Allt våldsammare deportationer. Fler oskyldiga människor i fängsligt förvar. Fler svårt sjuka barn som skickas till länder där det är högst osäkert om de kan få vård. Ett stigande antal föräldrar som tar med sig sina barn på sjöodugliga båtar över medelhavet för att undvika mångårig separation. En växande mängd ungdomar som lever ett liv i papperslöshetens skuggsamhälle.

Detta är några sannolika följder av de flyktingpolitiska förslag som Sveriges folkvalda politiker presenterade under hösten och som utreds i rasande fart under våren.

Om dessa förslag går igenom så drabbas naturligtvis främst de människor som inte kommer få en fristad från krig och förföljelse eller på längre sikt i trygghet kunna planera sina liv. Detta är människor vars erfarenheter och anspråk inte tillmäts någon som helst betydelse vid utformningen av regelverk som är helt avgörande för såväl att de överhuvudtaget ska klara livhanken som för hela deras framtid.

Vad med alla oss andra? Alla vi som har mandat att faktiskt påverka? Vi som obetingat kallar oss för demokrater och gör gällande att mänskliga rättigheter, de är viktiga? Vad är vår roll och hur bör vi agera i dessa tider av allt fler skoningslösa förslag från statsmaktens sida?