This article discusses the Swedish Truth and Reconciliation Commission for Tornedalians, Kvens and Lantalaiset (operating 2020–2023), with the aim of stimulating further research by relating it to the emerging literature on Nordic TCs tasked with documenting historical truth to promote accountability and social change, and by identifying some of the main challenges faced by this TRC. Originally a civil society truth initiative, the Commission was established as a government committee to investigate the ‘Swedification process’, i.e. assimilationist policies that have resulted in language loss and invisibility. Based on an analysis of the Commission’s terms of reference and reports, the study illustrates challenges that can arise when the transitional justice toolbox is used in consolidated democracies to document rights violations that have occurred over a long period of time. For example, the Swedish TRC was expected to comment on the accountability of relevant actors, a complex task as the policies under scrutiny were implemented at national, regional, and local levels, by actors representing both the state, the Church of Sweden, and a private foundation. The article provides an overview of the Commission's recommendations to the Swedish government and its Calls to Action addressed at several other actors, to facilitate international comparison.

Under 1900-talet förändrades förutsättningarna för barnhusets verksamhet genom reformer av den sociala barnavården. I det är kapitlet undersöks hur Allmänna Barnhusets roll omförhandlades i takt med välfärdsstatens framväxt och hur stiftelsen anpassade sig till nya samhälleliga förutsättningar.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset har bestått genom seklerav samhällsomvandling. Många kan berätta om enskildabarnhusbarns öden och det finns studier av avgränsadeperioder i institutionens förflutna. Den här boken är första försöket att teckna såväl stiftelsens som barnens historiafrån 1600-tal till 2000-tal. I denna inledning presenteras antologins övergripande utgångspunkter.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset har under 400 år varit en central aktör inom svensk barnavård – en institution som genomgått omvälvande förändringar i takt med samhällsutvecklingen. I denna antologi, med forskare och författare från olika områden, utforskas barnhusets utveckling från 1600-talet fram till modern tid.

Genom att analysera barnhusets roll i olika välfärdsregimer, barns skiftande levnadsvillkor samt debatter om huruvida barnhuset var en angelägenhet för Stockholms stad eller staten, ges en mångfacetterad bild av hur synen på barn och deras behov har förändrats över århundradena. Boken sätter barnhusets verksamhet i ett internationellt perspektiv och jämför hur liknande institutioner fungerade i Europa från medeltiden fram till 1900-talet. Vidare behandlas barnhusets ekonomi, de incitament som skapades för att engagera fosterföräldrar och ammor, samt hur den svenska pediatriken utvecklades i och kring barnhuset.

Allmänna Barnhusets verksamhet nådde ut i stora delar av landet och har efterlämnat ett rikt kulturarv i våra arkiv. Genom personliga berättelser från barnhusbarnen och analyser av barnavårdens reformer illustreras hur organisationen både anpassat sig till och bidragit till samhällsutvecklingen. 

För första gången görs ett försök till en helhetsbild av både Stiftelsen Allmänna Barnhuset och barnhusbarnens historia. Insatserna för de barn som föräldrar och anhöriga inte kunnat, velat eller fått ta hand om har skiftat över tid, men barnhuset har alltid varit en aktör i detta arbete. 

This chapter explores what it means for adults to claim child rights. Focussingon activism against institutional child abuse, it considers the question of whathappens to the mobilisation of child rights discourse when the person claimingthose rights is no longer a child. In other words, how is the concept of childrights used retrospectively and what does this reveal, both about childhood andabout child rights? The chapter begins with the contention that childhood needsto be understood as not only a concept that speaks to the lives of children,their experiences, and their place within the social structure. Rather, we suggest that a more expansive view enables recognition of the enduring significanceof childhood in adults’ lives. We illustrate this argument with examplesof the formation of collective identities based on childhood experiences, beforeturning to the ways that child rights are marshalled by adults in activism, incommissions of inquiry, and in the legal sphere. Throughout the chapter, we consider issues of temporality. We explore the ways in which adult survivors ofchildhood abuse retrospectively claim rights denied to them in the past and weexamine how activism, official inquiries, and legal mechanisms position adultsin relation to their childhood selves. We then consider some of the dilemmasthat arise with retrospective rights claims; particularly questions of retroactivityin relation to responsibility and redress for past abuse. Finally, we explorethe temporal repositioning of childhood and how past and present is bridged.This occurs through survivor activism and, in more formal mechanisms such asinquiries, by focussing on how people are represented as child victims in the pastand survivors in the present.

”All min strävan under denna skoldag – som ett jordeliv utgör – har varit att så mycket som möjligt främja det mänskliga broderskapets förverkligande på vår lilla jord.”

