Den svenska samhällsekonomiska modellensupplösning under 2000-talet har följts av en djup politisk kris. Det är enkris som har tagits till intäkt för den upprepade berättelsen om liberalt präglad invandrings- och mångfaldspolitik som misslyckat experiment. Författarna ifrågasätter denna berättelse genom attvända på argumentet om det negativa förhållandet mellan migrationoch välfärdsstatlig solidaritet. De hävdar således att det främst är deneuropeiska och svenska åtstramningspolitiken som sedan tidigt 90-talhar undergrävt samhällets socialpolitiska integrationspotential, skapat fördjupade etniskt präglade klasskillnader, permanentat social exkluderingav stora befolkningsgrupper från sociala och medborgerliga rättigheter,samt i sin konsekvens medfört bristande solidaritet kring välfärdsstatens institutioner.