I den här avhandlingen visar jag hur ett oberoende expertorgan som Skönhetsrådet kan agera för att öka sitt inflytande genom att förvärva tre maktinstrument: autonomi, kunskap och nätverk. Jag undersöker också hur dessa instrument har påverkats av större trender inom stadsplaneringsområdet, kallade paradigm. Studien har avgränsats till åren 1919 till 1969, med fokus på de nya förbindelser som krävdes över Stockholms vatten samt Stockholms nya centrum som tog form under denna tid. Det primära källmaterialet har varit mötesprotokoll och korrespondens från Skönhetsrådets arkiv.

Jag har valt att göra en indelning mellan olika planeringsperioder i Stockholms utveckling under den undersökta tiden för att urskilja när nya diskurser har fått inflytande på bekostnad av äldre inom de sociala rum där de konkurrerar. Jag har betraktat Skönhetsrådet som det lilla rummet som diskursivt ständigt har varit i kontakt med stadens ledning, det stora rummet. Genom att se på den undersökta perioden på detta sätt kan varje paradigm relateras till en diskursiv ordning där en eller flera dominerande diskurser upprätthåller ett paradigm. I analysen av hur Skönhetsrådet har utvecklat sin problembild och sina argument – hur dess diskurser har förändrats – har förslaget om inrättandet av ett Skönhetsråd fungerat som en analytisk ram och korrektiv, i avhandlingen kallat en monumentaltext.

En slutsats i avhandlingen är att Skönhetsrådet har kunnat hävda sig som en stark aktör i den diskursiva kampen mellan paradigm om de nämnda maktinstrumenten har förvärvats och det dominerande paradigmet har varit antingen urbanism-kulturalistiskt eller urbanism-progressistiskt i liten skala. En underliggande slutsats för framtiden är att Skönhetsrådet har betydande möjligheter att vara en relevant aktör i stadsplaneringsdebatten om det vårdar sina maktinstrument och så länge den övergripande stadsplaneringsdiskussionen är öppen för fler röster än bara de direkt berörda specialisterna. Med andra ord, när urban design tillåts diskuteras som den konstnärliga utformning den är.

In this thesis, I demonstrate how an independent expert body like the Council of Urban Aesthetics (Skönhetsrådet) in Stockholm can act to increase its influence by acquiring three instruments of power: autonomy, knowledge, and networks. I also examine how these instruments have been influenced by larger trends within the field of urban planning, referred to as paradigms. The study has been limited to the years 1919 to 1969, focusing on the new connections required across the waters of Stockholm and the new CBD that materialized during this time. The primary source material has been the meeting minutes and correspondence from the Council of Urban Aesthetics' archives.

I have chosen to make a division between different planning periods in Stockholm's development during the investigated time to discern when new discourses have gained influence at the expense of older ones within the social spaces they compete in. I have viewed the Council of Urban Aesthetics as the small space that discursively has constantly been in connection with the city's leadership, the large space. By looking at the examined period in this way, each paradigm can be related to a discursive order where one or more dominant discourses maintain the paradigm. In the analysis of how the Council of Urban Aesthetics has developed its problematization and arguments – how its discourses have changed – the proposal establishing the council has served as the analytical framework and corrective, referred to as a monumental text.

One conclusion in the thesis is that the Council of Urban Aesthetics has been able to assert itself as a strong actor in the discursive struggle between paradigms if the aforementioned instruments of power have been acquired, and the dominant paradigm has been either urbanism-culturalist or urbanism-progressive on a small scale. An underlying conclusion for the future is that the Council of Urban Aesthetics has significant opportunities to be a relevant actor in the urban planning debate if it nurtures its instruments of power and as long as the overarching urban planning discussion is open to more voices than just the immediately concerned specialists. In other words, when urban design is allowed to be discussed as the artistic design it is.