Mot bakgrund av samhälleliga förändringar är artikelns syfte att bidra med kunskap om hur en undervisningsdesign som utmärks av upplösta gränser mellan estetiska och mediala uttrycksformer, och som sätter berättelser i centrum, kan synliggöra och möjliggöra elevers individuella och kollektiva meningsskapande och uppmuntra till nyfikenhet och förståelse för andra och för andras berättelser, för att diskutera litteraturundervisningens möjligheter att stärka elevers förmåga att agera i ett demokratiskt samhälle som präglas av pluralism. I den undervisningsdesign som skapats tillsammans med 6 gymnasielärare i svenska och svenska som andraspråk har 96 elever fått samtala om och reflektera över berättelser i form av kortfilmer, dikter och bilder. Studiens empiriska material består av 71 tvärgruppssamtal och 250 individuella skriftliga reflektioner. Studiens resultat visar att när eleverna samtalar om berättelsernas innehåll använder de enledsstrategier som är formspecifika där de i samtal om filmer snabbt identifierar och landar i berättelsens tema, i samtal om dikter identifierar och landar i en känsla och i samtal om bilder beskriver bilden. När eleverna bli uppmanade att göra kopplingar till andra berättelser eller det omgivande samhället använder de kedjestrategier där de till exempel först beskriver en bild, sedan diskuterar handlingen och därefter lyfter fram en känsla. När eleverna använder egna erfarenheter kommer de längre i diskussionerna. Eleverna anser att dikter och bilder är utmanande eftersom formen är så kompakt. En annan orsak till denna upplevda svårighet kan vara en rådande skolideologi som ligger till grund för skolans litterära repertoar. Sammanfattningsvis visar resultaten att undervisningsdesignen skapar möjlighet att möta nya perspektiv.

Children's contemporary reading and media habits highlight the need for in-depth encounters with children´s literature in primary school reading instruction. The purpose is to contribute knowledge about teacher-led dialogic reading aloud to highlight and discuss the potential of both teaching formats and children’s literature in relation to shared reading. The research questions focus on teacher-led dialogic reading aloud in terms of organization, resources, communication, and student participation, as well as literary discussions. The research questions also concern teachers’ perceptions and motivations. The study draws on different theoretical approaches to reading, including envisionment building and text movability, metacognitive reading strategies, and various forms of reading. The methodology includes focused observations of four second-grade teachers. In addition to the aforementioned theoretical perspectives, the analytical framework includes factors related to teaching organization and communication. Additionally, semi-structured interviews with the teachers were conducted and analysed through qualitative content analysis. The analysis reveals that teacher-led reading aloud primarily occurs in whole-class settings, characterized by monologue and recitation, with limited dialogue/discussion. Digital projection of written text and visual illustrations plays a central role. The literary discussions are characterized by didactic choices involving metacognitive reading strategies and plot-oriented forms of reading. The observations and statements demonstrate teaching that navigates a tension between skills-oriented reading instruction and content-oriented literature teaching. This does not imply contradiction but highlights the importance of conscious and complex didactic choices regarding children’s literature and teaching as prerequisites for in-depth literature discussions.

Barns samtida läs- och medievanor motiverar fördjupade möten med barnlitteratur i skolans tidiga läsundervisning. Syftet är att bidra med kunskap om lärarledd dialogisk högläsning för att synliggöra och diskutera undervisningsformers såväl som barnlitteraturens möjliga potential vad gäller gemensam läsning. Forskningsfrågorna fokuserar på den lärarledda dialogiska högläsningen i termer av organisation, resurser, kommunikativ utformning och elevers deltagande. Forskningsfrågorna berör också vilka samtal om barnlitteraturen som möjliggörs och lärarnas uppfattningar och motiv. Teoretiskt baseras studien på olika perspektiv på läsning såsom utforskande av föreställningsvärldar och textrörlighet, metakognitiva lässtrategier samt olika läsarter. Studiens metod utgörs av fokuserade observationer av fyra lärare i årskurs 2. Som analysraster användes utöver ovan nämnda utgångspunkter begrepp som rör undervisningens organisation och kommunikation. Därtill genomfördes semistrukturerade intervjuer med lärarna, vilka analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Analysen visar att den lärarledda högläsningen främst sker i helklass utifrån monolog och recitation med mindre utrymme för dialog/diskussion och där digitalt projicerad skriven text och visuella illustrationer utgör centrala inslag. Litteratursamtalen präglas av didaktiska val mellan metakognitiva lässtrategier och handlingsorienterade läsarter. Observationerna och lärarnas utsagor synliggör en undervisning som rör sig inom ett spänningsfält mellan en färdighetsinriktad läsundervisning respektive en mer innehållsinriktad litteraturundervisning. Detta innebär inte någon motsättning utan belyser vikten av medvetna och komplexa didaktiska val. Lärares medvetna didaktiska val rörande barnlitteratur och undervisning lyfts fram som en förutsättning för fördjupade litteratursamtal.