Med dessa ord sammanfattade Nelly Thüring (1875–1972) sin livsfilosofi när hon vid 94 års ålder blev intervjuad av Socialdemokratiska kvinnoförbundets tidskrift Morgonbris. Som resetalare hade hon varit med och byggt upp det nystartade kvinnoförbundet på 1920-talet. Hon blev en av de första kvinnorna i Sveriges riksdag. Genom att följa Thürings väg till riksdagen bidrar denna biografi med ny kunskap om socialdemokratiska kvinnors kamp för rösträtt och bättre levnadsvillkor.

Nelly Thüring var också aktiv inom teosofin, en esoterisk rörelse vars medlemmar vägleddes av en utopisk vision: det universella broderskapets förverkligande. När hon kandiderade till stadsfullmäktige i Göteborg på 1910-talet beskrev hon rörelserna för socialism, fred, feminism, nykterhet och vegetarianism som grenar på samma träd. Det tidiga 1900-talets esoteriska rörelser är idag mest kända för att ha inspirerat kulturpersonligheter som Hilma af Klint. Denna bok visar att Thüring – och många med henne – tillämpade sin teosofiska livsåskådning på sociala och politiska frågor.

”All I have strived for during this school day – that an earthly life amounts to – has been to do my utmost to promote the realization of human brotherhood on our little Earth.”

This is how Nelly Thüring (1875–1972), at the age of 94, summarized her philosophy of life in an interview with Morgonbris, a journal published by the Swedish Social Democratic Women’s Federation. During the 1920s, she had helped organizing local chapters of the recently founded Women’s Federation as a touring speaker. In 1922, she became one of the first female members of the Swedish Parliament (Riksdagen). By tracing Thüring’s path to Parliament, this biography contributes new knowledge about how Social Democratic women campaigned for female suffrage and better living conditions.

Nelly Thüring was also active in the Theosophical movement, an esoteric movement whose members were guided by a utopian vision: to realize the Universal Brotherhood. When she ran for municipal council in Gothenburg in the 1910s, she described the movements for socialism, peace, feminism, temperance and vegetarianism as branches of the same tree. The early 20th century esoteric movements are probably best known for having inspired cultural figures such as Hilma af Klint. However, this book shows that Thüring – among many others – applied her theosophical worldview to social and political issues.

I denna artikel behandlas Malmös Förening för Kvinnans Politiska Rösträtt från dess grundande 1903 till rösträttsreformen 1919/1921, då Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt hade uppnått sitt mål och ombildades. Eftersom ett samlat arkiv efter Malmöföreningen saknas baseras undersökningen på årsberättelser och namninsamlingar från den nationella paraplyföreningen, i kombination med tidnings- och tidskriftsmaterial. Särskilt intresse ägnas åt Malmö FKPR:s relation till Kvinnliga Diskussionsklubben. Tidigare lokala studier har framför allt behandlat den organiserade rösträttskampens första år. Här följs frågan om samarbete eller ej under en längre tidsperiod. I samband med Malmö FKPR:s bildande fanns medlemmar i diskussionsklubben som helt motsatte sig samarbete med vad som uppfattades som överklassdamer medan andra menade att samarbete var nödvändigt för att utöka kvinnors politiska rättigheter. I samband med masspetitionen 1906 ifrågasattes såväl samarbete som rösträtten som medel. Flera av klubbens tongivande medlemmar undertecknade dock petitionslistorna. Vid den följande namninsamlingen 1913–1914 var journalisten och socialdemokraten Elma Danielsson, som tidigare hade förespråkat partiledningens hållning att prioritera ett utvidgande av männens rösträtt, en drivande kraft. Detta är ett av flera exempel på hur förändrade förutsättningar på nationell nivå öppnade för utökat samarbete lokalt.

This article provides an overview of the development of the Malmö Association for Women’s Suffrage from its foundation in 1903 until 1919–1921 when a constitutional reform granted women the right to vote in parliamentary elections. By then the National Association for Women’s Suffrage had fulfilled its aim nationally and was reorganized to promote women’s suffrage internationally. Because no archive has been preserved from the local Malmö chapter, this article is based on annual reports from the National Association for Women’s Suffrage and petitions that have recently been digitalized, in combination with source material from the daily press and journals. The changing relationship between the Malmö Association for Women’s Suffrage and the Social Democratic Women’s Debating Society is of particular interest. Previous studies at the local level have mainly been concerned with the first years of organized suffrage advocacy. This article studies cooperation levels over a longer time frame. When the Malmö Association for Women’s Suffrage was founded, some members of the Women’s Debating Society were strongly against cooperation with what they termed ‘upper-class ladies’, while others regarded cooperation essential to promote women’s political rights. When a mass petition was organized in 1906, not only was the whole cooperation strategy questioned but even the very idea that suffrage was the most important tool for societal change. Nevertheless, several of the most influential members of the Debating Society signed the petition. During a second national petition for women’s political citizenship in 1913–1914, the Social Democrat journalist Elma Danielsson participated actively in the local campaign although she had previously promoted the official party line which was to prioritize men’s suffrage. This is but one of several examples of how changing circumstances at the national level rendered possible cooperation at the local level.