In Sweden, a particular class of technology is imagined as a solution to an ageing population. “Welfare technology” is used in politics and policy documents to describe technology aiming to improve welfare through increased safety, activity, participation, and independence for those with (or who risk developing) disabilities. The thesis focuses on welfare technology in elder care where it is used to, for example, administer medicine, watch over people when they sleep, and provide company through touch and conversation. The development and implementation of welfare technology is explored in two contexts: municipal care organizations and robotics research. The thesis analyzes the sociotechnical and robotic imaginaries informing the development and implementation of welfare technology and how they are materialized in the decision-making practices of municipal care organizations and robotics research. It also analyzes how ideals and practices of care and care work are renegotiated through the development and implementation of welfare technology, and what this implies for the organization and valuation of elder care in Sweden. The analysis shows tensions between how different actors imagine the promises of welfare technology, and between imaginaries of welfare technology for elder care and the characteristics and limitations of the organizations and technologies they rely on to materialize. It also points to how the development and implementation of welfare technology renegotiates ideals and practices of care away from an emphasis on human contact toward independent and remote care, mobilizing a fragmenting logic where elder care is explored for potentially delegable tasks. Finally, the thesis argues that discussions on how to maintain elder care provision in light of an ageing population cannot zoom in on welfare technology but need to make elder care a priority in more ways than as an opportunity for innovation.

I Sverige föreställs en typ av teknik som lösningen till en åldrande befolkning. ”Välfärdsteknik” är ett begrepp som används i policydokument för att besk-riva digital teknik som syftar till att bibehålla eller öka trygghet, aktivitet, delaktighet eller självständighet för en person som har eller löper förhöjd risk att få en funktionsnedsättning (Socialstyrelsens definition). Jag har studerat utvecklingen och implementeringen av välfärdsteknik i två sammanhang: genom kvalitativa, semistrukturerade intervjuer med beslutsfattare i kommuner och genom en etnografisk studie av utvecklingen av en samtalsrobot för vård- och omsorgsboenden. I fokus för avhandlingen är de sociotekniska och ”robotiska” föreställningar som informerar utvecklingen och implementeringen av välfärdsteknik i dessa organisationer. Jag fokuserar på hur dessa föreställningar omsätts i praktik: hur de ”materialiseras” i beslutsfattande i kommunala vård- och omsorgsorganisationer och robotutveckling i forskningssammanhang. Vidare analyserar jag hur vård- och omsorgsideal och praktiker inom vård- och omsorgsarbete omförhandlas genom utvecklingen och implementeringen av välfärdsteknik, och vad detta har för betydelse för hur äldreomsorgen organiseras och värderas i Sverige. Analysen visar på spänningar mellan hur olika aktörer föreställer sig välfärdsteknikens löften och syfte. Det finns också motsättningar mellan sådana föreställningar och begränsningar hos de organisationer och den teknik som förväntas förverkliga välfärdsteknikens löften. Analysen visar även hur utvecklingen och implementeringen av välfärds-teknik omförhandlar vård- och omsorgsideal och praktiker bort från att ett fokus på mänsklig kontakt mot ideal som berör självständighet och vård på distans. En fragmenterande logik möjliggör denna omförhandling, inom vilken äldreomsorgen genomsöks efter uppgifter som kan delegeras. Slutligen argumenterar avhandlingen för att diskussioner om hur äldreomsorgen ska upprätthållas för en åldrande befolkning inte kan fastna vid välfärdsteknik, utan behöver värdera äldreomsorgen på fler sätt än som en spelplan för innovation.