I och med det kommunala planmonopolet har kommuner en central roll vid planering av ny bebyggelse. Med klimatfrågans ökade betydelse har kommuner därför använt sig av sitt planmonopol för att skapa hållbara stadsdelar, exempelvis genom att ställa skarpare krav i markanvisningstävlingar än rådande byggföreskrifter. För att minska byggkostnader och förenkla planprocessen infördes emellertid en lagändring år 2015 som ogiltigförklarar sådana särkrav vid markanvisningar. Boverkets byggregler (BBR) begränsar därmed den kommunala ambitionsnivån i nybyggnation. Syftet med detta examensarbete var därför att undersöka hur kommuner kan arbeta med hållbarhet i markanvisningar för att bidra till att uppnå kommunala klimatmål, samt hur potentialen för markanvisning som instrument har ändrats i och med lagändringen om kommunala särkrav. För att undersöka detta utfördes först en litteraturstudie vilken sedan låg till grund för en intervjustudie som omfattade fyra kommuner: Linköping, Norrköping, Växjö och Västerås. Resultatet från intervjustudien visade att lagändringen medfört att de studerade kommunernas användning av urvalskriterier i markanvisningsprospekt övergått från skarpa, detaljerade krav, till att be byggherren att beskriva sina hållbarhetsambitioner för projektet. Lagändringen verkar dessutom ha försvårat möjligheterna för kommunerna att kunna driva ett mer ambitiöst hållbarhetsarbete vid nybyggnation än kravnivåerna i BBR och det ansvaret har istället övergått mer till staten och byggherrarna. Resultatet visade dock att det fortfarande finns sätt för kommuner att uppmuntra till en högre ambitionsnivå än BBR. Kommuner kan använda byggherrars önskan att upprätthålla en god relation till kommunen genom att prioritera byggherrar som tidigare har byggt i enlighet med sitt bygglov. Denna möjlighet är som starkast i regioner med hög efterfrågan på bostäder och där det råder god konkurrens mellan byggherrar. Kommuner har också möjlighet att prioritera byggherrar som använder miljöcertifieringssystem. Kommuner kan i praktiken använda sig av särkrav i markanvisningsprocesser som rör marköverlåtelser även i fortsättningen, men med risken att byggherrar kan komma att ogiltigförklara särkraven. Denna risk finns däremot inte om kommuner ställer särkrav vid uppförande av byggnader för kommuners egen räkning.