The dissertation analyzes interaction in adolescents’ computer gaming. Through the use of video recordings in internet cafés, players’ communicative practices are illuminated. Ethnomethodological and interaction analytical perspectives are used to explicate the participants’ methods for meaning-making in the gaming. The aim of the thesis is to investigate how this co-located interaction sets conditions for game playing as a social activity. The dissertation contains four empirical studies. The first addresses the semiotic resources that the players use in collaborative gaming. It shows how gaming activities involve configurations of semiotic resources that are only available in co-located gaming, such as pointing at the screen or rotating your body towards coplayers. In the second study, the players’ use of so called professional vision is analyzed. Experienced players instruct and discipline a novice’s vision by demonstrating how the interface is connected to the rules of the game. In situations with two experienced players, visual aspects of the game can be used to question other players’ competence, by pointing out, for example, what should be visible to them. The visual aspects of the game are thereby made relevant by the players when one of them has acted contrary to conventional practice. The third study addresses the strategies that players use for highlighting their own competence and questioning their coplayers’. In this way the players create local hierarchies, and in the community of practice in internet cafés there are clear elements of exclusion and competiveness. In the final study the relevance of blame for the gaming practices is examined. Blame is used both for highlighting the player’s own competence, at the expense of another player’s, and for enabling a joint analysis “game exegesis”, in which the causal structures of the gaming are examined by the players. The dissertation shows how a player’s competence is constituted out of action both on the screen and in the gamers’ joint, co-located interactions. Their possibilities for positioning themselves in the social community of gaming are conditioned, not only by their in-game skills, but also by their ability to use the communicative resources that the co-located gaming affords.

Avhandlingen behandlar interaktion i ungdomars datorspelande. Med hjälp av videoinspelningar gjorda på internetcaféer belyses några sätt på vilka spelarna kommunicerar med varandra. Etnometodologiska och interaktionsanalytiska perspektiv används för att analysera deltagarnas metoder för att skapa förståelse i och kring spelandet. Avhandlingens syfte är att undersöka hur denna samlokaliserade interaktion skapar förutsättningar för spelandet som social aktivitet. Avhandlingen består av fyra delstudier. Den första behandlar de semiotiska resurser som spelarna använder sig av i kollaborativt spelande. Den visar på hur spelaktiviteter involverar resurser som  bara finns tillgängliga i samlokaliserat spelande, så som att peka på skärmen eller rotera kroppen mot medspelarna. I studie nummer två analyseras spelarnas användning av specialiserat seende (professional vision). Erfarna spelare kan instruera och disciplinera novisers seende genom att synliggöra hur gränssnittet är sammankopplat med spelets regler. I situationer med två erfarna spelare kan visuella aspekter av spelet användas för att ifrågasätta en annan spelares kompetens, genom att exempelvis påpeka vad som borde vara synligt för spelaren. Spelets visuella aspekter blir alltså relevanta för spelarna främst då någon av dem agerat i strid med idéer och normer för spelandet. Den tredje delstudien behandlar interaktionsmetoder som spelarna använder sig av för att framhäva sin egen kompetens och ifrågasätta sina medspelares. Genom dessa skapar spelarna lokala hierarkier, och i den praktikgemenskap som datorspelandet på internetcaféer utgör finns tydliga inslag av exklusion och konkurrens. I den sista delstudien undersöks de funktioner som beskyllningar har i spelandet. Dessa används både för att framhäva spelarens egen kompetens på någon annans bekostnad, men öppnar också upp för gemensam analys, vad som här kallas ”spel-exeges”, där spelets kausala struktur blottläggs. Avhandlingen visar hur spelares kompetens konstitueras av handlingar både på skärmen och i spelarnas gemensamma, samlokaliserade interaktion. Deras möjligheter för positionering i det sociala sammanhang som spelandet utgör utgår alltså inte bara ifrån deras färdigheter i spelet, utan också ifrån deras förmåga att utnyttja de kommunikativa resurser som det samlokaliserade spelandet erbjuder.