Under de 300 år som barnhuset tog emot barn kom ungefär 83 000 barn att skrivas in där. Det var synen på dessa barns plats i samhället och derasbehov som formade vad barnhuset blev för slags institution.Vilka var barnen, varifrån kom de och varför hamnade de på barnhus?

För att locka vuxna att ta hand om de intagna barnen behövde Allmänna Barnhuset skapa incitament. Främlingar som gjorde en insats blev belönade, men det kunde också handla om att understödja anhöriga att behålla barnen hos sig.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset har bestått genom seklerav samhällsomvandling. Många kan berätta om enskildabarnhusbarns öden och det finns studier av avgränsadeperioder i institutionens förflutna. Den här boken är första försöket att teckna såväl stiftelsens som barnens historiafrån 1600-tal till 2000-tal. I denna inledning presenteras antologins övergripande utgångspunkter.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset har under 400 år varit en central aktör inom svensk barnavård – en institution som genomgått omvälvande förändringar i takt med samhällsutvecklingen. I denna antologi, med forskare och författare från olika områden, utforskas barnhusets utveckling från 1600-talet fram till modern tid.

Genom att analysera barnhusets roll i olika välfärdsregimer, barns skiftande levnadsvillkor samt debatter om huruvida barnhuset var en angelägenhet för Stockholms stad eller staten, ges en mångfacetterad bild av hur synen på barn och deras behov har förändrats över århundradena. Boken sätter barnhusets verksamhet i ett internationellt perspektiv och jämför hur liknande institutioner fungerade i Europa från medeltiden fram till 1900-talet. Vidare behandlas barnhusets ekonomi, de incitament som skapades för att engagera fosterföräldrar och ammor, samt hur den svenska pediatriken utvecklades i och kring barnhuset.

Allmänna Barnhusets verksamhet nådde ut i stora delar av landet och har efterlämnat ett rikt kulturarv i våra arkiv. Genom personliga berättelser från barnhusbarnen och analyser av barnavårdens reformer illustreras hur organisationen både anpassat sig till och bidragit till samhällsutvecklingen. 

För första gången görs ett försök till en helhetsbild av både Stiftelsen Allmänna Barnhuset och barnhusbarnens historia. Insatserna för de barn som föräldrar och anhöriga inte kunnat, velat eller fått ta hand om har skiftat över tid, men barnhuset har alltid varit en aktör i detta arbete. 

There is a shortage of foster carers in many countries, which means that, in addition to retaining active foster carers, social services must strive to recruit new ones. This study examines how great the interest in becoming foster carers is amongst the general public and what characterizes people who express such an interest. Data were collected through a survey responded to by 2106 members of the Swedish citizen panel, aged 25–64, and recruited on a probability basis. Due to its hesitant approach to placing many children in the same foster home, Sweden is perhaps even more dependent than other countries on the recruitment of new foster carers and therefore serves as an interesting example. The analysis focuses on the small group of respondents, who say that they are likely to apply to become foster carers in the future, the reasons for why they have not done so already and on the factors that might further increase their inclination to become foster carers. Conceptualizing fostering as a hybrid between work, family life and voluntary services, we discuss the implications of the fact that 50% of these respondents express an interest in fostering as an alternative to employment and the fact that almost as many rated a lasting relationship with the child as important for their inclination to foster.

Communicating with foster carers and providing them with adequate financial support and assistance hasbeen identified as important in the recruitment of new foster carers. In Sweden, such support can beprovided by local authorities, private agencies, or public intermediary organisations formed throughinter‐municipal cooperation. Through interviews with inter‐municipal organisations, local authorities, andfoster carers, this article examines the costs associated with fostering and the types of support foster carersvalue. It also explores how the involvement of a third actor—an inter‐municipal organisation—impacts thesecosts and the support provided. The findings show that foster carers seek to avoid financial loss due tofostering and attribute different meanings to various forms of financial support, which may help them tonegotiate additional compensation. Moreover, some relationships linked to the fostering role are perceivedas burdens or costs, requiring support to manage. As a third actor, inter‐municipal organisations providefoster carers with assistance in managing the costs associated with the fostering role. 

For children identified by social services as needing out-of-home placements, foster care is the preferred option. However, the number of people engaging in fostering is insufficient, which creates a shortage in many countries. Using a community sample survey with approximately 2000 Swedish respondents aged 25–64, this article addresses the question what prevents people from becoming foster carers. Overall, respondents reported a generally positive perception of fostering as a child welfare measure. However, a moderate level of knowledge about fostering was a slightly stronger predictor of a reported intention to becoming a foster carer than extensive knowledge. When asked why they had not engaged in fostering, respondents identified a lack of time or space as the most significant barriers. Additionally, uncertainty regarding their own ability to meet the needs of a placed child, as well as concerns about the availability of support from social services, were also rated as important factors. Future strategies for recruiting foster carers should therefore focus on clearly articulating the requirements of foster carers and not only ensuring the availability of support but also effectively communicating this support in recruitment campaigns.

För barn som enligt socialtjänsten behöver placeras i samhällsvård utgör familjehem den primära placeringsformen. Antalet personer som kan tänka sig att bli familjehem är dock otillräckligt, varför det råder brist på familjehem i många länder. Artikeln undersöker frågan vad som hindrar människor från att bli familjehem. Analysen bygger på en enkät riktad till allmänheten som besvarades av ca 2000 svenskar mellan 25 och 64 år. Överlag gav respondenterna uttryck för en positiv syn på familjehemsplacering som barnavårdsåtgärd. En bedömning av den egna kunskapen om familjehemsuppdrag som måttlig visade sig vara en starkare prediktor för rapporterad intention att bli familjehem än en bedömning av den egna kunskapen som hög. Brist på tid och brist på plats i bostaden rankades som de främsta skälen till att respondenter inte hade sökt uppdrag som familjehem. Osäkerhet beträffande den egna förmågan att möta barnets behov liksom oro gällande socialtjänstens stöd rankades också som viktiga faktorer. Framtida strategier för att rekrytera familjehem bör fokusera på att erbjuda tydliga beskrivningar av vad som förväntas av familjehem. Vidare bör det i rekryteringskampanjer tydligt kommuniceras vilket stöd som erbjuds familjehem.

This chapter explores what it means for adults to claim child rights. Focussingon activism against institutional child abuse, it considers the question of whathappens to the mobilisation of child rights discourse when the person claimingthose rights is no longer a child. In other words, how is the concept of childrights used retrospectively and what does this reveal, both about childhood andabout child rights? The chapter begins with the contention that childhood needsto be understood as not only a concept that speaks to the lives of children,their experiences, and their place within the social structure. Rather, we suggest that a more expansive view enables recognition of the enduring significanceof childhood in adults’ lives. We illustrate this argument with examplesof the formation of collective identities based on childhood experiences, beforeturning to the ways that child rights are marshalled by adults in activism, incommissions of inquiry, and in the legal sphere. Throughout the chapter, we consider issues of temporality. We explore the ways in which adult survivors ofchildhood abuse retrospectively claim rights denied to them in the past and weexamine how activism, official inquiries, and legal mechanisms position adultsin relation to their childhood selves. We then consider some of the dilemmasthat arise with retrospective rights claims; particularly questions of retroactivityin relation to responsibility and redress for past abuse. Finally, we explorethe temporal repositioning of childhood and how past and present is bridged.This occurs through survivor activism and, in more formal mechanisms such asinquiries, by focussing on how people are represented as child victims in the pastand survivors in the present.