorgsrelationer och som ofta upplevs som mer personliga och meningsfulla.

Analysen visar tre samverkansformer som är särskilt framträdande:

• Kommunen som facilitator: Här skapar kommunen förutsättningar för civilsamhällets arbete genom ekonomiskt stöd, lokaler och idéburet offentligt partnerskap (IOP). Civilsamhället ges stor frihet att utforma verksamheten, vilket stärker engagemanget och öppnar för nya idéer. Strategin bygger på tillit och bottom-up-principer, men kräver tydliga gränser och rutiner för uppföljning.
• Kommunen som katalysator: I denna modell tar kommunen en aktiv roll i att initiera projekt, finansiera koordinatorer och bygga nätverk. Målet är att skapa momentum och engagemang i civilsamhället. Kommunen fungerar som drivande kraft i uppstartsfasen, men ambitionen är att civilsamhället ska ta över ansvaret på sikt. Utmaningen ligger i att balansera styrning med frivilligorganisationernas självständighet.
• Kommunen som koordinator: Denna form är vanlig i mindre kommuner och bygger på lokal identitet och småskalighet. Kommunen samordnar aktiviteter via mötesplatser och aktivitetsledare, ofta i nära samarbete med frivilligorganisationer och lokala företag. Strategin skapar kontinuitet och stärker gemenskapen, men kräver tydliga kontaktvägar och rutiner för samverkan med äldreomsorgen.

Gemensamt för alla former är behovet av materiella resurser, tillitsbaserade relationer och strukturer för långsiktighet. Utmaningar som framträderär otydliga gränser mellan kommunalt ansvar och frivilliginsatser, risk föröverbyråkratisering och svag kontinuitet i projektbaserade modeller.

Utifrån resultaten i studien ges ett antal rekommendationer för hur kommuner och frivilligorganisationer kan stärka sin samverkan.

• Kommuner bör aktivt överväga en mix av facilitator, katalysator och koordinator som arbetssätt och anpassa dem efter civilsamhällets kapacitet, organisationskultur och lokala behov.
• Anpassa samverkansstrategi efter lokal kontext och civilsamhällets kapacitet. Kommuner bör utgå från civilsamhällets resurser, lokala nätverk och behovsbild när de väljer hur samverkan ska organiseras.
• Säkerställ långsiktiga och materiella förutsättningar för civilsamhället. Kommuner bör erbjuda lokaler, ekonomiskt stöd och stödstrukturer som underlättar nätverkande och skapar tillit mellan parterna.
• Projektbaserade samverkansformer kräver långsiktig planering för hur volontärer ska fortsätta arbetet när projekttiden är slut.
• Stärk och synliggör volontärernas insatser. Kommuner bör aktivt arbeta med att uppmärksamma och bekräfta volontärer för att stärka engagemang och motivation.
• Nyttja frivilligorganisationen som dialogpart för att ta vara på deras lokala kunskap om behov och hur de kan tillgodoses samt hur insatser kan samordnas.
• Tydliggör gränsdragningar för kommunens lagstadgade ansvar, samt erbjud administrativa förenklingar, finansieringsmöjligheter och mindre byråkratiska former för stöd som möjliggör snabba och anpassade civilsamhällsinsatser.
• Främja inkluderande och kostnadsfria aktiviteter som utgår från äldres egna intressen och gör dem till medskapare.
• Utgå från att äldre är en heterogen grupp. Äldre ensamma är en heterogen grupp med olika förutsättningar, förväntningar och behov. I samverkan med civilsamhället är det viktigt att skapa förståelse för vilka organisationer som kan möta de olika behoven hos äldre personer i ofrivillig ensamhet.

Sammanfattningsvis visar studien att civilsamhället är en nyckelaktör i välfärdsmixen. För att möta den demografiska utvecklingen och minska ensamhet krävs strategiska satsningar som kombinerar materiella resurser,tillit och erkännande av frivilligorganisationernas unika roll. En väl avvägd mix av facilitator-, katalysator- och koordinatorstrategier kan skapa hållbara lösningar för framtidens lokala välfärd.

