Studien syftade till att undersöka vilka åtgärder arbetsgivare gör för sjukskrivna medarbetare och vilka kostnader arbetsgivare och samhället har i samband med sjuknärvaro och sjukfrånvaro.

Totalt 3000 sjukskrivna personer i AFA Försäkrings register med diagnoserna psykiska besvär eller besvär i rörelseorganen fick ett informationsbrev och förfrågan om samtycke till att forskarna skulle få skicka en enkät till deras arbetsledare; 393 sjukskrivna gav samtycke. En  webbenkät skickades till dessa arbetsledare. Totalt 198 arbetsledare (50 %) till sjukskrivna personer besvarade enkäten.

Resultaten visar att arbetsgivare genomför en rad olika åtgärder och anpassningar när en medarbetare blir sjukskriven. Analyserna visade att dessa åtgärder och anpassningar i viss mån beror på vem den sjukskrivne medarbetaren är. Åtgärder och anpassningar var vanligare för sjukskrivna med psykiska diagnoser, för högutbildade och för sjukskrivna i högkvalificerade yrken. Kvinnor fick i högre grad anpassningar och åtgärder såsom ändrade arbetsuppgifter och psykosocialt stöd jämfört med män.

Demografiska faktorer visade sig ha mindre betydelse för om den sjukskrivne återgick i arbete eller ej. Multipla logistiska regressionsanalyser visade att åtgärder och anpassningar på arbetsplatsen hade signifikanta samband med en ökad chans för återgång i arbete. Resultaten visade också att för sjukskrivna medarbetare vars arbetsledare hade tagit många kontakter med andra aktörer, som HR-avdelningen, företagshälsan och/eller Försäkringskassan var sannolikheten lägre att den sjukskrivne medarbetaren återgick i arbete. Arbetsledare tog fler kontakter, om den sjukskrivne medarbetaren hade en psykisk diagnos.

Sjuknärvaro och produktionsförlust före, under och efter sjukskrivningen skattades av arbetsledarna. Sammanlagt beräknades produktionsförlusterna till cirka SEK 100 000 per sjukskrivningsfall. Härutöver lägger arbetsgivare tid på att ta kontakter, genomföra åtgärder och anpassningar och organisera om arbetet. Arbetsledare hade mycket oklar eller saknade helt uppfattning om vad tid, åtgärder och anpassningar kostar, varför detta inte har kunnat analyseras närmare. De beräknade genomsnittliga kostnaderna till följd av produktivitetsförluster är således en underskattning av de faktiska kostnaderna för arbetsgivare.

Studien visar att arbetsledares kunskap om vad sjuknärvaro och sjukfrånvaro kostar för verksamheten och för samhället är begränsad. En ökad kostnadsmedvetenhet skulle kunna stimulera till att större resurser läggs på att implementera policys för hälsofrämjande åtgärder och att utbilda arbetsledare i att hantera frågor om hälsa och arbetsförmåga på arbetsplatsen.