This article is an empirical contribution that adopts Arlie R. Hochschild’s theoretical approach to emotions and emotional work to examine the emotional dimensions of working in secure units for youth in Sweden. The institutions in focus in the study are so-called special residential homes for young people. Characteristic of these institutions is a risk-oriented approach towards the targeted group, expressed in an increasing organisational focus on security, such as high fences, locked doors and windows, cameras, alarms and far-reaching restrictions for the youth within these institutions. The aim of the present study is to analyse how these high safety demands become important and are understood by the treatment staff working at the institutions, with a focus on how this understanding is expressed in emotional work. In the analysis, we show that the safety of special residential homes cannot be reduced only to spatial and material dimensions but that safety is also something that is largely achieved done by the treatment staff through the emotional work they perform. We describe two prominent strategies in this emotional work, which we call being on guard without showing it and backing each other up. With Hochschild, we can also capture the interaction that takes place between the institutional context and the emotional work of the treatment staff’s emotional work and how the treatment assistants’ work demands a comprehensive surface action. The empirical basis for the study includes two ethnographic research projects, which comprise seven departments for boys and young men aged 13–21, divided into five special residential homes. The material for the present article is based on participatory observations and interviews with the institutions’ treatment staff.

Artikeln är ett empiriskt bidrag som med utgångspunkt i Arlie R. Hochschilds teori om känslohantering undersöker emotionella dimensioner av behandlingsassistenters arbete med låst tvångsvård av barn och unga i Sverige. De institutioner som står i fokus för studien är så kallade särskilda ungdomshem. Karaktäristiskt för dessa institutioner är ett riskorienterat förhållningssätt till målgruppen, som kommer till uttryck i ett tilltagande organisatoriskt fokus på säkerhet, såsom höga staket, låsta dörrar och fönster, kameror, larm och långtgående restriktioner för ungdomarna. Syftet med denna artikel är att analysera hur dessa högt ställda krav på säkerhet får betydelse och förstås av de behandlingsassistenter som arbetar på institutionerna, med fokus på hur denna förståelse tar sig uttryck i ett emotionellt arbete. I analysen visar vi att säkerhet på särskilda ungdomshem inte kan reduceras till enbart rumsliga och materiella dimensioner, utan att säkerhet också är något som i hög grad görs av behandlingsassistenterna genom det emotionella arbete de utför. Vi redogör för två framträdande strategier i detta emotionella arbete som vi kallar att vara på sin vakt utan att visa det respektive att backa upp varandra. Med hjälp av Hochschild kan vi också fånga den växelverkan som sker mellan de särskilda ungdomshemmens institutionella kontext och behandlingsassistenternas känsloarbete, och hur behandlingsassistenternas arbete är förenat med ett krävande ytagerande. Det empiriska underlaget för studien omfattar två etnografiska forskningsprojekt, som totalt omfattar sju avdelningar för pojkar och unga män i åldern 13–21 år, fördelade på fem särskilda ungdomshem. Materialet för den föreliggande artikeln är baserat på deltagande observationer och intervjuer med institutionernas behandlingsassistenter.

Oavsett vilka forskningsmetoder vi arbetar med i socialt arbete förutsätter de någon form av dokumentation av empirin. Vetenskapliga studier kräver, kort sagt, en sammanställning av det material som ligger till grund för analysen.

Känslor uppfattas ofta som något tillhörande den privata sfären och förknippas därför sällan med myndighetsutövning, byråkrati och professionalitet. I detta kapitel argumenterar vi för det motsatta, nämligen att känslor är en betydelsefull komponent i det sociala samspelet och att känslor följaktligen utgör en viktig aspekt i det sociala arbetets institutionella praktik. Det sociala arbetets verksamhersfällt aktualiserar också i sig självt en rad känsliga frågor som mer generellt berör samhällets medborgare. Detta speglas inre minst i en rad aktuella debatter inom sociale arbete i relation till exempelvis de så kallade marockanska gatubarnen, romska tiggare eller unga i förorten. Med avstamp i emotionssociologin och sociologens Arlie R. Hochschilds begrepp känsloarbete och känsloregler är syftet med denna text att belysa känslors betydelse i arbetet med ungdomar som tvångsplacerats på institution. Mer specifike är vårt intresse riktat mot hur behandlingsassistenter på statens särskilda ungdomshem hanterar och reflekterar över sina egna känslor i relation till det arbete de utför, framför allt i samspel med sina kollegor men liven med de placerade ungdomarna. Textens övergripande syfte är med andra ord att analysera de känsloregler som omger arbetet på dessa institutioner.

This paper presents an analysis of Community Intervention Teams (CIT), a risk-oriented multi-agency crime prevention program in Sweden targeting youth who are at risk of engaging in criminal gang activities. We have analysed policy documents and information material created by the Swedish government, the Swedish National Police Board and the National Board of Health and Welfare in conjunction with the national implementation of the CIT program. The results show the use of a risk assessment manual is perceived as the only legitimate tool for archiving success in work with CIT, both from an individual and societal perspective. This simplifies the criminological field by focusing solely on the individual as the starting point for crime prevention and ignores the impact of structural factors behind crime and crime prevention. The use of the concept of risk constructs the target group as both potentially dangerous criminals and as a group of vulnerable youth, which needs to be saved to a better life. This duality creates what we choose to call benevolent surveillance, namely controlling interventions that are legitimized by rehabilitative ideals.