Uppsatsen bygger på en kvalitativ studie av utforskade möjligheter och hinder i samverkansprocessen av att arbeta med ensamkommande barn och ungdomar. Det som framkom som det viktigaste i samverkansprocessen var ökad kunskap om målgruppen. När det gäller processer, brist på vägledning och brist på kunskap sågs som hinder i samarbetet. Det som kan bidra till en positiv utveckling är tydligare ansvar och roller för socialarbetare, skolpersonal och personal vid HVB (hem för vård och boende). Återkommande problem var att två organisationer i samverkansorgan d.v.s. socialsekreterare och skolpersonal ansågs vara mer professionella medan personal på HVB anses vara semiprofessionella. Professionella i samverkan bör vara i solidaritet för att utföra bra arbete som gynnar ensamkommande flyktingbarn i längden. Genom attinteragera på ett bra sätt, kan det skapa möjligheter att få de ensamkommande barnen att bli mer delaktiga i olika aktiviteter som de erbjuds. Med deltagande iolika fritidsaktiviteter kan ensamkommande flyktingbarn få möjlighet att påverka och forma sin integrationsprocess.