Lag (2012:663) om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall tillkom för att ge ekonomisk ersättning till den som i samband med vården utsatts för övergrepp eller försummelser av allvarlig art när personen varit omhändertagen för samhällsvård, under tidsperioden den 1 januari 1920 till och med den 31 december 1980. En särskild nämnd, Ersättningsnämnden, inrättades för att under åren 2013–2016 pröva om en sökande var berättigad till schablonbeloppet om 250 000 kr. Den svenska processen har väckt uppmärksamhet bl.a. p.g.a. den stora andelen avslag och de komplexa kriterierna för ersättning. I artikeln presenteras resultaten från ett tvärvetenskapligt historiskt-rättsvetenskapligt forskningsprojekt: Gränserför upprättelse: välfärdsstatens historiska ansvar i upprättelseprocesser riktade till offer för vanvård i fosterhem och barnhem. I fokus är glappet mellan den politiska avsikten, att skapa ett rättssäkert system för en generös ersättning, och utfallet av den rättsliga processen, som innebar att majoriteten av de sökande nekades ersättning. Förklaringen, menar författarna, står åtminstone delvisatt finna i en sammanblandning av olika processformer och rättsprinciper. Detta kan relateras till en ojämn ansvarsfördelning mellan lagfarna ledamötermed expertis från allmän domstol respektive allmän förvaltningsdomstol.Framställningen tar avstamp i socialrättsligt reglerade förhållanden och spänner sedan över skadeståndsrätt, förvaltningsrätt, processrätt, barnrätt och mänskligarättigheter.