This research set out to identify pathways from vulnerability and stressors to depression in a global population of young athletes. Retrospective data were collected at age 18-19 years from Athletics athletes (n = 1322) originating from Africa, Asia, Europe, Oceania, and the Americas. We hypothesised that sports-related and non-sports-related stressors in interaction with structural vulnerability instigate depression. Path modelling using Maximum likelihood estimation was employed for the data analysis. Depression caseness and predisposition were determined using the WHO-5 instrument. Thirty-six percent of the athletes (n = 480) returned complete data. Eighteen percent of the athletes reported lifetime physical abuse, while 11% reported sexual abuse. Forty-five percent of the athletes had recently sustained an injury. The prevalence of depression caseness was 5.6%. Pathways to depression caseness were observed from female sex (p = 0.037) and injury history (p = 0.035) and to predisposition for depression also through exposure to a patriarchal society (p = 0.046) and physical abuse (p < 0.001). We conclude that depression in a global population of young athletes was as prevalent as previously reported from general populations, and that universal mental health promotion in youth sports should include provision of equal opportunities for female and male participants, injury prevention, and interventions for abuse prevention and victim support.

Children in foster care constitute a vulnerable group with higher risks for exposure to poorer health, adverse experiences during childhood and poor performance in school. School success is considered one of the most important factors to prevent future adversity and there is a growing interest in society for school results for children in foster care or other out-of-home care arrangements. The purpose of this study was to outline prerequisites for interventions aimed at school performance for children in foster care, related to those in normal population studies. In this study assessments of intelligence, literacy and numeracy skills, mental and behavioral conditions were compiled from 856 children in foster care, between preschool class and 7th grade from 22 Swedish municipalities. Results show lower scores in intelligence, most prominent in working memory, adaptive behavior, literacy and numeracy, and more behavioral problems. Ingroup comparisons showed less favorable scores for boys than girls in general, except in mathematics. These findings call for a need to adapt learning conditions in school by individual assessments of children in out-of-home care, rather than assuming age-typical prerequisites.

Purpose:

This study explores the outcome of the intervention combined parent child–cognitive behavioral therapy (CPC-CBT) for physically abused children.

Method:

This study includes a clinical sample of children (n = 62) referred to Child Welfare Service due to reports of child physical abuse who completed CPC-CBT. A pretest/posttest design was applied to assess changes on the Trauma Symptom Checklist for Children (TSCC) after treatment and was compared with normative values. In addition, the occurrence of corporal punishment from pre to posttest was explored.

Results:

Children reported a significant decrease in parental use of corporal punishment after treatment and a significant reduction in symptoms associated with trauma (decreased to normal values for TSCC). The positive changes remained at the 6-month follow-up.

Conclusions:

The CPC-CBT intervention seemed to decrease parental use of corporal punishment and increase the well-being of children. Clinical implications are discussed.

PURPOSE: To compare experiences for adverse events, especially sexual abuse, and mental health in a group of high school students in out-of-home care with a representative sample of peers of the same age and similar educational attainment living with their parents.

MATERIALS AND METHODS: A sample of 5839 students in the third year of Swedish high school, corresponding to a response rate of 59.7%, answered a study specific questionnaire. Data from 41 students living in out-of-home care were compared with data from peers not in out-of-home care in a cross-sectional analyze.

RESULTS: Students in out-of-home care had more often an immigrant background and a non-heterosexual orientation, had more often experienced physical and penetrative sexual abuse, and more often sought healthcare for mental problems. Disclosure of sexual abuse was less common, and acts of persuasion or adults' use of their social position was more common among students in out-of-home care.

CONCLUSIONS: Even where the protective factor 'senior educational attainment' is present, risks for abuse and poor mental health are evident for adolescents in out-of-home care. Disclosure of adversity, when it has occurred, ought to be higher among these adolescents with regular contact with social services, but our findings indicate tendencies for the opposite. We therefore suggest routines to be established to screen for adverse life events and mental health actively, along with general and systematic assessments of adversity and mental health during care.

Background

The current study aimed at exploring adolescents’ experiences of online sexual contacts leading to online sexual abuse by a perpetrator whom the victim had first met online. Associations with socio demographic background, experience of abuse, relation to parents, health and risk behaviors were studied.

Methods

The participants were a representative national sample of 5175 students in the third year of the Swedish high school Swedish (M age = 17.97). Analyses included bivariate statistics and stepwise multiple logistic regression models.

