SEDAN DET KLIMATPOLITISKA ramverket antogs av riksdagen i juni 2017 har Sverige strävat efter att bli ett fossilfritt välfärdsland. Målet är att Sverige inte ska ha några netto-utsläpp av växthusgaser år 2045 och därefter uppnå negativa utsläpp. För att nå detta mål har staten krokat arm med näringslivet och riktat fokus mot utsläppstunga sektorer så som energi, transport och basindustri. Samarbetet har präglats av en stor teknikoptimism. Genom gröna teknikskiften ska den svenska industrins konkurrenskraft stärkas, nya jobb skapas och klimatnytta exporteras till världen. I denna omställnings berättelse saknas medborgarnasröster, drömmar och visioner. Behöver svensk klimatpolitik bli mer inkluderande för att vinna folkligt stöd och vad innebär det i så fall i praktiken?