Sveriges långsiktiga nationella klimatmål är ett av världens mest ambitiösa. Sverige ska nå noll nettoutsläpp av växthusgaser till år 2045. Det ska ske genom att minska utsläppen med minst 85 procent jämfört med 1990. Kvarvarande utsläpp ska kompenseras genom så kallade kompletterande åtgärder, både inhemska åtgärder och internationella klimatsinaster.
På senare tid har regeringens intresse för internationella klimatinsatser ökat. En delförklaring kan vara att Sveriges ekonomi präglas av en mycket låg koldioxidintensitet. Sverige har en av världens mest klimateffektiva ekonomier, i paritet med Schweiz och Danmark (Gütschow och Pflüger, 2022). Den låga koldioxidintensiteten innebär att marginalkostnaden för klimatåtgärder inom Sveriges territorium i många fall är hög i jämförelse med andra länder. En annan förklaring bakom det svenska intresset för internationella klimatinsatser är Sveriges historiskt stora engagemang i internationell politik. Relativt storleken på Sveriges ekonomi har Sverige en lång historia av att vara världsledande inom klimatrelaterat bistånd och klimatfinansiering. En del av detta engagemang tar sig uttryck genom svenska statens satsningar på internationella klimatinsatser inom ramkonventionen om klimatförändringar. Satsningen består dels av klimatrelaterat bistånd, bilateralt liksom genom stora bidrag till multilaterala fonder som den globala miljöfonden, gröna klimatfonden och anpassningsfonden, dels av Energimyndighetens program för internationella klimatinsatser.
Parisavtalets Artikel 6 reglerar hur stater kan samarbeta internationellt. Skärningspunkten mellan FN:s reglering av samarbeten under Artikel 6, Sveriges ambitioner inom kompletterande åtgärder för att uppfylla nationella klimatmål och EU:s begräsningar av det svenska handlingsutrymmet är komplex. Denna rapport syftar till att skapa underlag för att förstå om den svenska satsningen på Artikel 6 bidrar till möjligheten att nå de svenska klimatmålen. Rapporten försöker reda ut: