Trots att de flesta län har regionaliserat huvudansvaret för kollektivtrafiken till regionala kollektivtrafikmyndigheter (RKM) visar kapitlet att kommunernas betydelse för kollektivtrafiken kvarstår efter införandet av Kollektivtrafiklagen (SFS 2010:1065). Genom deras ansvar för fysisk planering, välfärd och lokal utveckling, kopplar kommunerna kollektivtrafiken till bland annat miljömål, social inkludering, attraktivitet, landsbygdsutveckling samt tillgång till utbildning och arbetsmarknad.

Kapitlet bygger på strukturerade intervjuer med 49 kommuner och en analys av kommunernas driftskostnader för persontransporter baserat på SCB:s räkenskapssammandrag (2024). Intervjuerna visar att kommunernas roller, inflytande och relation till RKM varierar utifrån de tre organisationsmodellerna för myndigheterna (regionalisering, hybridorganisering och kommunalförbund).

Analysen av driftskostnaderna visar att kommuner, oavsett RKM-organisering, har utgifter kopplade till kollektivtrafiken. Kostnaderna är högre i kommunalförbund och hybridorganiseringar, vilket speglar kommunernas operativa ansvar för kollektivtrafiken. Samtidigt har nästan en femtedel av kommunerna inom regionaliserade RKM:er utgifter trots skatteväxling. Dessa kostnader rör tillköp av busslinjer, drift av hållplatser och stationer eller subventioner av busskort ofta för unga och äldre. Ett mönster är att många av dessa kommuner gränsar moten annan region.

Kapitlets slutsats är att föreställningen om att kommunernas roll för den allmänna kollektivtrafiken försvunnit efter lagändringen är missvisande. Styrningslandskapet präglas av ömsesidiga beroenden mellan RKM, kommuner och regioner, vilket gör dialog och koordinering avgörande för att kollektivtrafiken ska fungera som en samhällsbärandefunktion.

I det här kapitlet diskuteras hur kollektivtrafiken på landsbygden i Sverige står inför en komplex utmaning: att kombinera transporteffektivitet och marknadsorienterade perspektiv med frågor kopplade till transporträttvisa, geografisk tillgänglighet och lokal utveckling. Som påtalats i tidigare kapitel var en av målsättningarna med den nya kollektivtrafiklagen att skapa en tydligare struktur för kollektivtrafikens planering och ansvar (se kapitel 2), men samtidigt har omskalningen av kollektivtrafikplaneringen skapat sprickor i planeringssystemet mellan kollektivtrafik och mobilitetsplanering i vidare bemärkelse. Dessa sprickor blir som mest påtagliga i landsbygdskommuner, där kommunala ansvar kopplade till lokal utveckling och välfärd stundtals hamnar i direkt kollisionskurs med RKM:s strävan efter transporteffektivitet och styrning mot starka stråk. Men i kapitlet visar vi även hur dessa utmaningar också skapar möjligheter att pröva nya innovativa lösningar för stärkt mobiliteten i glesa områden samt hur bil och kollektivtrafik integreras för att hitta nya lösningar för landsbygden. En övergripande slutsats är att framtidens landsbygdstrafik behöver ses som en del av välfärden snarare än enbart en transporttjänst, och att långsiktig samverkan mellan kommuner, regioner och stat är avgörande för att hela landet ska kunna leva.

Drastic behavior change is necessary to reach the Paris Agreement of 2,5 metric tons of greenhouse gas emissions per person and year until 2030. One way to lower our consumption-based emissions is to consume less and share the resources already in circulation more. The sharing economy can be understood as an umbrella concept that includes various practices and activities. Due to this variety in practice, the sharing economy is not sustainable by default. Altruistic forms of interpersonal sharing and market-oriented businesses require sharing initiatives to be evaluated on a case-by-case basis. Though the sharing economy is often understood as digitally mediated through profit-driven online platforms, sharing can occur outside the formal market and without digital platforms.

This study explores geographical and social differences in the attitude toward, and experiences of, the sharing of resources. Through focus-group interviews, the study shows that geographical and social differences exist and that the most significant differences can be found between central urban areas and smaller towns in rural areas. People who live in places with higher levels of social interaction and active communities are more inclined to share with others. Three key concepts for understanding any potential sharing situation are social relations, trust, and value. The three concepts operate as a foundation for decision-making in any sharing situation and affect what can be shared with whom and why. The study also identifies how public actors, such as municipalities, can engage in sharing practices.

A common theme in contemporary Swedish planning discussions is that we no longer meet each other in public spaces. This perceived lack of interpersonal meetings and encounters is said to reinforce the use ofstereotypes and create further distance between differences in the city. The fundamental idea behind this argument is the perception of public space as threatening and insecure, which works as a barrier to the necessary meetings. Consequently, public spaces are rapidly being reconceptualized, redeveloped and repurposed into meeting places. In this conceptualization, the meeting place is intended to generate new social relations that transcend social boundaries and perceptions of belonging, support economic development, and revitalize representative democracy.

This thesis explores the production of public space as meeting place with the aim of critically discussing and nuancing the practices and ideasthat are currently leading this process. Mobilizing the production of space as its theoretical framework and using empirical material collected through interviews, observations, and planning documents from three mid-sized cities in Sweden, this research seeks to understand how the meeting place is conceptualized and how it can be understood within Swedish municipal planning. 

The thesis discusses the discrepancies between vision and practice, abstract and concrete space, by focusing on representations of the meeting place and the practices employed to materialize them. The researchshows that the meeting place in Swedish planning is to be understood as a dominant representation of space, which is represented through the articulation of a specific public while it is building on a consensusoriented production of meaning in a specific material context. This, I argue, contributes to reconceptualizing social problems into questions of form that can be resolved by planning rather than by politics.