Anta att en räddningsledare finner att en person, vilken som helst, eller att en civil insatsperson, CIP, påbörjat en räddningsinsats i väntan på att räddningstjänsten ska anlända. Anta vidare att räddningsledaren i denna situation uppmanar personen eller CIPen att fortsätta den påbörjade insatsen.

Den kort redogjorda situationen ovan är en faktiskt existerande situation runt om i landet, och öppnar upp för flera olika rättsligt relevanta frågor i samband med en räddningsinsats. En av dessa frågor avser vem som har arbetsmiljöansvaret i den uppkomna situationen.

I den föreliggande studien fokuseras på ansvarsbegreppet som sådant, på de rättsliga reglerna om arbetsmiljöansvar och på de rättsliga förutsättningarna för arbetsmiljöansvar i de nya samverkansformer för räddningsinsatser, som inkluderar frivilliga och ideella aktörers deltagande. Fokus i studien är i den senare delen riktat mot vem som ansvarar för vilken del av arbetsmiljöansvaret, gentemot vem. Därvid diskuteras de påföljder som kan aktualiseras. Skadestånd, som redan har studerats i Några ansvarsfrågor avseende aktörer, i synnerhet frivilliga, som deltar i räddningsinsatser, utgör därvid en påföljd, men är det en påföljd som är relevant i arbetsmiljösammanhang?

När frivilliga och ideella aktörer agerar i en räddningsinsats, innebär det en brytning mot både tidigare organisering av räddningsinsatser och tankar om organiseringen av räddningsinsatser. De nya samverkansformerna avseende räddningsinsatser utmanar rådande reglering. Detta gäller inte minst regleringen av ansvarsfrågor av vitt skilda slag.  En fråga som därvid pockar på uppmärksamhet är, i vilken mån det förekommer rättsliga regleringar som i allt för hög grad begränsar möjligheterna till att utveckla de framväxande frivillighetsinitiativen. 

I denna rapport behandlas främst frågor avseende arbetsmiljölagens tillämplighet i situationer där frivilliga deltar i räddningsaktioner i Sverige. Vilka arbetsmiljörättsliga skyldigheter föreligger för de inblandade i denna situation och har det någon rättslig betydelse om de frivilliga är organiserade i ideella föreningar?

Rapporten grundar sig i ett traditionellt rättsvetenskapligt angreppssätt, där olika rättskällor i form av lagstiftning, annan rättslig reglering, förarbeten, rättspraxis och doktrin studeras.

Syftet med rapporten är således att studera vem i en räddningsinsats som, enligt svensk rätt, ansvarar för vilken del av arbetsmiljöansvaret, gentemot vem. Syftet förutsätter ett fokus på ansvarsbegreppet som sådant, på de rättsliga reglerna om arbetsmiljöansvar och på de rättsliga förutsättningarna för arbetsmiljöansvar i de nya samverkansformer för räddningsinsatser, som inkluderar frivilliga aktörers deltagande. Särskilt fokus riktas i rapporten mot de så kallade civila insatspersonerna (CIP).

Av vad som sägs i förarbetena till lagen om skydd mot olyckor skulle man kunna dra slutsatsen att den kommunala räddningstjänsten bär ett arbetsmiljöansvar under hela tiden vid en olycksplats. Frågan är emellertid om detta är en avsedd tolkning. I praktiken är det dessutom knappast praktiskt möjligt att realisera ett sådant ansvar innan räddningstjänsten kommit fram till den aktuella skadeplatsen.

Avslutningsvis behandlas även frivilligorganisationer i form av ideella föreningar och särskilt frågan om sådana ideella föreningar kan bära ett primärt arbetsmiljöansvar för de frivilliga som befinner sig på olycksplatsen.

Det är inte ovanligt att det i försäkringar förekommer villkorsundantag för skador orsakade av terrorhandlingar. I det följande diskuteras dels i vilken mån en terrorattack kan betraktas som en force majerurehändelse, dels tolkningen av konkreta försäkringsvillkor i ljuset av den straffrättsliga regleringen av terrorism. Det följande är skrivet främst ur ett svenskt nationellt perspektiv.

I samband med allvarliga olyckshändelser är det viktigt att räddande åtgärder snabbt sätts in. Eftersom befolkningen i Sverige är ojämnt fördelad är det en utmaning att upprätthålla ett tillfredsställande och likvärdigt skydd över hela landet. Det är förenat med svårigheter att i praktiken organisera en effektiv och heltäckande räddningstjänst samt ambulansverksamhet. Det har de senaste åren gjorts olika försök att förbättra möjligheterna till snabbare hjälp i framför allt glesbygdsområden. Som en följd av detta finns det numera nya aktörer i närområdet som kan vidta vissa basala åtgärder för att därigenom förhoppningsvis kunna rädda liv samt värdefull egendom från att förstöras. I dessa försöksverksamheter, försöker samhället och enskilda hantera räddningsinsatser samt skydd mot olyckor på ett mer effektivt sätt än tidigare. I ett av försöken samverkar offentliga organisationer med varandra – med befintliga resurser – genom s.k. sambruk, i en annan försöksverksamhet involveras lokala företag samt privatpersoner på olika sätt i räddningsinsatser.

De i rapporten beskrivna privatpersonerna benämns trygghetspersoner eller förstärkta medmänniskor.  Dessa frivilliga ställer upp för att rädda och hjälpa andra, men de har ett förhållandevis svagt skydd i den mån det uppstår skador i samband med en räddningsinsats. Dessa frivilliga riskerar att skada sig själva eller sin egendom vid en insats. De riskerar även att bli skadeståndsskyldiga mot den person som de uppfattat som nödställd och/eller annan skadelidande i den mån trygghetspersonen orsakat skadan genom vårdslöshet i samband med räddningsinsatsen.

Initiativen med nytillkomna räddande aktörer har skapats inom de befintliga rättsliga regleringarna,  utan stöd av någon särskilt anpassad lagstiftning. Generellt betraktat saknas lagstiftning i Sverige angående olika frivillighetsinitiativ. Av den i rapporten beskrivna rättsutredningen torde vi kunna dra slutsatsen att lagstiftaren, med något undantag, inte ansett det nödvändigt att reglera olika former av frivilligarbeten. Det senare kan vara positivt i och med att det öppnar för möjligheter till nya initiativ. En sannolik nackdel med att frivillighetsverksamheten är oreglerad är att de personer som, likt de ovan beskrivna trygghetspersonerna, gör en insats för sina medmänniskor måste bära en betydande egenrisk för uppkomna skador. En metod att stärka skyddet för denna grupp med frivilliga vore att förbättra deras försäkringsskydd.

En rättsfallskommentar till NJA 2012 s. 1095. Hur ska det rådande formkravet vid fastighetsköp tolkas, i de fall avtalsparterna undertecknar köpehandlingen vid olika tillfällen? Vid vilken tidpunkt uppstår bundenhet för parterna?