Kapitlet belyser, med utgångspunkt i Liljevalchs konsthall från 1916 samt dess tillbyggnad från 2021, relationen mellan det offentliga samtalet i media och översiktslitteraturen ur ett historiografiskt perspektiv. Efter ett blandat mottagande av den samtida pressen har Carl Bergstens Liljevalchs kommit att betraktas som ett finstämt exempel på måttfull klassicism uppförd med modern teknik – i kontrast till nationalromantikens robusta tegelarkitektur. Arkitekturhistorikerna, som blickar bakåt med facit över utvecklingen framåt, menar att konsthallen genom sin enkelhet i formspråk och rationella konstruktion med en stomme av armerad betong förebådar både tjugotalsklassicismen och funktionalismen. Eftermälet om konsthallens arkitektur har formats av en rad röster, där den ”vinnande” diskursen fortsatt att reproduceras till en allt tydligare samstämmighet. Hur den strama tillbyggnaden i rå betong av Gert Wingårdh, efter såväl positiv som negativ publicitet, kommer att uppfattas av framtida arkitekturhistoriker återstår att se, men troligen kommer det uppstå någon slags konsensus baserad på de mest tongivande kritikernas omdöme.

I regeringspropositionen Politik för gestaltad livsmiljö från 2018, kopplas arkitekturen till frågor om kvalitet, hållbarhet och demokrati. Men vad innebär egentligen en ”omsorgsfullt gestaltad livsmiljö” och hur kan det omsättas i praktiken? Är de sociala, upplevelsemässiga kvaliteterna förenliga med resurseffektiva lösningar? Hur hanterar man energikraven utan att göra avkall på andra arkitektoniska värden?

Byggsektorns materialtillverkning och uppförandeprocesser står för en betydande del av klimatavtrycket, men även energiförbrukningen i våra bostäder. Energin, som i Sverige används för att värma upp våra hem under höst, vinter och vår samt för att skapa svalka under sommaren, är resurskrävande. Därför är energiförbrukning i relation till en behaglig inomhustemperatur i våra bostäder, men också upplevelsen av boendekvalitet viktigt att lyfta fram. Om inte byggnadernas orientering, design och installerad energiteknik svarar mot de boendes förväntningar, kan det även i lågenergihus leda till att kylanläggningar installeras – vilket motverkar syftet att sänka energiförbrukningen.

Med utgångspunkt från tidigare forskning och konkreta exempel på passivhus i Linköpings Vallastaden vill vi här peka på några utmaningar i skärningspunkten mellan arkitektur, hållbarhet och boendekvalitet.

In this article the homes of two pioneers of the Modern Movement are in focus – Swiss-French Le Corbusier (1887-1965) and Swedish Sven Markelius (1889-1972). They both belonged to a progressive avant-garde and contributed to a radical change of architecture and urban planning through several polemical texts, exhibitions and projects in an international context. In 1934 Le Corbusier designed a multi-storey building at 24 Rue Nungesser-et-Coli in Paris, while Sven Markelius’ collective house (Kollektivhuset) at John Ericssonsgatan 6 in Stockholm was constructed in 1935. In my study I analyze the two interiors through the concepts of space, rhetoric and identity. Different experimental aspects, with a strongly developed sense of spatiality and aesthetics, are clearly reflected in these domestic spaces. Furthermore, my study shows that, in addition to verbal and visual rhetoric in manifestoes such as Vers une Architecture and acceptera, the architects’ own homes can be interpreted as spatial rhetorics, challenging the prevailing norms and patterns.

En arkitekt betraktar inte sällan sitt hem som en experimentverkstad, en möjlighet att i full skala omsätta sina egna idéer kring arkitektur och boende, utan att behöva kompromissa med en beställare. Det finns en rad rikt illustrerade s.k. coffee table-böcker som visar upp ansedda arkitekters hem, men anmärkningsvärt lite forskning kring detta ur ett kritiskt eller teoretiskt perspektiv. I den här artikeln belyser arkitekturhistoriker Anna Ingemark hur en av modernismens mest inflytelserika arkitekter, Le Corbusier, själv valde att iscensätta sitt liv. Genom att se närmare på ett par av hans egenritade bostäder får man en inblick i en mer personlig sfär – långt ifrån de grandiosa projekt eller radikala visioner han lanserade – och vilka drömmar han kom att förverkliga. De bärande exemplen är våningen på Rue Nungusser-et-Coli i Paris från 1934 samt fritidshuset Le Cabanon på Riverian som uppfördes 1952. I Le Corbusiers fall finns det dessutom ett unikt material i form av egna utsagor, vilka bidrar till förståelsen för hans uppfattning om hem och boende. Ingemark tar avstamp i följande frågor: Hur ser relationen ut mellan den arkitektursyn Le Corbusier förespråkade och utformningen av det egna boendet? Hur kom hans idéer till uttryck visuellt och materiellt? Vilka kvaliteter var i fokus? Och vad fyllde hans hem för funktion – var det en kreativ fristad, en fullskalig modell av modernismens idealbostad eller en iscensättning av en radikal arkitekts persona?

Ett byggnadsverk kan omedelbart kommunicera något till betraktaren eller brukaren –genom sitt uttryck, sin funktion och placering – men är dessutom en del av ett större sammanhang. Det är nästintill omöjligt att beskriva arkitektur utan att samtidigt ägna sig åt någon form av kontextualisering. En byggnads betydelse framträder inte sällan i sin kontext – vilken kan bestå av såväl stadsbilden som en historisk epok eller en arkitekturteoretisk ram. Man kan prata om en platsbunden kontext respektive diskursiv kontext, där den förstnämnda utgår från den fysiska miljön och den sistnämnda snarare kan kopplas till tankar och ideal. Tolkningen varierar och tyngdpunkten i en studie förskjuts, beroende på vilken eller vilka kontexter vi väljer att placera in objekten i. Kapitlet visar hur kontexten påverkar tolkningen, men tydliggör även hur man kan utföra en arkitekturanalys, med utgångspunkt i Bauhausskolans arkitektur i Dessau, ritad av Walter Gropius år 1925.