Inom europeisk och amerikansk yoga, nyandlighet samt alternativ och komplementär medicin är föreställningen om att människan utöver sin fysiska kropp även besitter en subtil anatomi (en eller flera ”själskroppar”) mycket central. Den subtila anatomin är en viktig del i bilden av människan, vilken andra nyandliga och alternativmedicinska föreställningar och läror på olika vis kopplas samman med. Föreställningen om en subtil anatomi har djupa rötter i många av världens kulturer – i såväl öst som väst. Inom samtida västerländsk nyandlighet är det dock främst indiska och kinesiska subtilkorporala begrepp som brukas. Här antas den subtila kroppen ha en form, färg eller struktur som man genom andliga övningar kan lära sig att känna och se. Den genomströmmas av en "andlig energi" – oftast benämnd som ”prana”, ”kundalini" eller ”ki”. Denna relativt standardiserade form av subtil anatomi har sina rötter i sent 1800- och tidigt 1900-tal, då den spreds och populariserades i väst med hjälp av det teosofiska samfundet samt John Woodroffes inflytelserika böcker om tantra. Läran i Helena Blavatskys (det teosofiska samfundets förmodligen kändaste förgrundsgestalt) bok The Secret Doctrine (1888) är en mix av såväl österländska som västerländska koncept och idéer från vitt spridda traditioner, med inspiration från det sena 1800-talets vetenskapliga teorier och kulturella intressen. Föreläsningen kommer att behandla detta viktiga skede i den subtila anatomins receptionshistoria. Tidigare forskning har beskrivit hur teosofin ”beslagtog” indiska begrepp medan den i praktiken främst influerades av västerländska källor. På senare tid har dock flera forskare velat nyansera bilden av den teosofiska orientalismen en aning genom att visa på ömsesidigheten i påverkan mellan indiska, europeiska och amerikanska teosofer samt hur utbytet av idéer och koncept ibland gör det komplicerat att överhuvudtaget tala om ”öst” och ”väst” som separata kultursfärer.