The aim of this thesis is to explore what separate leisure—i.e., leisure exclusive to children with disabilities—makes and does not make possible for this group of children's leisure. A further aim is to investigate how to do research 'with' rather than 'about' children with disabilities. To accomplish this aim, an ethnographic study was conducted at a separate leisure space for 3–11-year-old children with neuropsychiatric disabilities (e.g., ADHD, autism). Three research questions are addressed which concern: (i) how to methodologically explore children's perspectives of separate leisure; (ii) the ideas about children's needs, and about meaningful leisure, that inform and are expressed by the design and organisation of separate leisure; and (iii) children's perspectives of separate leisure. The study's theoretical framework consists of three parts: disabled children’s childhood studies, separate leisure in the context of childhood and disability, and the places and spaces of separate leisure.

In sum, the study shows how separate leisure can lower thresholds for inclusion and participation in leisure. In this way, it becomes an important means of creating opportunities away from home for a group of children who would otherwise face substantial barriers to leisure access. By extension, separate leisure can help grant children access to conventional childhood experiences, such as participating in structured leisure activities. When separate leisure functions as a 'leisure node', it helps expand children’s leisure opportunities further, by offering a place where children can try out new activities and where parents may share experiences and tips of activities in the local area as well as establish the basis for new activities. This points to the importance of separate spaces as a gathering of collective interests as well as their potential to lower thresholds for attending activities hosted by other actors, mainstream leisure included. Altogether, this indicates that there are important lessons to learn from separate leisure for the arranging of leisure opportunities of children with disabilities. These are also important for mainstream and inclusive contexts.

Denna avhandling syftar till att utforska vad riktad fritid, det vill säga fritid enbart för barn med funktionsnedsättningar, möjliggör och inte möjliggör för denna grupp av barn. Ett ytterligare syfte är att undersöka hur forskning kan bedrivas 'med' snarare än 'om' barn med funktionsnedsättningar. För att uppnå detta syfte genomfördes en etnografisk studie vid en riktad fritidsverksamhet för 3–11-åriga barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (t.ex. ADHD, autism). Studien utgår från tre forskningsfrågor vilka rör (i) hur man metodologiskt kan utforska barns perspektiv på riktad fritid, (ii) de idéer om barns behov, och om meningsfull fritid, som ligger till grund för och uttrycks genom designen och organiseringen av riktad fritid och (iii) barns perspektiv på riktad fritid. Avhandlingens teoretiska ramverk består av tre delar: disabled children’s childhood studies, riktad fritid i en kontext av barndom och funktionsnedsättning samt den riktade fritidens platser och rum.

Sammanfattningsvis visar avhandlingen hur riktad fritid kan bidra till att sänka trösklar för inkludering och deltagande i fritid. Den blir på så sätt ett viktigt medel för att skapa fritidsmöjligheter utanför hemmet för en grupp av barn som annars möter påtagliga hinder vid deltagande i aktiviteter. I förlängningen kan riktad fritid bidra till att ge barn tillgång till konventionella barndomserfarenheter, så som att delta i organiserade fritidsaktiviteter. När riktad fritid fungerar som det jag kallar för en 'fritidsnod' så bidrar den till att ytterligare utöka barns fritidsmöjligheter. Det gör den genom att vara en plats där barn kan prova på nya aktiviteter, där föräldrar kan utbyta erfarenheter och tips om aktiviteter i närområdet och där det finns möjlighet att lägga grunden för nya fritidsaktiviteter och -sammanhang. Detta pekar på att riktade verksamheter har en viktig roll som samlingsplatser för kollektiva intressen och potential att sänka trösklar för deltagande i aktiviteter som anordnas av andra aktörer, inklusive ’vanliga’ aktiviteter. Sammantaget tyder detta på att det finns viktiga lärdomar att dra från den riktade fritiden för skapandet av fritidsmöjligheter för barn med funktionsnedsättningar. Dessa lärdomar är också viktiga för 'vanliga' (mainstream) och 'inkluderande' (inclusive) sammanhang.