För mer än tio år sedan startade kommunal räddningstjänst det första initiativet där civila engagerades som första insatspersoner – Förstärkt Medmänniska i Medelpad. Sedan dess har konceptet – civila insatspersoner (CIP) spridit sig till ett tjugotal räddningstjänster, i glesbygd och på landsbygd men även till urbana miljöer genom ett initiativ taget av Södertörns Brandsvarsförbund. Både de räddningstjänster som tillämpar konceptet och myndigheter som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och SOS Alarm är överens om nyttan CIP tillför genom att förkorta responstider, rädda liv och egendom. Trots detta har konceptet inte fått den spridning man hoppats på. Vi vet att hindren är både organisatoriska och specifikt relaterade till utlarmning med hjälp av existerande IT-stöd, appar eller SMS-listor.

I den här studien utforskar vi dessa hinder vidare. Vi ger också ett antal förslag på hur de identifierade hindren kan hanteras. Detta genom att genomföra en kvalitativ intervjustudie där vi jämför och kontrasterar perspektiv från myndigheter, räddningstjänst, kommersiella app-utvecklare och de civila insatspersonerna själva (slutanvändare). Vi beskriver både organisatoriska och IT-relaterade hinder och hur de hänger samman. De centrala organisatoriska hindren handlar dels om konkreta utmaningar där det inte finns någon budget eller tid allokerad för att arbeta med CIP-konceptet där det finns viss ovana av förändringsarbete. De handlar också om kulturellt motstånd, det vill säga upplevd konkurrens från CIP vilket gör att initiativen kan sakna stöd både från ledningsnivå i räddningstjänster och från brandmän på operativ nivå. Legala aspekter är också centralt där det för närvarande existerar olika tolkningar av lagstiftning runt ansvar för arbetsmiljö. När det gäller IT-stöden är vissa hinder rent tekniska och relaterar till svårigheter med att få till en korrekt geofencing och att utveckla appar som ska fungera – inte bara på en enhet utan på olika mobila lösningar som ägs av privatpersoner (Iphone, Android i olika versioner). Andra hinder hänger ihop med organisatoriska frågor och konkurrens på den privata marknaden. Exempelvis har SOS Alarm en dubbel roll som privat och statlig aktör och har en app och ett application programming interface (API) under utveckling. De kommersiella leverantörerna kan inte leverera till samma låga kostnad som SOS Alarm och kommer inte åt vissa funktioner (till exempel att dra tillbaka resurser om en situation eskalerar till något farligt). Samtidigt var SOS Alarms app vid tiden för studien inte färdig. Detta sätter räddningstjänsterna i en olycklig situation utvecklingsmässigt och de får fortsätta förlita sig på de SMS-listor som egentligen endast var tänkt som en initial lösning.

Vi föreslår ett antal åtgärder för att adressera hindren där de viktigaste är att MSB tar en koordinerande roll, och upprättandet av samverkansgrupper bestående av representanter för samtliga aktörer som ska vara med och driva konceptet, inklusive civila insatspersoner, kommunal räddningstjänst, SOS Alarm, socialtjänst, försäkringsbolag och fastighetsägare. Vi argumenterar också för hur man kan nyttja existerande kunskapsnätverk för CIP mer effektivt erfarenhetsutbyte. När det gäller ett gemensamt API är ett släppande av detta centralt för att utlarmning ska fungera, konceptet expandera – och överleva över tid. Här föreslår vi expertgrupper med representanter för myndigheter, systemutvecklare, app-leverantörer, SOS Alarm och inte minst slutanvändare. Vi ser också att tiden är mogen för dynamisk resursallokering, det vill säga att när CIP:ar blir fler måste det bli möjligt att larma ut på kompetens och specialisering (till exempel för att undvika larmtrötthet i storstadsområden) men att övriga hinder måste adresseras först.

Vidare i ett teoretiskt perspektiv diskuterar vi våra resultat i termer av ”digitalized co-production” (digitaliserad samproduktion). Co-production är ett sätt att involvera samhällsmedborgare i tjänsteutveckling i offentlig sektor där expansion och nya former möjliggörs av ökad digitalisering. Här tar vi ett delvis annat perspektiv där vi i stället tittar på när digitalisering och IT blir hinder för samproduktionen. Vi argumenterar också för att CIP är en helt ny, framväxande hybridform av co-production som behöver starkare styrning än traditionell co-production. Här kan vår studie bidra till successiv ackumulering av kunskap.