Every day patients make informal complaints directly to care professionals. Although common in care encounters, the practice remains understudied. In this study, we focus on informal complaints through an analysis of interviews with 19 patients in Sweden, many living with chronic illness. We conceptualise these complaints as ‘informal complaint biographies’: not merely verbal expressions, but interwoven with people's lives, identities and care trajectories. As a lens through which to examine informal complaining, this study investigates ‘dirty work’: work that is considered a nuisance or even humiliating. We identify three different kinds of dirty work. ‘Disgusting’ refers to work with physical dirt entangled with the complaint. ‘Drudging’ describes patients' persistence, their effort to make healthcare function. Finally, ‘disrupting’ characterises work that challenges expertise from a vulnerable position. Our analysis shows how informal complaining can involve various types of undignifying work that cannot be separated from the complaint itself. By including work done by others than the traditional ‘worker’, namely patients, this study expands scholarship on dirty work. The study calls attention to how dirty work is shaped by systemic inefficiencies in healthcare and contributes new perspectives to complaints, research and policy, which is often wiped clean from any kind of dirt.

Collegial interactions are central to how healthcare professionals navigate ambiguity and make decisions under resource constraints. This study examines the spatial and temporal organization of collegial interaction, analyzing how specific sites of interaction mediate collegial interaction, and in turn, influence the enactment of policies on collaborative work in everyday healthcare practice. Based on ethnographic fieldwork in two specialized palliative care units, this article develops a typology of mediating interaction sites, outlining organizational spaces and temporal arrangements that mediate how collaboration is enacted at the micro-level. The analysis shows how these sites shape the style of collegial interactions and influence the allocation of scarce professional resources. By constructing this typology, the study advances our understanding of how organizational spaces and temporal rhythms shape policies on collaborative work as they enable and constrain professionals to manage ambiguity, reconcile competing goals, and set the course of action in complex care environments.

Objective The study's aim was to better understand how persons, diagnosed with dementia while still working, strived to make sense of and come to terms with their changing everyday lives during the process of exiting work life.Methods The study has an explorative, longitudinal design, following five persons who developed dementia while still working, with repeated, qualitative, in-depth interviews. Comparative analyses were combined with an interpretative approach, using the concepts doing, being, becoming and belonging.Results Three overarching themes were created: i/Finding out an orientation to continued activity engagement, ii/ Relating to the diagnosis and available dementia specific activities, and iii/ Managing wellbeing and information related to health care. Findings illuminate how participants sought avenues for continued activity engagement in everyday life, based on their perceptions of what they were able to do, who they wanted to be and become, and where they felt they belonged.Conclusion The participants' agency came through strongly in their efforts to come to terms with changes in everyday life in their work and private lives, as well as with health care and dementia associations, underscoring that agency is vital and possible to support in persons with early-stage dementia.

This paper discusses the rights of people with young onset dementia in their everyday lives. It does this by collaborating with co-author Petri, who was diagnosed with dementia whilst of working age. Petri shares his story of navigating the system to find resources for living a good and valuable life with dementia, starting with the challenges he faced in getting a diagnosis and accessing services, through to advocating for people living with dementia to defend their rights. The narrative form of Petri’s overall story is progressive; it reveals a range of challenges yet portrays a person living as well as possible with dementia. Key themes in Petri’s story are accompanied by a dialogue of Finnish laws and regulations, as well as literature on dementia. Besides increasing awareness and fostering change, Petri sees opportunities such as advocacy work as a rehabilitative activity for himself and as a way to show that it is possible to live an active life with dementia. From a practical and ethical point of view, it is crucial that academic researchers carefully consider how to remain sensitive to the lived experience of realizing one’s rights and maintain a regular dialogue and transparency during the co-authoring process.