Results

In total 330 (5.8%) adolescents had gotten to know someone during the preceding 12 months for the purpose of engaging in some kind of sexual activity online. Thirty-two (9.7%) of those, the index group, had felt that they had been persuaded, pressed or coerced on at least one occasion. Sexual interaction under pressure was seen as constituting sexual abuse. These adolescent victims of online sexual abuse, the index group, did not differ with respect to socio-demographic background from the adolescents without this experience, the reference group. The index group had significantly more prior experiences of different kind of abuse, indicating that they belong to a polyvictimized group. More frequent risk behavior, poorer psychological health, poorer relationships with parents and lower self-esteem also characterized the index group. Online sexual abuse, without experiences of offline abuse, was associated with a poorer psychological health, at least at the same level as offline sexual abuse only.

Conclusions

The study made clear the importance of viewing online sexual abuse as a serious form of sexual abuse. Professionals meeting these children need to focus not only on their psychological health such as symptoms of trauma and depression but also need to screen them for online behavior, online abuse and other forms of previous abuse.

Introduction

Today's assessment instruments for dissociation among adolescents are either relatively extensive or are specifically designed to identify either psychoform or somatoform dissociation.

Objective

A questionnaire that is shorter than any of the existing questionnaires and is concerned with both forms of dissociation would be helpful for both clinicians and researchers.

Method

Existing data from 462 adolescents who had answered Dis-Q Sweden and SDQ-20 were used to create a new questionnaire consisting of 12 items. A pilot study with 42 participants 15-19 years old, was carried out to test this new instrument, Dissociation Screening Questionnaire 12 (DSQ-12). DSQ-12 was then tested on 451 adolescents 10 to 20 years old. A matched clinical group of 25 adolescents in the same age range was used, in order to test the classification performance of DSQ-12.

Results

Results showed good reliability, convergent and construct validity was satisfactory, and dissociation differed between age groups as well as between genders.

Conclusions

Conclusions are that the developed DSQ-12 performed well psychometrically, was reliable and valid. DSQ-12 is easy to answer and is suitable for clinical screening purposes and future research.

Differences and similarities were studied in the functions of two different self-injurious behaviors (SIB): nonsuicidal self-injury (NSSI) and sex as self-injury (SASI). Based on type of SIB reported, adolescents were classified in one of three groups: NSSI only (n = 910), SASI only (n = 41), and both NSSI and SASI (n = 76). There was support for functional equivalence in the two forms of SIB, with automatic functions being most commonly endorsed in all three groups. There were also functional differences, with adolescents in the SASI only group reporting more social influence functions than those with NSSI only. Adolescents reporting both NSSI and SASI endorsed the highest number of functions for both behaviors. Clinical implications are discussed, emphasizing the need for emotion regulation skills.

I januari 2018 gav regeringen Barnafrid, nationellt centrum för kunskap om våld mot barn, vid Linköpings universitet, i uppdrag att att utvärdera barnahusverksamheterna i Sverige. I uppdraget (Uppdrag angående utvärdering av barnahus S2018/00212/FST) skriver Socialdepartementet att det är angeläget att den samverkan som sker inom barnahus uppfyller de kriterier som finns för vad som ska känneteckna verksamheterna samt att de nationella riktlinjerna är ändamålsenliga (Rikspolisstyrelsen, 2009). I uppdraget önskades identifiering av goda exempel och eventuella brister i syfte att främja ett kvalitativt och likvärdigt bemötande för brottsutsatta barn. I uppdraget anges vidare att ”en utvärdering belyser kvalitet, behovsuppfyllnad, eventuella skillnader och de konsekvenser sådana skillnader kan få för de barn som utgör målgruppen och kan på så sätt utgöra ett viktigt underlag för berörda myndigheter.” I uppdraget ingår inte att lämna åtgärdsförslag.

Inom ramen för utvärderingen besöktes 32 barnahus under september 2018 – februari 2019. Vid varje Barnahus genomfördes gruppintervjuer med Barnahusens samverkansparter och samordnare utifrån en intervjuguide. Intervjuerna har analyserats tematiskt utifrån befintliga nationella riktlinjer och kriterier. Då Barnahusen saknar heltäckande statistik för sina verksamheter baseras utvärderingens resultat på egenrapporterad praxis, med andra ord det samverkansparterna och samordnarna själva uppgav att de gör. Därtill inkom Barnahusen med skriftligt material (aktuella samverkansavtal, lokala riktlinjer och rutiner, verksamhetsberättelser, informationsmaterial med mera) och ledamöter i styrgrupper eller motsvarande ombads besvara en enkät med frågor om det egna Barnahuset.

I utvärderingen konstateras att det finns många välfungerande barnahus men att det förekommer regionala skillnader i Barnahusens organisation och verksamhet. 68 kommuner, främst i Norra Sverige, Jämtland, Halland och sydöstra delar av Sverige, står utanför Barnahusverksamheten.

