I augusti 2022 publicerade vi en forskningsrapport med titeln ”Är vattenkanoner lösningen? Påskupploppen 2022 och dess efterspel”. Rapporten utgick från de våldsamma upplopp som skedde på flera olika platser i Sverige under påsken 2022. Bilderna från kravallerna och vad som utspelade sig var chockartade som ledde till omfattande diskussioner med drastiska politiska förslag, men även en omfattande intern kritik inom Polismyndigheten. Polismyndigheten tillsatte en egen utvärdering, där rikspolischefen utsåg vem som skulle leda denna. Polismyndigheten formulerade även utvärderingens syfte och påverkade också på andra sätt upplägget på utvärderingen. Innevarande rapport innehåller en del kompletterande information till vår tidigare rapport och framförallt en analys av den utvärdering av påskupploppen som utfördes i Polismyndighetens regi och presenterades i slutet av december 2022. Analysen visar att Polismyndighetens så kallade externa utvärdering har så stora brister att den knappast kan betraktas som en utvärdering. Det är definitionsmässigt heller inte en extern utvärdering eftersom den har upprättats av Polismyndigheten och gjorts av polisanställda.

Medborgare och politiker har goda skäl att kräva att Polismyndigheten framgent kan hantera den typ av angrepp som skedde under påskhelgen 2022 på annat sätt än som var fallet. Av det som utspelade sig på de olika platserna där det var upplopp under påskhelgen går det att identifiera ett flertal konkreta förändringsbehov, som med relativt enkla medel går att åtgärda. Det handlar exempelvis om att öka polisers förmåga att agera inom ramen för SPT-konceptet genom att ge dem adekvat utbildning och utrustning. Men också om styrning- och ledningsfrågor, om underrättelsetjänstens arbete och om att utveckla arbetsmiljöarbetet kopplat till särskilda händelser. Listan över relativt enkla konkreta åtgärdsförslag går att göra lång och framkommer på olika ställen i denna rapport. 

Huvudskälen till Polismyndighetens tillkortakommanden under påskupploppen har dock att göra med strukturella problem som visar sig inom en rad olika områden, till exempel i låg brottsuppklaring, dåligt resursutnyttjande och, som i detta fall, att förebygga och hantera våldsamma upplopp. Utan att hantera de strukturella problemen kommer effekten av andra åtgärdsförslag att bli låg. Det spelar ingen roll om polisen får distansvapen eller om skjutkungörelsen förändras. Problemen handlar om något helt annat än de framförda kraven på bland annat vattenkanoner och gummikulor. Några exempel på strukturella problem som framträder i rapporten:

• Kunskapssynen
• Bristande planeringsförmåga
• Bristfälliga analyser
• Bristfällig strategisk förmåga
• Personalen behandlas inte som organisationens viktigaste resurs
• En bristande respekt att följa lagar och regler
• Bristande transparens och tillämpandet av manipulativa kommunikationsstrategier
• Tjänstetillsättningar inom Polismyndigheten
• Den interna tystnadskulturen
• Den förhärskande organisationsfilosofin inom Polismyndigheten.

Påskupploppen kan utgöra en väckarklocka att fokus bör vara på hur polisen använder tilldelade resurser snarare än på behovet av förändrad lagstiftning, ökade resurser och nya polisiära verktyg. En sådan diskussion har ännu inte skett och detta är ett stort problem eftersom polisen på så sätt inte får ett tillräckligt yttre incitament att utvecklas.   

En kort beskrivning av innehållet i rapportens kapitel:

• Kapitel 2 problematiserar polisledningens uttalanden efter påskupploppen, nämligen att det som hände kom som en överraskning. 
• Kapitel 3 tar upp vikten av att polisen reflekterar över sin egen roll som medaktör till att en händelse eskalerar och att denna insikt var en viktig framgångsfaktor när polisen lyckades utveckla sina metoder efter Göteborgskravallerna år 2001. Kapitlet riktar in sig på vilket ansvar Polismyndigheten har för att en del personer i vissa situationer väljer att angripa poliser med våld och hur Polismyndigheten kan agera för att framgent minska en sådan risk. Vi menar att det är betydelsefullt att inte avgränsa analysen bara till dagarna då våldet uppstod för polisens möjligheter att påverka att liknande händelser inte ska inträffa. 
• Kapitel 4 handlar om polisens tillståndshantering och dess effekter. 
• Kapitel 5 tar upp polisens förebyggande arbete i samband med tillståndsgivna allmänna sammankomsterna. 
• Kapitel 6 berör att kravaller inte är något nytt fenomen i Sverige eller i andra länder och hänvisar till nationell och internationell forskning om polisens hantering av folksamlingar. 
• Kapitel 7 behandlar polisens sätt att tillämpa SPT-konceptet under påskupploppen. Kapitlet innehåller många bilder för att tydliggöra analysen och de slutsatser som dras i kapitlet. 
• Kapitel 8 beskriver hur vissa polisers agerande under påskhelgen ökade hotbilden. 
• Kapitel 9 behandlar frågor som rör bemanningen och om den var tillräcklig.
• Kapitel 10 tar upp arbetsmiljöfrågor.     
• Kapitel 11 analyserar behovet av att utveckla SPT-taktiken och ny utrustning. 
• Kapitel 12 beskriver Polismyndighetens externa kommunikation och riskerna med denna. I detta kapitel förklaras varför Polismyndighetens utvärdering kan ses som en del av en kommunikationsstrategi och inte bör betraktas som en oberoende utvärdering.
• Kapitel 13 innehåller ett slutord.