I artikeln analyseras och diskuteras litteraturserierna Sexstrejk nu! sa Lysistrate (2009) och Enherrgårdssägens (2013) eventuella didaktiska potential. Sexstrejk nu! sa Lysistrate (2009) byggerpå Aristofanes komedi, Lysistrate, från 400-talet f. Kr. Litteraturserien En herrgårdssägen (2013)är en adaption av Selma Lagerlöfs roman med samma namn från 1899. Denmeningsskapande process – när en berättelse överförs från ett medium till ett annat – ikombination med ett avstånd i tid och rum, är i fokus för analyserna. Framför allt synliggörsi artikeln hur seriemediets möjlighet att både visa och berätta förstärker upplevelsen av tidoch miljö samt banar väg för läsaren på 2000-talet att ta till sig verken. Sexstrejk nu! sa Lysistrategör detta främst genom dess tidlöshet och dess iscensättning av dramat; En herrgårdssägengenom dess visuella förtydligande av den tid och kultur som berättelsen utspelar sig i.Litteraturserierna förstärker och utvidgar också berättelserna på flera sätt samt förstärkerkänslor och stämningar. Tack vare detta ständiga skapande och återskapande av meningtraderas berättelserna vidare om än på andra sätt än tidigare och om än färgade av sin egensamtid. Att i undervisningen betrakta, tala om och jämföra olika adaptioner, i det här falletlitteraturserier, av en litterär text ger också en större förståelse för hur texter står i dialog medvarandra och för den roll tillkomsttid och medium spelar. Det kan även möjliggöra ett aktivtmeningsskapande – en undervisning som utmärks av knowledge- in-action (Applebee, 1990).

Kapitlet beskriver och analyserar fyra utbildningsprogram om antiken producerade för den svenska skolan under perioden 1960 till 2010. Syftet är attundersöka hur olika modaliteter samspelar och förmedlar ett innehåll i programmen samt vad detta samspel implicit säger om programmens modelläsare.Analysen av programmen begränsas i artikeln till programmens inledningar.Av analysen framgår att programmen på olika sätt vill motivera och väckaett intresse för ämnet. Bland annat framgår av analysen att programmet frånår 1960 väcker ett intresse för antiken genom att tala om och läsa ur aktuelllitteratur, vilket implicit antyder att modelläsaren kan ta till sig och lyssna längreperioder. I det sist producerade programmet från år 2010 används istället fleramodaliteter parallellt för att introducera antiken. Modelläsaren måste på ett heltannat sätt än tidigare själv kunna tolka och dra slutsatser utifrån ett mångtydigtmultimodalt meningsskapande.

Syftet med avhandlingen är att undersöka de litteraturhistoriska framställningarna och deras tänkta mottagare i utbildningsprogram om antiken, romantiken och författaren August Strindberg under tidsperioden 1960–2012.

I avhandlingens första delstudie analyseras programmens innehåll och form. Resultatet visar framförallt att utbildningsprogrammen vid olika tidpunkter domineras av olika perspektiv. Dessa har i studien benämnts: det litterära, det kulturhistoriskt-biografiska och det programsamtida. Det perspektiv som dominerar under en viss tidsperiod utövar inflytande på såväl programmens innehåll som form, exempelvis texturval, val av berättare/berättarröst och struktur.

Den andra delstudien fördjupar sig i hur programmen nyttjar skilda modaliteter: den visuella och den auditiva. Utifrån analysen framträder att programmen använder tre olika modalitetsbruk: det samspelta, det utvidgande och det associativa. Dessutom framgår att framförallt den visuella men även auditiva uttryckssätt såsom musik, får en alltmer självständig roll i de senare programmen.