When treatments are deemed not to be cost-effective and face non-reimbursement, policymakers in publicly funded healthcare systems may decide to ration treatments by withholding it from future patients. However, they must also address a critical question: should they also ration treatments by withdrawing it from patients already having access to the treatment, or is there an ethical difference between withdrawing and withholding treatments? To explore this question, we conducted a behavioural experiment (n=1404), examining public support for withdrawing and withholding treatments in reimbursement decisions across eleven different circumstances. Overall, public support for rationing by withdrawing and withholding was low, with no general perceived difference between withdrawing and withholding treatments. However, when we analysed the different circumstances separately, there were multiple circumstances where withholding was deemed ethically more problematic than withdrawing. Moreover, there was an overall preference for allowing individual assessments compared to ensuring that treatments are equally rationed between different healthcare providers. This result may indicate a preference for procedural fairness compared to outcome fairness. In addition, it was deemed more important to allow for individual assessments and to ensure equal rationing when withdrawing treatments compared to withholding. Overall, these findings reveal nuances in public preferences regarding withdrawing and withholding treatments, challenging the prevailing beliefs that withholding treatments is psychologically easier and ethically less problematic than withdrawing. They also challenge assertions of ethical equivalence between these two rationing approaches. If policymakers want to align their policies with public attitudes, our results suggest adopting a nuanced approach towards withdrawing and withholding treatments, recognizing that public support for ethical equivalence between withdrawing and withholding treatments varies depending on the circumstances.

Systematiska och välgrundade prioriteringar vid fördelning och omfördelning av offentliga resurser anses vara en viktig förutsättning för att medborgarna ska kunna uppfatta dem som likvärdiga och rättvisa och därmed inge förtroende. Detta gäller troligen om möjligt i ännu högre grad i händelse av allvarlig kris och i krig då påtagliga brister på resurser uppstår i relation till förändrade och ökade behov bland medborgarna. Det är av vikt att medborgarna kan känna tillit till samhällets institutioner såsom kommuner och regioner, det finns annars risk att samhället brytas sönder av olika krafter. I såväl regional som kommunal hälso- och sjukvård finns det etiska principer för prioritering som stöd för alla som måste fatta beslut om hur resurser ska användas och fördelas. Inom socialtjänstens olika områden finns inte det på samma sätt. Vid en svår kris eller krigssituation, då tillvaron snabbt kan förändras och resurserna blir kraftigt begränsade, kommer även kommunikationen inåt och utåt kunna bli bristfällig. Det kan innebära att många verksamheter snabbt behöver ta situationsanpassade beslut om resursfördelning, mer eller mindre på egen hand. I sådana situationer bör etiska principer för prioritering och resursfördelning kunna utgöra ett viktigt och beslutsstöd i alla organisationer.

I denna rapport beskriver vi en studie vars syfte är att undersöka hur och på vilka grunder resurser kan fördelas inom socialtjänstens och kommunala sjukvårdens områden, i händelse av fredstida kris och krig, då samhällsfunktioner är störda, påtaglig resursbrist uppstår och behoven bland invånarna förändras och ökar.

En viktig forskningsfråga i studien är om de tre etiska principerna för prioritering som gäller inom hälso- och sjukvård: människovärdesprincipen, behovssolidaritetsprincipen, kostnadseffektivitetsprincipen, går att tillämpa inom socialtjänstens ansvarsområden.

Studien är kvalitativ och bygger på fyra fokusgruppsintervjuer med nyckelpersoner yrkesverksamma personer inom socialtjänst och kommunal hälso- och sjukvård från tre olika kommuner, där vi undersöker deras uppfattningar och erfarenheter. Fokusgrupperna var indelade per verksamhetsområde, tre inom socialtjänst (individ och familjeomsorg, äldreomsorg, funktionsstöd) och en inom kommunal hälso- och sjukvård. Intervjuerna utgick från ett scenario som stegvis beskriver en samhällssituation som går från allvarlig kris till fullt utvecklat krig och sist återgång till fred, och där frågor om prioritering, prioriteringsprinciper och resursfördelning diskuterades.

Analysen av fokusgruppsamtalen visar hur deltagarna resonerar om prioritering i relation till mål och ansvar och om möjliga tillämpning av var och en av de etiska principerna inom socialtjänstens respektive kommunala hälso- och sjukvårdens ansvarsområden. Dessa varvas med författarnas reflektioner. I rapporten ges exempel på deltagares förslag på vad som bör prioriteras och vad som kan ransoneras vid påtaglig resursbrist. Vår analys visar även hur tillämpning av de etiska principerna hänger samman med organisatoriska förutsättningar.

