Under det senaste decenniet har samtidshistorien blivit radioaktiv. Det går idag att påstå vad som helst om historiska händelser på sociala medier utan att bli motsagd. Som att Förintelsen i själva verket var Sveriges ansvar. Eller att Ukraina överföll Ryssland 2022. Den sortens propaganda får själva verkligheten att svaja. Och historieförfalskningen har blivit ett politiskt vapen. Som flera historiker och specialister på psykologisk krigföring återkommer till är målet med desinformationen inte att i första hand propagera för en viss ideologi eller politisk linje utan att underminera tilltron till fakta över huvud taget. Om inget är sant kan vad som helst vara det. Sverigedemokraternas ihärdiga och tyvärr mycket framgångsrika försök att smutskasta socialdemokraterna i sociala medier och Trumps återkomst till Vita Huset är väl de mest aktuella och mest talande exemplen på det. Vad är då sant? Finns det ens något som heter ”objektiv sanning”? Jodå, det finns gott om viktig historisk forskning, och det går att skilja agnarna från vetet. Om historikerna själva får komma till tals. Men hur ska sådana röster skära genom bruset? Hur ska den ”vanliga läsaren” kunna slå fast vad som faktiskt har hänt? I den här volymen möter vi några av Sveriges mest kända historiker som resonerar om just detta. Vad gör historieförfalskningen med oss? Och vilket är historikernas eget ansvar?

I detta kapitel riktas sökljuset på den konservativa och radikalnationalistiska högerns angrepp mot universiteten, forskarna och de intellektuella. Föraktet, trakasserierna, hatet och hoten som allt oftare slår emot forskare och lärare, i synnerhet om de ägnar sig åt genus, sexualitet, etnicitet, klimatfrågor, migration eller kontroversiella delar av vår historia, utgör idag den ena flanken i en ideologisk rörelse där den andra flanken består av verklighets- och historieförfalskning. Att rörelsen vuxit sig stark beror delvis på att den framställer sig som ett värn för den akademiska friheten, som enligt rörelsens megafoner är på väg att undergrävas av vänstervridna forskare och dogmatiska studenter.  I diskussionen om kancelleringskulturen är emellertid åberopandet av den akademiska friheten och demokratin en avledande manöver. Saken handlar inte om eldfängda studenters överdrivna kritik av makthierarkier, rasism, sexism, homofobi och kolonialt förtryck, inte heller om lärares undersökningar av hur sådana fenomen format samhällsordningen. Den pådrivande rörelsen finns bland konservativa tankesmedjor, mediahus och oligarker som lägger ner avsevärda ekonomiska resurser på att tygla kunskapssökandet så att det blir svårare att beskriva maktens baksida. I förlängningen hägrar ett utbildningssystem där de unga generationerna som passerar genom skolor och universitet får det svårare att varsna möjligheten att tänka sig ett annat samhälle än det rådande.

Traditions of religious and philosophical thought teach that the universal cannot be represented. Since universality is universal, any effort to bring it into form and language, to make it concrete, put a face on it or name it, will inevitably betray its very universality. Literature and aesthetic practices more generally have ways to evade the impossibility of representing universality by instead capturing or conjuring forth its emergence, so as to make it appear to the reader, viewer or audience as a transient event or effect. This chapter explores the ability of literary and aesthetic works to perform and present universality in the context of collective political protest. It first delineates a trajectory of historical, political and aesthetic statements and performative actions in which universal values are made concrete through collective embodiment. Subsequently, the chapter turns to the poet and artist Amira Hanafi’s Dictionary of the Revolution. A digital hypertext, Hanafi’s work exemplifies contemporary electronic literature and non-linear writing, and is characterized by compelling ambiguities: authorship is both individual and collective, contents are at once sociological and conceptual, and the work itself is circular rather than linear, so as to traverse or reiterate the Egyptian Revolution associated with Tahrir Square, from evermore narrative and experiential perspectives. As I will argue, universality here emerges through multiplicity, a multiplicity that transgresses artificial boundaries and constraints that seek to pin it down in code, language and form, and one that ultimately offers an idea of the mysterious sovereignty of the people and perhaps of universality as such.

Panelsamtal från TfL-dagarna ”Kanon och nation”, 28 november 2024. Samtalsledare: Frida Beckman, panelister: Carin Franzén, Stefan Helgesson och Stefan Jonsson

This article analyzes the 2022 Swedish governmental initiative to establish an official state-sponsored canon of Swedish culture. The initiative is discussed in relation to organic canon formations as occurs in the writing of literary history. It is analyzed in relation to three conceptual clusters: 1) aeshetic infrastructures; 2) cultural politics of nationalism; 3) Roland Barthes's concept of contemporary myth and ideologies. By relating the political initiative to these contexts and concepts, the article is able to demonstrate the political and ideological program that presents itself in the guise of a national canon, and it exposes the contradiction between such a project and serious scholarship in the humanities and literary studies.   

Based in part on interviews and fieldwork, this article analyzes how artworks produced during the Ukrainian Revolution (2013–2014) present the political emergence of the Ukrainian people as a collective fused by bonds of solidarity. At first characterized by a strong universal thrust, presenting a boundless democratic anticipation, this solidarity was subsequently contained by religious-political traditions and specific forms of self-sacrificing and masculinist nationalism, often projected as a revolutionary utopia in its own right, which has been operationalized in the defense against Russia’s invasion. To substantiate the argument, the text analyzes numerous artworks from the Ukrainian Revolution. These interpretations demonstrate how aesthetic acts contribute to the production of bonds of solidarity that transcend existing modes of political and cultural representation of Ukraine.