Det förflutna är aldrig dött, konstaterade författaren William Faulkner en gång, det är inte ens förflutet. Detta är ett ledmotiv i Göran Collstes bok om historisk rättvisa med exempel från Namibia, Kongo, Kenya, Indien och en rad andra länder som drabbades av kolonialismens gissel.

Det är uppenbart att kolonialismens destruktiva följder inte upphörde med kolonialväldenas fall och att många av dagens globala kriser har sin grund i den koloniala världsordningen. De länder (däribland Sverige) som berikade sig på utplundringen av de koloniserade folken har en moralisk skyldighet att gottgöra det som har hänt och därmed försöka upprätta en ny moralisk jämvikt.

Collste visar hur en sådan gottgörelse- och försoningsprocess kan gå till i praktiken och belyser också mer specifika frågor som återlämnandet av museiföremål till ursprungsbefolkningar. Även den globala uppvärmningen – som huvudsakligen drabbar de länder som har minst skuld till den – har en viktig gottgörelsedimension.

Collste undersöker därtill – och med stöd av filosofer som John Rawls, Thomas Pogge och Rajeev Bhargava –historisk rättvisa på ett mer övergripande begreppsligt, kulturellt och historiskt plan. Hur förhåller sig gottgörande rättvisa till fördelningsrättvisa? Måste realpolitik och moral alltid befinna sig på kollisionskurs? Vad kan vi dra för lärdomar av Sydafrikas försoningsprocess och Internationella brottmålsdomstolen? Att vi fortfarande har mycket att lära torde det inte råda något tvivel om.