Att vara en utforskande stad är en utmaning, eftersom det både kräver att arbeta på nya sätt, och att lära sig om att arbeta på nya sätt. Ett sätt att förstå detta är genom organisationens förmåga att strukturerat fånga upp och anpassa sig efter ny kunskap, förmågan till transformativt lärande. In projektet Den (ut)forskande staden som en helhet, där ett nytt sätt att arbeta med verksamhetsutveckling och innovation har prövats, har det getts möjlighet att följa tre centrala komponenter för detta. Dels har det handlat om det nya arbetssättet, praktiken, som utvecklats. Dels har det handlat om det som gjort det möjligt att lyckas med det nya arbetssättet, så kallade programaspekter, och som gjort det möjligt att lära sig om arbetssättet. Slutligen har det handlat om det transformativa lärande som då kan drivas. Analysen i studien visar att det är möjligt och önskvärt att pröva nya arbetssätt, och att arbetet med hypotekslabben, under sin korta utvecklingstid, bidragit till och påverkat Helsingborgs sätt att se på och arbeta med verksamhetsutveckling och innovation. De hinder och möjligheter som funnits under tiden har bidragit till ömsesidiga anpassningar. För att fortsätta lyckas med att pröva nya praktiker är det framförallt stadens programaspekter som har med ledning och styrning av innovationsarbete som behöver utvecklas mot en högre grad av variation. I det här kapitlet pekas ett antal konkreta aspekter ut, både vad gäller praktik och program, som skulle öka Helsingborgs förmåga att driva sitt transformativa lärande. Särskilt i samband med arbetet med nya former för verksamhetsintegrerad innovation, med avseende på att göra det möjligt att lyckas med att pröva genom att göra. Dessutom presenteras fem övergripande principer: kunskapsintegration, systematisk variation, ömsesidiga beroenden, generativa relationer, och infrastrukturering. Dessa principer kan en offentlig verksamhet använda som grund när den skall organisera och leda ett lärande kring prövandet av nya arbetssätt.