Efter första världskriget var Sovjetunionen en av de första moderna stater som uttryckligen ägnade sig åt att övervaka och styra kulturen, vilket tog sig formen av en formaliserad och institutionaliserad statlig kulturpolitik. I denna övervakningsoch styrningsprocess försåg vetenskap och teknologi staten med konceptuella och materiella resurser vilka användes för att definiera såväl själva processen som föremålet för den. Efter andra världskriget gav utvecklingen inom naturvetenskap och teknik upphov till en ny vetenskap som behandlade frågor kring kontroll och kommunikation, Norbert Wieners cybernetik, vilken fick en bred tillämpning inte enbart inom ingenjörsvetenskapen utan även i frågor som rörde förståelsen av människor, maskiner och samhällen. Denna avhandling undersöker hur cybernetiken påverkade utformningen av den sovjetiska kulturpolitiken. Fokus ligger särskilt på sovjetiska Litauen. Det huvudsakliga argumentet är att en särskilt inflytelserik diskurs rörande cybernetisk styrning och övervakning utformades i Sovjetunionen från 50-talet och framåt. Som ett resultat av en överföring från tekniska och vetenskapliga diskurser var denna diskurs användbar inte bara som ett verktyg för att tjäna staten utan kunde även användas av kulturella aktörer för att kritisera själva sovjetsystemet. Genom att analysera organisatoriska praktiker och officiella och samhälleliga diskurser avslöjar denna studie komplexiteten i förhållandet mellan styrning och övervakning, kultur och vetenskap och teknologi.

After World War I, the Soviet Union was one of the first modern states to engage explicitly in the governance of culture, which was formalised and institutionalised as state cultural policy. In this process of governance, sciences and technologies provided the state with conceptual and material resources, which were used to define both the process and the object of governance. After World War II, scientific and technological progress gave birth to a new science of control and communication, Norbert Wiener’s cybernetics, which was widely used not only in engineering, but also in the conceptualisation of humans, machines and societies. This thesis explores how cybernetics influenced the construction of cultural policy in the Soviet Union. It focuses particularly on the Soviet republic of Lithuania. The main argument is that since the 1950s a particularly powerful discourse of cybernetic governance was formed in the Soviet Union. A result of translation from techno-science, this discourse not only served the purposes of authoritarian rule, but was also used as a resource by cultural operators to criticise the Soviet government itself. By analysing organisational practices and official and public discourses, the study reveals the complexity of the relationship between governance, culture and sciences and technologies.