This study explores Marguerite de Navarre’s and Gaspara Stampa’s literary strategies through a close examination of their appropriation of Neoplatonic ideals of love and gender. Against a backdrop of the cultural and literary canon of the sixteenth century, and through a theoretical framework building on Judith Butler and Michel Foucault, it demonstrates how Marguerite de Navarre and Gaspara Stampa destabilize power relations within the discourses of love and gender, thus gendering early modern debates on love.

The debates on love concern various ways of understanding classical and early modern treatises on love and are often presented in the genre of the dialogue, such as in the works of Plato, Marsilio Ficino, Leone Ebreo and Tullia d’Aragona. The philosophical ideas presented within these works were vividly discussed in early modern cultural circles and gatherings, such as the Venetian salons and at the French and Italian courts, which strengthens the dialogical character of the debates.

More precisely, this study examines how these ideas were interpreted and redefined in Marguerite de Navarre’s collection of novellas, the Heptaméron (1559), and Gaspara Stampa’s poems, Rime (1554), – especially when it comes to their use of the mythical figures of the androgyne and the phoenix. Although we are dealing with two rather different writers, one being a queen and the other a virtuosa, a singer and performer of lyrical poetry, the main argument is that their literary works correspond in terms of the literary strategies they employ in order to give women a voice within a male-dominated culture. Thus, through these strategies, Marguerite de Navarre and Gaspara Stampa subvert norms within prevailing discourses of gender and love.

Den här studien undersöker Margareta av Navarras och Gaspara Stampas appropriering av nyplatonska kärleks- och genusideal. Mot en bakgrund av en tidigmodern litterär kanon och genom teoretiska perspektiv från Judith Butler och Michel Foucault, visar studien hur Margareta av Navarra och Gaspara Stampa genom olika litterära strategier destabiliserar ideal såväl som maktrelationer i tidens dominerande diskussioner om kärlek.

Diskussionerna kretsar till stor del kring klassiska och tidigmoderna traktat om kärlek och är ofta presenterade i dialogform, som hos Platon, Marsilio Ficino, Leone Ebreo och Tullia d’Aragona. De filosofiska idéer om kärlek som gestaltas i dessa verk diskuteras också under den här perioden vid kulturella sammankomster, i exempelvis Venedigs salonger och vid de franska och italienska hoven, vilket ytterligare förstärker deras dialogiska karaktär.

Genom närläsningar och kontextualiseringar visar studien mer precist hur dessa filosofiska idéer tolkas och omdefinieras i Margareta av Navarras novellsamling Heptaméron (1559) och Gaspara Stampas diktsamling Rime (1554), och då särskilt hur de använder de mytiska figurerna androgynen och fenixen. Även om vi har att göra med två relativt olika författare, den ena är drottning och den andra en virtuosa, det vill säga en skicklig musiker och sångerska som framför lyrisk poesi, så är huvudargumentet i den här studien att deras litterära verk korresponderar ifråga om de litterära strategier de använder i syfte att ge plats för en kvinnlig röst inom en mansdominerad kultur. Därmed förhandlar och destabiliserar Margareta av Navarra och Gaspara Stampa rådande normer inom de tidigmoderna diskurserna om genus och kärlek.