Detta kapitel handlar om just viljan att förebygga konflikter och att skapa gemenskap och sammanhållning och hur denna vilja har gestaltats i olika tider. Dagens debatt om utanförskapets problem och de olika interventioner som följer i dess spår har påfallande likheter med debatten om den ”sociala frågan”, som den fördes under det sena 1800-talet. Den sociala frågan, nu som då, handlar om hur alla människor ska fås med på resan in i det framtida välfärdssamhället – där en rad interventioner riktas mot de delar av befolkningen och de geografiska områden som fallit utanför samhällsgemenskapen (Petersson m.fl. 2015). Utifrån en genealogisk belysning ägnar vi oss i kapitlet åt att spåra den samtida förståelsen av utanförskapets problem, med särskilt fokus på hur det relateras till städernas mångetniska periferier, bakåt i tiden, närmare bestämt till den senare delen av 1800-talet och just debatten om ”den sociala frågan”.

Kapitlet är upplagt enligt följande: Inledningsvis redogör vi för huvudlinjerna i en genealogisk ansats, där vi argumenterar för värdet av att göra en genealogisk spårning, för att åskådliggöra hur samtida problembilder knyter an till skilda historiska praktiker. Därefter presenteras i tur och ordning de historiska praktiker som bildar en historisk fond för samtida förståelser av det så kallade utanförskapsproblemet; det tidiga 1800-talets kristna filantropi; det sena 1700-talets husförhör; det sena 1800-talets räddningsprojekt i form av Frälsningsarmén samt idén om det lokala samhällets Gemeinschaft. Efter denna genomgång närmar vi oss samtiden med fokus på återkomsten av dessa historiska praktiker som kan skönjas i form av nutida strävanden efter mobilisering av lokala krafter och uppslutning bakom gemensamma värden. Detta som uttryck för en gemensam vilja att skapa sammanhållning och ordning i en tid av hot, splittring och osäkerhet.

Huvudsyftet med detta kapitel är att problematisera de föreställningar om lärande och elevcentrering som utgör grunden i dagens berättelser om skola och utbildning. Det sker mot bakgrund av att begreppet lärande under de senaste årtiondena blivit ett självklart inslag - eller kanske till och med etablerats som en dogm - i talandet, skrivandet och tänkandet om oss själva, andra människor, utbildning, arbetsliv och samhället

Förutsättningarna för att organisera de nordiska lärarutbildningarna har förändrats under de senaste åren eftersom utbildningarna har blivit en del av ett större europeiskt projekt, nämligen Bolognaprocessen. Denna process syftar emellertid inte till att all lärarutbildning ska bli lika. Den syftar i stället till att göra Europas högre utbildningar, och därmed också lärarutbildningarna, jämförbara genom införandet av en gemensam utbildningsstruktur med tydliga och jämförbara examina på tre olika nivåer, nämligen utbildning på grundnivå, på avancerad nivå samt på forskarnivå. För att möjliggöra jämförelser ska målen för alla europeiska lärarutbildningar uttryckas i termer av lärandemål som ska ange vad medlemsländernas studenter förväntas kunna, förstå och vara i stånd att göra efter ett helt utbildningsprograms eller en enskild kurs slut.

Syftet med kapitlet har inte varit att diskutera Bolognaprocessen som sådan utan snarare att visa att Bolognaprocessen ur ett styrningsperspektiv kan uppfattas som mer än en pedagogisk process. I termer av lärandemål fungerar den nämligen också som ett politiskt verktyg i formandet av samtidens nationella och europeiska identiteter samt i formandet av samtidens Europa som föreställd gemenskap.

Inom samtidens berättelse om Europeisk utbildningspolitik betraktas livslangt lärande och den sociala dimensionen som centrala begrepp för att göra det möjligt att förverkliga den vision, EUROPE 2020 om ett framtida Europa med "smart, hållbar och inkluderande tillväxt", som antogs i 2010 (COM, 2010, s.1). I denna berättelse betraktas det livslånga lärande som en förutsättning för såväl samhällets som individens lyckosamma utveckling samt för att skapa ett gott samhälle, demokratisk förståelse och ett aktiv medborgerligt deltagande (London Kommuniké 2007).

The purpose of this study is to investigate the reinstatement of community as a historical practice and governmental technology in contemporary political discourses of European Union (EU), and more specifically in the context of higher education including the education and training of teachers in the Nordic countries. Our focus is not educational policy as a base for ways of thinking about and organising education in Europe, but as a base for ways of thinking about and constructing Europe as a community (Nóvoa, 2004; Larner & Walters, 2004). To do this we use a genealogical method inspired by Michael Foucault, exploring the system of reasoning that orders contemporary political discourses and policies in the early 19th and the turn of the 21st Century (Foucault, 2004).

The concept of dialogue as an ideal for face-to face relationships in education has a long history in Western societies. Dialogue, however, does not only opeate in face-to-face relationships but also between collective subjects such as national states. The focus of this chapter is to discuss the operation of dialogue as a governmental practice in the construction of the contemporary European Higher Educational Area (EHEA) as a transnational political space. In this context the Bologna Process, as an expression of the rationalities of Open Method of Coordination, operates as a goal directed machinery or, as we prefer to call it, as a dialogic dispositive for the governmentalisation of Europe as a transnational political space. Dialogue operates as a means to reaching a form of unity in diversity considered inevitable if the hope for a future Europe with smart, sustainable and inclusive growth and with high levels of employment and social cohesion is to be realised. Consequently, a theme of salvation is inscribed into this hope for the future.

This article reveals how templates that emerge from opaque albeit often inclusive policy processes in transnational forums (EU, OECD & the Bologna Process) affect education reform policy in Scandinavian countries, such as Denmark and Sweden. The open method of coordination is the mother template of the political technologies (standards, performance indicators, scorecards, best practices) that are instrumental in fashioning reforms. This template commits countries in consensus-making ways to comparison, and normalizes the competitive incentive of mutual peer pressure. The authors draw on post-Foucauldian governmentality-studies to scrutinize policy documents and literature on policy reform to display the forces make up reforms, which to date have not figured prominently in national debates.

n/a