I denna artikel presenteras resultat från en studie av hur pronominella returfrågoran vänds av deltagare för att lösa olika typer av kommunikativa uppgifter i några vardagliga svenska samtal. De pronominella returfrågorna är excerperade ur videoinspelade, naturligt förekommande och vardagliga flerpartssamtal i hemmiljö, med kvinnliga del tagare i pensionsåldern. Deltagarna (3 till 4 stycken) är i huvudsak sysselsatta med samtal och fika i de sekvenser som analyserats. Totalt 37 belägg av typiska pro nominella returfrågor (basvarianter 1–2) har excerperats ur tre samtal om samman lagt 4 tim och 9 min.

Analysen visar att deltagare använder prono minella returfrågor för att å ena sidan respondera på vissa typer av lokala kon texter eller handlingar, och å andra sidan att frågorna är sekventiellt implikativa på olika sätt beroende på vilken lokal aktivitet deltagarna är involverade i, samt hur frågornas syntaktiska, prosodiska och lexikala design bidrar till dessa båda dialogiska aspekter av frågeyttrandena.

Returfrågor används för att respondera på informationsrapporter i föregående tur eller föregående minimala tur sekvens. De kan inleda reparation i en sekvens där returfrågan följs av en förklaring eller redovisning som sätter fokus på något problematiskt i turen/turerna som föregår returfrågan. Returfrågor kan bekräfta ett föreslaget samtalsämne, samt respondera på en nyetablerad opposition mellan talare (som sedan reds ut) så att både en full konflikt och ett fullt uppgivande av den egna ståndpunkten/åsikten undviks. Returfrågor används i materialet även för att respondera på lokala kontexter där det blivit uppenbart att returtalaren och en eller flera andra deltagare inte längre delar en ömsesidig social värld här-och-nu.

Analysen har påvisat skillnader mellan de olika lokala interaktionella kontexterna beträffande hur returfrågeyttrandena ut formas (främst prosodiskt) och behandlas i efterföljande samtal. Det finns dock även många likheter mellan returfrågeyttrandena i materialet i stort, och mellan de returfrågor som behandlats i uppsatsen. Förutom de återkommande pragmatiska villkor som beskrivits, t.ex. beträffande informations organisation, har likheterna med stor sannolikhet även att göra med yttrandenas formella grammatiska och prosodiska konfigurationer, samt de funktionella potentialer att utföra kommunikativa uppgifter i samtal som kan knytas till dessa.

Recension av Jan Lindströms bok 'Tur och ordning. Introduktion till svensk samtalsgrammatik', 2008, Nordsteds förlag.

I den här avhandlingen undersöks den grammatiska samtalskonstruktionen apokoinou i svenskt samtalsspråk. I kontrast till traditioner av normativ grammatik och teoretiska perspektiv på språk, där apokoinou och besläktade fenomen har exkluderats från grammatisk beskrivning eller blivit behandlade som produkter av olika typer av misstag, är apokoinou här re-specificerad som en i högsta grad funktionell grammatisk resurs och metod för att åstadkomma lokala kommunikativa projekt i samtal.

Apokoinouyttranden definieras formellt som produkterna av en konstruktionsmetod där det finala segment i en möjligt avslutad syntaktisk enhet (pivån) är retro-konstruerad som det initiala segmentet i en efterföljande syntaktisk enhet. Utbyggnaden av pivån görs med en dubblering av en eller flera syntaktiska konstituenter från segmentet som föregår pivån samt med en prosodisk design som integrerar yttrandet i sin helhet. Ur ett strikt och normativt perspektiv på en avgränsad (skrift)mening som grundenhet medför denna dubblering att den finala fasen i hela yttrandet framstår som inkoherent med den initiala fasen.

Apokoinouyttranden är dock inte inkoherenta för samtalsdeltagare, utan är en familj av metoder för att åstadkomma två handlingar efter varandra inom samma yttrande. Den andra handlingen kan skifta perspektiv på den lokala ämnesaspekten, bekräfta eller insistera på ett lokalt ämne eller handling, avsluta och avgränsa ett lokal projekt, samt återuppta oavslutade kommunikativa projekt efter mellanliggande aktiviteter. Dessa handlingar är alla mottagaranpassade lokala kommunikativa projekt i det avseendet att de är utformade att passa in i en vidare kommunikativ kontext samt att de ofta är interaktionellt åstadkomna inom och genom minimala handlingssekvenser.