De främsta brister som lyfts fram av de intervjuade gäller otydligheter i de nationella riktlinjerna (tex. sekretess och den särskilda företrädarens kompetens och roll) samt tillgång till rättsmedicinsk, barnmedicinsk och barn- och ungdomspsykiatrisk kompetens. Det finns beredskap att ge krisstöd till barnet och hens föräldrar, ibland även till trygghetspersonen, efter barnförhör. Uppgifter om i vilken omfattning krisstöd/ behandling erbjuds saknas i denna utvärdering. Det efterfrågas nationell styrning, översikt av de nationella riktlinjerna i samråd med alla Barnahusens samverkansparter, statistik och certifiering av barnahusen. Det finns även behov av att se över målgruppsdefinitionen och att alla Barnahus arbetar utifrån dessa. Utredningen fann brister särskilt då det gällde barn som som bevittnat våld, internetbrott och i vissa fall hedersrelaterat våld.

Ur ett barnperspektiv medför de konstaterade regionala skillnaderna en risk för ett icke likvärdigt bemötande, stöd och skydd. Detta kan yttra sig i form av olikheter bland annat gällande definition av målgrupper för Barnahusen, krisstöd och bedömning av vårdbehov, tillgång till barnmedicinsk och barn- och ungdomspsykiatrisk vård, möjlighet att erbjuda frivilliga hälsokontroller samt att tillgodose syskons behov av stöd och behandling. Läget ter sig problematisk för åldersgruppen 15-18 åringar, som nödvändigtvis inte kommer i kontakt med Barnahus.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det har sedan 2013 tillkommit ytterligare ett antal Barnahus samtidigt som de grundläggande problemen som belysts i de tidigare utredningarna kvarstår. Det finns dock utrymme för förbättringar då det gäller det multiprofessionella teamarbetet och det tvärsektionella samarbetet, men de stora utmaningarna finns då det gäller behovet av en enhetlig nationell styrning som slår fast att barn som misstänks vara utsatta för brott ska utredas i en barnvänlig miljö där brörda myndigheter samlas och samverkar under ett tak, och där brottsutredning, skydd, samt fysisk och psykisk hälsa beaktas. Vidare saknas en nationell samordning av verksamheten i Barnahus. Befintlig sekretesslagstiftning försvårar samverkan och gör det svårt för Barnahusen att leva upp till de nationella kriterierna. Lagstiftningen förhindrar även gemensam statistikföring och försvårar därmed uppföljning och planering av verksamheten i Barnahus.

Genomförandet av uppdraget har skett i dialog med Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen och Rättsmedicinalverket.

Uppdraget ska slutredovisas senast den 31 mars 2019, vilket görs härmed i denna rapport.

In addition to money or other compensation, other motives for selling sex may be important in a welfare country such as Sweden. The aim of this study was to carry out an exploratory investigation of adolescents motives for selling sex in a population-based survey in Sweden. A total of 5839 adolescents from the third year of Swedish high school, mean age 18.0 years, participated in the study. The response rate was 59.7% and 51 students (0.9%) reported having sold sex. Exploratory factor analysis and hierarchical cluster analysis were used to identify groups of adolescents according to underlying motives for selling sex. Further analyses were carried out for characteristics of selling sex and risk factors. Three groups of adolescents were categorized according to their motives for selling sex: Adolescents reporting; 1) Emotional reasons, being at a greater risk of sexual abuse, using sex as a means of self-injury and having a non-heterosexual orientation. 2) Material but no Emotional reasons, who more often receive money as compensation and selling sex to a person over 25 years of age, and 3) Pleasure or no underlying motive for selling sex reported, who were mostly heterosexual males selling sex to a person under 25 years of age, the buyer was not known from the Internet, the reward was seldom money and this group was less exposed to penetrative sexual abuse or using sex as a means of self-injury. In conclusion, adolescents selling sex are a heterogeneous group in regard to underlying motives.

Denna fördjupningsrapport fokuserar på barns erfarenheter av sexuella övergrepp på nätet. Rapporten baseras på den tredje epidemiologiska undersökningen om ungdomars sexuella beteenden och erfarenheter på Internet. Unga sex och Internet – i en föränderlig värld är en enkätstudie från 2014 där 5 839 elever i gymnasiets tredje år deltog. Deltagarna tillfrågades om erfarenheter av olika övergrepp av sexuell karaktär på nätet såsom nätgrooming, sexuella övergrepp och sexuella övergreppsbilder.

Resultaten i denna rapport är nya och unika. De ska tolkas med försiktighet då det behövs mer studier inom området. Dock visar resultaten tydliga mönster, som vi till viss del känner igen från både nationell och internationell forskning samt kliniska erfarenheter vi fått ta del av.

