Syftet med föreliggande rapport är att beskriva bostadsområdena och stadsdelarna Skäggetorp i Linköpings kommun och Navestad i Norrköpings kommun. Båda områden är socioekonomiskt utsatta och tidigare forskning visar att digitalt utanförskap kan kopplas till ett socioekonomiskt utanförskap. Digital delaktighet kan således vara ett sätt att öka inkludering och välstånd, därför står det särskilt i fokus i denna rapport. Digital delaktighet avgränsas till begreppen tillgång, kompetens och användning av digital teknik.
Skäggetorp och Navestad beskrivs först med hänsyn till geografiska attribut och statistik om invånarna. Stadsdelarna jämförs främst med andra stadsdelar inom respektive kommun, men även med varandra. Skäggetorp är befolkningsmässigt större än Navestad men de har liknande förutsättningar i form av geografiskt läge, där områdena befinner sig utanför stadskärnorna. Invånarna i båda stadsdelarna skiljer sig från andra stadsdelar och kommunen som helhet i att andelen med utländsk bakgrund är högre, utbildningsnivåer lägre och den socioekonomiska standarden är generellt sett lägre, bland annat.
Utifrån invånarna själva genom fokusgrupper, och intervjuer med professionella som arbetar i Skäggetorp och/eller Navestad beskrivs här områdena och upplevelser och praktiska erfarenheter av digital delaktighet. Totalt deltog 26 respondenter i studien. Trots olika erfarenheter och bakgrund delade respondenterna flera upplevelser om situationen kring digital delaktighet i Skäggetorp och Navestad, samt vad som behöver utvecklas.
Tillgång till digital teknik är, enligt invånarna, inte ett stort problem. Däremot de som arbetar med service och i olika verksamheter i stadsdelarna har mer delade meningar om tillgången till digital teknik. Det är därmed inte självklart att invånare i Skäggetorp och Navestad har tillgång till telefoner och datorer, men trots bristerna så upplevs det som ett mindre hinder.
Det största hindret för vuxna invånare i Skäggetorp och Navestad är kunskap om digital teknik. I ett samhälle där välfärdstjänster har digitaliserats och att kunna använda tekniken är grundläggande för att kunna ansöka om bidrag, deklarera och söka jobb utgör denna kunskapsbrist ett mycket akut problem. Det påpekar såväl invånare som professionella. Att tekniken utvecklas snabbt gör att de digitala klyftorna i samhället ökar i samma takt. Ungdomar och unga vuxna invånare har däremot mycket god kunskap om digital teknik, vilket gör att de måste hjälpa vuxna och äldre invånare.
För att invånare i Skäggetorp och Navestad ska kunna använda digitala välfärdstjänster, och för att öka jämlikheten, krävs utbildande insatser och stöd från offentlig sektor i den digitala omställningen. Ett förslag som väckts av våra respondenter var att inkludera digital kompetens i SFI-utbildningen och möjlighet till fortsatta kurser i datorkunskap.
I diskussioner om politisk delaktighet menar såväl invånare som professionella att tillit till politiker är låg generellt i Skäggetorp och Navestad. Misstro mot socialtjänsten är ytterligare ett problem som är utbrett i stadsdelarna. Det finns behov av att politiker och tjänstepersoner besöker områdena och pratar med invånarna om frågor som berör dem. Sådana insatser har tidigare gett resultat. Skriftlig information ger inte effekt enligt respondenter, utan det behövs mer frekventa besök, inte endast under valår. Dessa slutsatser är viktiga för dem som utvecklar policyer och stöttar dem som bor i utsatta stadsdelar, men även för fortsatt forskning.
Linköping: Linköping University Electronic Press, 2025. , p. 53