Comics have been lauded for their ability to represent different aspects of the human condition, conveying emotion and experience through imagery and text–in other words, move the reader. Through combinations of words and pictures–or imagetext–the visual and textual elements of the comics medium enable different readers to engage with comics differently, on the reader’s own terms. Because, both as readers and learners, we are different, we perceive differently, and we enjoy differently. Imagetext speaks to us in ways that differ from traditional prose or film, and this diversity is one of the reasons behind the growing interest in the educational potential of comics over the past two decades. This introduction presents some key ideas behind Comics and Norm-Critical Pedagogy, as well as provide a short presentation of the chapters in the collection.

Under 1970-talet svepte vänstervindar genom Sverige – och rakt in i seriernas värld. Plötsligt fylldes rutorna av klasskamp, befrielserörelser och onda direktörer, men också fascistiska statskupper och blågul slavhandel. Orättvisorna hemma och ute i världen fick pratbubblorna att koka och försäljningssiffrorna att gå i taket. Till och med de mest kommersiella serierna ägnade sig åt revolutionsromantik och internationell solidaritet. För att inte nämna en och en annan slängkyss till Mao eller Fidel Castro.

I Kamrat Bamse tar serieforskaren Robert Aman med oss till en tid då serierna stod mitt i samhällsdebatten. Vi får möta ett Sverige i en politisk och social brytningstid genom några av tidens mest inflytelserika serier: Bamse, Johan Vilde, Mystiska 2:an och Tumac. Här sitter åsikterna på första parkett, paketerade i ett format som når långt utanför de politiska rörelsernas vanliga kretsar.

Why does Johan Vilde testify about Sweden’s involvement in the transatlantic slave trade? Why do the young Stockholm sons, Stefan and Sacho, in Mystiska 2:an discuss class society and commercialism on their way back home from school? And why does the Phantom start a co-operative society in the jungle and act as a mouthpiece for Prime Minister Olof Palme? And in reverse: why is it almost impossible to imagine Spider-Man, Tintin, or Archie ruminating about trade union issues, gender equality on the labour market, or taking a stand against the apartheid regimes in Southern Africa?

New Left Comics examines the leftist radicalisation in Sweden during the decade immediately succeeding 1968 through the lens of comic books. It looks at four of the most popular and widely read comic books and graphic novels—Johan Vilde, Tumac, Mystiska 2:an, and The Phantom—between 1968 and 1980, and uncovers the ways in which writers and artists used mainstream comics as a medium to teach and inform readers about various forms of injustices and inequality—as well as utopian futures—by adding social, political, and economic comments.

This topical and engaging volume in the Global Perspectives in Comics Studies series will be of interest to researchers and students of comics studies, literary studies, visual art studies, cultural studies, media studies, and sociology. It will also be useful reading for a wider academic audience interested in discourses around world politics, politics and media, politics and popular culture, and comics traditions.

Rune Andreásson’s hero Bamse, the world’s strongest bear, stands as one of the most recognisable and successful comic book characters in Sweden. The comic is renowned for its social pathos, aiming to impart values considered positive. This article critically analyses the ideological content of the comic during the 1970s. It argues that Bamse serves as a prime example of what has been classified as politicised children’s literature in the wake of 1968. Throughout these formative years of the comic book, Bamse’s adventures revolve around issues of class struggle, international solidarity and anti-consumerism – concerns that, in other titles from the same period, contributed to their popularity. In essence, Bamse embodies a socialist ethos that was commercially viable at the time.

Om det är en glosa förstagångsbesökaren till en fransk seriefestival har med sig hem i bagaget så är det ”dedicace” – eller ”signering” i svensk översättning. Begreppet går också hand i hand med kommersialismens allt starkare grepp om den franska seriescenen, en kritik som vädrats i samband med ungefär varje Angoulêmefestival sedan 70-talet. Och visst är de tätt sammanflätade, varan och reklamen, väl illustrerat av Lucky Luke-burgaren som festivalsponsorn Quick erbjuder hungriga Angoulêmebesökare, sida vid sida med namn på serieskapare – en annan lockvara –följt av hålltider under den magiska rubriken ”Dedicace”, som på franskt manér är skrivet i versaler. Synen är lika påfallande i Angoulême som mindre ansenliga festivaler i någon av landets många avkrokar. Men också varje seriebutik som lockar kunder genom att erbjuda signeringstillfällen. 

The story of one of France’s most influential publishing houses was almost over before it had even begun. Founder Jean-Louis Gauthey had started on a small scale. Barely 20 years old, he founded Cornélius in 1991 while helping out at a small printing house in Pigalle, one of Paris’s more notorious entertainment districts. The first product to bear the Cornélius name was a screen-printed and varnished cardboard puppet featuring Robert Crumb characters. Gauthey brought them to the festival in Angoulême hoping to earn a buck, but the sales were a failure. The discerning Angoulême audience considered the price tag far too high. 

En röd tråd kan skönjas genom hela Rolf Gohs (1933–2020) konstnärskap. Oavsett om mediet är serier, film eller fotografi står alltid barnet i centrum. Därtill återkommer temat om ungdomligt kamratskap som ständigt utspelar sig med Stockholms gator som scen. Hans debutfilm, den prisbelönta Statyetten, inspelad 1958, kretsar kring en pojke och en flicka vars vänskap prövas när flickan förälskar sig i en statyett hon hittar hos en antikhandlare i Gamla stan. Hans andra film, Rebellen, fokuserar på två pojkar som leker krig vid Engelbrektskyrkan på Östermalm, där en av pojkarna bär på traumat från att ha flytt från Ungern. Exiltemat återkommer i en senare film, den kritikerrosade Mario, som handlar om en syditaliensk pojke som ensam anländer till Stockholms Centralstation i väntan på sin försenade far. Filmen nådde svenska vardagsrum i december 1967 när SVT valde att visa den.