Såväl de ungdomar som blivit nätgroomade (23,2 %) som de som blivit utsatta för sexuella övergrepp över nätet senaste året (32 ungdomar av de 330 ungdomar som hade haft sex på nätet) uppvisade en tämligen likartad bild av utsatthet för andra sexuella övergrepp, känslomässig och fysisk misshandel, känslomässig och fysisk mobbning samt olika former av självskadebeteenden. Till detta kommer att de rapporterade en sämre känslomässig relation till sina föräldrar under uppväxten även om de sociodemografiskt inte skiljde sig från andra ungdomar med få undantag.

Ett viktigt resultat från studien är att vi har kunnat konstatera att dokumentation i form av fotografering och filmning av sexuella övergrepp påverkar den psykiska hälsan negativt. Även osäkerheten om det skett eller inte är förknippad med en ytterligare försämrad psykisk ohälsa jämfört med när övergrepp inte dokumenterats. För de barn/ungdomar vars bilder spritts ökar den psykiska ohälsan ytterligare.

Bilden som målas upp är att denna grupp av ungdomar har en komplex bild av traumatiska erfarenheter och ohälsa och närmast är att betrakta som polytraumatiserade.

Forskningens uppgift är att på ett vetenskapligt sätt belysa olika fenomen i samhället och att utifrån genererade data dra slutsatser och ge rekommendationer för att som i detta fall bidra till en bättre hjälp som i detta fall till en utsatt och belastad grupp barn- och ungdomar.

Vi kan se att dessa ungdomar behöver såväl förebyggande som rehabiliterande insatser.

På det förebyggande planet behövs bättre kunskap om våld och andra former av övergrepp bland alla som arbetar med barn. Utan denna kunskap och professionell utveckling kommer de barn som riskerar att utsättas eller redan blivit utsatta riskera att inte upptäckas i tid, och att inte heller kunna erbjudas adekvata insatser. Detta gäller sannolikt än mer de mest utsatta, bl.a. de grupper som denna fördjupningsrapport fokuserat på.

Barn och unga måste tidigt få kunskap om vad ett sexuellt övergrepp är, vilka rättigheter man har och vad man kan göra om man blir drabbad. Skolan är en utmärkt plats att genomföra denna typ av utbildning. Vi kan se ett behov av en förändrad, moderniserad, sexualundervisning med fokus på relationer, ömsesidighet och respekt för att stärka barn och ungdomars sexuella integritet.

Kunskap om våld och andra övergrepp mot barn behöver integreras i samtliga utbildningar som riktar sig till personer som kommer att arbeta med barn och ungdomar. Detta sker lämpligast genom att ämnet införs i respektive examinationsordningar. Det är också angeläget att fortbilda redan anställd personal inom rättsväsende, socialt arbete, hälso- och sjukvård och skola om våld och sexuella övergrepp mot barn.

Utsatta barn/och ungdomar vänder sig oftast till kompisar och andra jämnåriga för att prata om övergreppen och för att få ett initialt stöd (Svedin et al., 2015; Landberg et al., 2015). Därför måste det till stora satsningar vad gäller kunskap om kompisstöd, vad man t.ex. ska göra om en kompis utsatts. Redan idag finns bra framtaget material (se www.dagsattprataom.se) som behöver spridas vidare till bland annat ungdomsmottagningar och skolan.

Erfarenheterna från intervjuer med ungdomar i EU-projektet SPIRTO (Jonsson et al, 2015c) visar att främsta anledningen till att unga undviker att prata med sina föräldrar om vad de gör på nätet är för att de upplever att föräldrarna kan för lite. Unga efterlyser kunskapsspridning till föräldrar och lärare och andra som arbetar med barn om nätet. Hur nätet fungerar som källa till information och glädje såväl som till de risker som finns på nätet.

Förövarna behöver hjälp och behandling för att minska risken att de utsätter nya barn. Därför är det ytterst viktigt med behandlingsenheter spridda i landet som alla har möjlighet att kontakta.

Resultaten gällande det markant allvarliga hälsoläget för de barn som drabbats av övergrepp på nätet av sexuell karaktär ställer krav på skola, hälso- och sjukvård samt rättsväsende. De drabbade barnen måste prioriteras genom att få snabba utredningar från både polis och socialtjänst följt av möjlighet till bra stöd och behandling. Precis som i huvudrapporten från 2015 (Svedin et al., 2015), finns det anledning att understryka att om barn och ungdomars psykosociala ohälsa är så nedsatt som här framkommer, måste samhället säkerställa att de erbjuds professionellt stöd och hjälp. Många kan behöva högspecialiserad vård. Detta gäller en stor del av de barn och unga som utsatts för våld eller andra övergrepp och är extra angeläget för en polyviktimiserad grupp som den som denna rapport fokuserar på.

I framtiden behövs fler studier med olika metodik för att få en bättre bild och en djupare förståelse för hur övergrepp på nätet av sexuell karaktär påverkar de drabbade barnen.