Smart electricity meters are widely promoted as enablers of efficient, flexible, and sustainable energy systems, yet their real-world outcomes often diverge from these ambitions. This thesis examines smart meters through a socio-technical perspective, showing that smartness is not an inherent technical feature but an effect emerging from interactions among technology, governance, institutions, and everyday practice. 

The thesis, guided by Socio-Technical Systems theory, brings together five studies that were conducted separately and later analysed together. Each addresses a different layer of the socio-technical system, moving from conceptualisation to practice and governance. The first and third papers establish the theoretical foundation by examining how smart meters and the idea of “smartness” are represented in research and by developing a multidimensional framework for evaluating smartness as a relational and evolving quality. The second paper explores how Swedish households understand and experience smart meters introduced through a nationwide rollout, revealing limited engagement and the normalisation of the technology as background infrastructure. The fourth paper critiques Information Systems research, showing how smart meters are often “black-boxed” and detached from their institutional and infrastructural contexts. The fifth paper examines Sri Lanka’s emerging smart grid, demonstrating how infrastructural fragility and fragmented governance create socio-technical misalignments that constrain functionality and legitimacy. 

Together, the studies show that smartness is relational, situated, and continuously negotiated. Misalignments appear at informational, institutional, infrastructural, and discursive levels, revealing the gap between policy ambitions and lived experience. Achieving alignment requires governance reflexivity - the capacity to iteratively adjust technical systems, policy frameworks, and social practices over time. 

Conceptually, the thesis reframes smartness as a socio-technical effect that arises from alignment across multiple layers of practice. Empirically, it demonstrates how different contexts shape the enactment and consequences of smart meter adoption. Practically, it highlights the importance of reflexive and context-sensitive governance that anticipates misalignments, fosters interpretive engagement, and aligns technological ambition with institutional capacity and infrastructural realities.  

Smarta elmätare framhålls ofta som verktyg för att skapa effektiva, flexibla och hållbara energisystem, men deras faktiska utfall motsvarar inte alltid dessa ambitioner. I denna avhandling analyseras smarta elmätare ur ett sociotekniskt perspektiv och visar att ”smarthet” inte är en inneboende teknisk egenskap utan uppstår genom samspelet mellan teknik, styrning, institutioner och vardaglig användning.

Avhandlingen, som utgår från socioteknisk systemteori, sammanför fem enskilda studier som analyseras gemensamt. Varje studie belyser olika nivåer i det sociotekniska systemet - från konceptualisering till praktik och styrning. Den första och tredje artikeln utgör den teoretiska grunden genom att analysera hur smarta elmätare och ”smarthet” beskrivs i forskning samt genom att utveckla ett ramverk för att förstå smarthet som relationell och föränderlig. Den andra artikeln undersöker hur svenska hushåll uppfattar och använder de nationellt införda mätarna, och visar på begränsat engagemang och hur tekniken normaliserats som infrastruktur. Den fjärde artikeln kritiserar informationssystemforskningens tendens att ”svartlåda” tekniken och koppla bort den från organisatoriska och infrastrukturella sammanhang. Den femte artikeln analyserar Sri Lankas framväxande smarta elnät och visar hur bristande infrastruktur och fragmenterad styrning skapar sociotekniska missanpassningar som begränsar funktion och legitimitet.

Tillsammans visar studierna att smarthet är relationell, situerad och förhandlad över tid. Missanpassningar uppstår på informativa, institutionella, infrastrukturella och diskursiva nivåer och tydliggör gapet mellan politiska ambitioner och vardagliga erfarenheter. En reflexiv styrning som successivt anpassar tekniska system, policyer och sociala praktiker krävs för att nå bättre samordning.

Avhandlingen omdefinierar därmed smarthet som en socioteknisk effekt som uppstår genom samspel mellan flera nivåer av praktik, visar hur olika nationella och institutionella sammanhang formar införande och användning, och betonar vikten av en kontextkänslig och reflexiv styrning som förutser missanpassningar, stärker tolkande engagemang och anpassar tekniska ambitioner till institutionella och infrastrukturella förutsättningar.