I rapporten ger vi också förslag på ett arbetssätt för prioritering vid resursfördelning, bland annat genom att använda ett antal frågor som vägledning. Slutligen tar vi upp implikation som vår studie kan ha för beredskapsarbete och för fortsatt forskning och utveckling.

Sammantaget ger studiens resultat stöd för att de tre etiska principerna som nu gäller inom hälso- och sjukvård, är möjliga att använda inom socialtjänstens olika verksamhetsområden, inom ramen för gällande lagar. De svårigheter som kan finnas i tillämpning av principerna utgörs kanske inte i första hand av lagkonflikter, utan av hinder i organisering av beslutsfattare, olika logiker i organisationen och olika system som kan inskränka handlingsutrymmet för dem som måste ta beslut och ansvar. Dessa svårigheter torde finnas även vid en normal situation i samhället.

En viktig slutsats från studien är att de etiska principerna bör kunna utgöra ett robust och hållbart stöd för agilt beslutsfattande inom socialtjänstens ansvarsområden liksom i kommunal hälso- och sjukvård. De kan vara särskilt viktiga att hålla fast vid i fredstida kris och i krig, när människors tillit till samhället sätt på prov och frågor om liv och död ställs på sin spets.

Ur beredskapssynpunkt finns det all anledning att för verksamheter på olika nivåer som har ansvar för vård och omsorg, att sätta sig in i de etiska principerna och även öva sig i att tillämpa dem.

This study investigates informal complaining in healthcare settings, that is, the kind of patient complaints that are expressed verbally to professionals in care encounters. In healthcare policies and the complaints literature, informal complaints receive little attention and are rarely studied as a distinct phenomenon. Building on the sociology of complaint, research on the good and bad patient, and scholarship on boundary work, we analyse focus groups with care professionals and interviews with patients in Sweden to study how these actors make sense of patients' informal complaining practices. We highlight the discursive work that patients and care professionals do around the boundaries of ‘whining’ – our analytic term to capture informal complaining practices that are demarcated as to-be-avoided. We argue that there are three dimensions to this work: they negotiate the validity and temporality of complaining and do so in relation to an identity of the ‘complainer’. Our analysis highlights the complexities of these negotiations and shows how informal complaining oftentimes is framed as a risky practice by patients and a problem by care professionals. These normative complexities get muddled further through their contrast to healthcare political discourses which emphasise complaints as valuable knowledge and patients as active subjects. Our study suggests that it is necessary for future research, complaint policies, and person-centred care to engage with the difficult and at times unwanted parts of informal complaining practices.

Dominant ideas and structures at the core of modern medicine create a kind of “ideal patient”. Processes of standardisation, normalisation, and patient activation suit certain patients but create problems for some bodies, needs, and ways of being.

This series of art works is a commentary on how medicine creates its own “difficult patients”. It can also serve as an opportunity for critical reflection on how care professionals and patients, together, use their knowledge to enable better care and on the continued time, space, and trust they need to do so.

The allocation of resources is a crucial part of political decision-making in healthcare, but explicit priorities are rarely set when resources are distributed. Two areas that have received some attention in research about legitimacy and priority-setting decisions in healthcare are the role of technical expert agencies as mediating institutions and the role of elected politicians. This paper investigates a political priority-setting advisory committee within a regional authority in Sweden. The aim is to explore how a political body can serve as a mediating institution for priority-setting in healthcare by disentangling the arrangements of its work in terms of what role it performs in the organisation and what it should do. The findings illustrate that promoting the notion of explicit priority-setting and the political aspects inherent in priority-setting in political healthcare management can contribute to consolidating political governance and leadership. There is, however, a complex tension between stability and conflicting values which has implications for the role of politicians as citizens' democratic representatives. This paper enhances our understanding of the role of mediating institutions and political properties of healthcare priority-setting, as well as our understanding of political and democratic healthcare governance in local self-government.