Den tredje delstudien lägger fokus på programmens tänkta mottagare. Det innebär att programmens mottagarstrukturer undersöks för att utifrån dessa konstruera en implicit mottagare. Resultatet visar fyra olika slags tänkta mottagare: den litterärt orienterade, den kritiska och klassmedvetna, den kontextförtrogna och den ifrågasättande mottagaren. Samtliga undersökta program förutsätter vissa förkunskaper hos den tänkta mottagaren för att avsett lärande ska ske. Sammanfattningsvis visar avhandlingen att det litteraturhistoriska stoffet och sättet att presentera det utvalda innehållet anpassas efter vad som vid en tidpunkt i samhället ses som ett relevant litteraturhistoriskt innehåll, som litteraturhistoriens uppgift och som intressant och/eller nyttigt för den tänkta mottagaren. Till detta finns det flera tänkbara orsaker som nya mediala resurser, förändrade förväntningar från samhället i form av bland annat nya läroplaner och olika litteraturvetenskapliga paradigm.

The aim of this thesis is to investigate the representations of the history of literature and their implied recipient in the Swedish educational programmes about the epochs Classical Antiquity and Romanticism as well as the author August Strindberg between 1960 and 2012.

One sub-study analyses the content and the form of the educational programmes. The result shows that three different perspectives are adopted in the representations of the history of literature. The literary, the cultural-historical-biographical and the contemporary perspectives influence the content as well as the form of the programmes. It is also possible to observe how one perspective often dominates programmes during a certain period.

In the second sub-study the analysis focuses on how the educational programmes use different modes: the visual and the auditive. Among other things, it has been observed that the programmes use the modes in three different ways: the modes tell the same thing; the modes expand on each other and provide new dimensions and the modes tell partly different things. Moreover, it is also possible to observe a change over time. The result shows that mostly the visual but also the non-oral expressions such as music play a more important and original role in the more recent programmes.

In the third sub-study the focus is on the implied recipient. This means that the analysis concentrates on what kind of recipient can be constructed by the structures of the programmes. This results in four different implied recipients: the literary competent, the critical and conscious, the context competent and the questioning recipient. For learning to occur, all the recipients are expected to have some sort of previous knowledge.

In conclusion, the dissertation demonstrates that the material of the history of literature and the way of presenting it is adapted to what society, at a given time, sees as relevant content for the history of literature, considers being the task for the subject and regards as interesting and/or useful for the implied recipient. There are several possible reasons for this, such as new medial resources; changed expectations from society, for instance in the form of new curricula; and different paradigms in the history of literature.

Artikeln ”Antikens Grekland var ganska länge sedan.” En studie av utbildningsradions program om antiken under perioden 1960 - 2010 behandlar fyra utbildningsprogram om den litterära epoken antiken för gymnasieskolan. Programmen, Homeros Grekland (1960), Antiken (1968), Det grekiska dramat (1998) samt Hej litteraturen! Antiken (2010) analyseras i studien utifrån en så kallad modelläsning med den tänkta mottagaren i centrum. Undersökningen visar bland annat hur programmen utifrån ett relativt likartat litterärt stoff lyfter fram olika teman. Det som skiljer programmen åt är hur de beskriver, presenterar och motiverar epoken antiken. Exempelvis motiveras studier av epoken med hjälp av det allmänmänskliga, vilket sker antingen genom hänvisningar till det kollektivt allmänmänskliga eller genom en enskild persons individuella uppfattning om de mänskliga beröringspunkter som finns mellan olika tider och kulturer. Epoken värderas antingen direkt eller indirekt i programmen, eller överlåts till den tänkta mottagaren att själv ta ställning till epokens relevans.

Utifrån analysen kan en skiljelinje mellan de program som är producerade på 1900-talet och det som är producerat på 2000-talet dras. Det sist producerade programmet Hej litteraturen! Antiken skiljer sig från övriga då det genom olika framställningsformer och utgångspunkter inspirerar och uppmanar den tänkta mottagaren till att tänka självständigt och dra egna slutsatser. I de tre första programmen tycks den tänkta mottagaren socialiseras in i ett sätt att läsa och tolka litteraturhistoria som tradition och något allmänmänskligt. Den tänkta mottagaren i Hej litteraturen! Antiken socialiseras utöver detta till ett kritiskt och självständigt tänkande samt ett kritiskt förhållningssätt till kunskap.