Granskningen presenterar arton brister som är så allvarliga att de var och en skulle ogiltigförklara hela utredningen. Utöver detta identifieras ytterligare sju allvarliga brister som tillsammans ifrågasätter utredningens funktionalitet. 

Flera brister berör transparens, där definition saknas, bristfällig precision i kritik och det saknas en tydlig tidslinje. Transparens är otroligt viktigt för att man ska kunna följa resonemang logiska giltighet, vilket denna utredning inte tillåter helt och fullt.

Rättssäkerheten är helt satt ur spel i utredningen. Utredningen som argumenterar för att risken för försummelse skulle vara hög är föräldrad och ogiltig, barnsamtal saknas, resonemang som huvudsakligen driver mot att bryta all kontakt mellan barn och förälder förs fram. Det saknas ett falsifierande tänkande mot den tes man driver i utredningen. Detta tyder på att utredningen är en samling argument emot återförening snarare än en rättssäker myndighetsutredning. 

Utredningen dokumenterar ingenting som talar emot att det bästa för WK vore att frånta MK vårdnaden om WK. Detta är häpnadsväckande partiskt på ett sätt som är blatant och mycket tydligt. Ingenting positivt dokumenteras om MK i hela utredningen, vilket förefaller mycket orealistiskt. 

Granskningen visar att regeringsformerns alla tre krav, transparens, rättssäkerhet och opartiskthet inte uppfylls i denna utredning. Vidare, det är också mycket tydligt att utredningen inte haft Barnkonventionen i åtanke när detta ärende analyseras. Barnkonventionens artikel 7 läser "Barnet har rätt till eget namn och ett medborgarskap. Barnet har rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad". I stället verkar utredningen vara mera intresserad av att genomföra motsatsen, det vill säga arbeta för att barnet ska få så lite omvårdnad av barnets föräldrar så långt som möjligt.