Mobility is central to living an independent life, to participating in society, and  to maintaining well-being in later life. The point of departure in this thesis is that retirement implies changes in time-space use and interruption in routines, which influence demands and preconditions for mobility in different ways. The aim of this thesis is to explore mobility strategies and changes in mobility upon retirement and how mobility develops during the first years of retirement. A further aim is to provide knowledge of the extent to which newly retired people maintain a desired mobility based on their needs and preconditions. The thesis is empirically based on travel diaries kept by newly retired people, and qualitative interviews with the same persons, and follow-up interviews three and a half years later. The results show that mobility is a way of forming a structure in the new everyday life as retirees by getting out of the house, either just for a walk or to do errands.  Many  patterns  of everyday life remain the same upon retirement, but the informants also merge new responsibilities and seek new social arenas and activities. As a result, the importance of   the car have not changed, but it is used for other reasons than before. After leaving paid work, new space-time constraints are created which influences demands for mobility. The study further shows that “third places” become important, especially among those who live alone, as they give an opportunity to being part of a social context and a reason for getting out of the house. The follow-up interviews revealed that declining health changes the preconditions for mobility. Daily walks had to be made shorter, and the car had to be used for most errands to where they previously could walk or cycle. However, mobility can also be maintained despite a serious illness and a long period of rehabilitation.

Mobilitet är en förutsättning för oberoende, delaktighet och välbefinnande när man åldras. Utgångspunkten i avhandlingen är att pensioneringen innebär tidsrumsliga förändringar och brott i rutiner som på olika sätt påverkar människors behov av att resa och deras förutsättningar för mobilitet. Syftet med avhandlingen är att utforska mobilitetsstrategier och förändringar i mobilitet i samband med pensioneringen samt hur mobiliteten utvecklas under de första åren som pensionär. Ambitionen är att öka kunskapen om i vilken utsträckning nya pensionärer upprätthåller en önskad mobilitet utifrån deras egna behov och förutsättningar. Avhandlingen baseras empiriskt på resedagböcker som nyblivna pensionärer har fört och kvalitativa intervjuer med samma personer, samt uppföljningsintervjuer tre och ett halvt år senare. Resultaten visar att mobiliteten är en strategi för att skapa en struktur i vardagen som pensionär genom att komma hemifrån, t.ex. för att ta en promenad eller för att uträtta ärenden. Många vardagsmönster behålls vid pensioneringen men informanterna finner också nya åtaganden och söker nya sociala arenor och aktiviteter. Betydelsen av bilen har inte förändrats men den används av andra anledningar än tidigare. Vid pensioneringen skapas andra tidsrumsliga begränsningar vilka inverkar på efterfrågan på mobilitet. Resultaten visa också att "tredje platser" blir viktiga, särskilt bland dem som lever ensamma, eftersom de ger en möjlighet att vara en del av ett socialt sammanhang och en anledning att komma hemifrån. Uppföljningsintervjuerna visade att förutsättningarna för mobilitet förändras när hälsan försämras. Promenaderna blir kortare och bilen används i högre utsträckning för de ärenden dit de tidigare kunde gå eller cykla. Men trots allvarliga sjukdomar och långa perioder av rehabilitering kan mobiliteten upprätthållas.