Dessa resultat har konsekvenser för grammatiskt teori. En av dessa konsekvenser är att grammatik måste uppfattas som villkor för dynamiska konstruktionsprocesser, inte endast som statiska och fixerade strukturer. En annan konsekvens är att grammatik organiseras lokalt snarare än på en maximalt generell nivå. Apokoinou bör också inkluderas i en svensk samtalsgrammatik som en av de grammatiska resurser som är tillgängliga för deltagare i samtal.

This thesis investigates apokoinou in Swedish talk-in-interaction. In contrast to the traditions of normative grammar and theoretically based approaches to language, where apokoinou and related phenomena have been excluded from grammatical description altogether or been treated as the products of various kinds of mistakes, apokoinou is here re-specified as a highly functional grammatical resource and method to accomplish local communicative projects in talk.

Apokoinou utterances are formally defined as the products of a construction method, where a segment that is final in a first possibly complete syntactic segment (the pivot) is retro-constructed as initial in a following second syntactic segment. The extension of the pivot segment is made by way of a doubling of syntactic constituents from the pre-pivot segment and with a prosodic design that integrates the whole utterance. From a strict and normative sentence-perspective, this doubling renders the final phase of the whole utterance incoherent with the initial phase.

However, apokoinou utterances are not incoherent for participants, but a family of methods to accomplish two consecutive actions within one utterance. The second action can change perspective on some local topical aspect, confirm or insist on some local topic or action, close and demarcate a local project, and resume turns or skip-connect to pending local communicative projects after interstitial activities. These are all recipient designed local communicative projects in the sense of being designed to fit within the ongoing wider communicative context and they are often interactionally achieved in and through minimal sequences.

These results have implications for grammatical theory. Among these are that grammar must be seen as conditions on dynamic constructional processes, not only as static and fixed structures, and that grammar is organized on a local level rather than on a maximally general level. Apokoinou should also be included in a grammar of Swedish conversational language as one of the grammatical resources available for participants in Swedish talk.

Background: Effective surveillance of adverse drug interactions (a problematic drug combination resulting in an adverse drug reaction (ADR)) in large collections of individual case safety reports (ICSRs) requires a combination of expert clinical assessments and efficient algorithms. To date, most methods proposed for adverse drug interaction surveillance focus on disproportionality analysis, although a recent study proposed that the reported clinical and pharmacological information is also useful for systematic screening of adverse drug interactions.

Objective: The purpose of this study is to identify and describe key elements in adverse drug interaction safety signals.

Methods: Altogether 137 case reports from three previously published safety signals of suspected adverse drug interaction were re-evaluated using an operational algorithm for causality analysis of drug interactions; the Drug Interaction Probability Scale (DIPS). Reports in the WHO Global ICSR Database, VigiBase, and their corresponding original files were analysed, examining whether the DIPS elements were registered. The retrieved case information was specified as being listed in the structured fields, free text and, in total. In addition, information not covered by DIPS, such as explicit notifications of a suspected drug interaction by the reporter or the pharmacovigilance centre was also registered.

Results: As expected from the data used in this analysis, the most frequently fulfilled DIPS elements were: objective evidence (such as ADR) of a drug interaction (137 cases; 100%). Other frequent elements were (ranked order) plausible time to onset (53 cases; 38%), and resolution of the ADR after terminating the drug inducing the interaction (10 cases; 7%). Ten cases (7%) fulfilled both a plausible time to onset and resolution of the ADR after stopping the drug. Positive rechallenge was only reported in 3 cases (2%). For 32 cases additional information was reported in free text in the original files that were not available in VigiBase. A suspected drug interaction was noted by the reporter in 47 original cases (35%) and more than 80% of these were assessed as a possible or probable drug interaction according to the DIPS classification. Among cases without notes of suspected interactions were 58 original reports (64%) assessed as possible (56 cases) or probable (2 cases).

Conclusions: A plausible time to onset pattern and resolution of the ADR after withdrawal of the drug inducing the interaction frequently strengthened the suspected causality of a drug interaction. Particularly strong cases were those containing both these key elements. Since this information is often available in structured format, it could potentially be used to automatically highlight strong cases in firstpass screening. Finally, this analysis also demonstrated the importance of free text where particularly relevant clinically details such as timeliness, severity, resolution of the reaction after withdrawal of the drug inducing the interaction, possible alternative causes, and dosage changes are available.