The sustainable governance of ocean spaces remains a pressing challenge for Small Island Developing States (SIDS), where fragmented and sector-based management has long constrained the effectiveness of ocean governance. In these settings, multiple institutions often operate in isolation, pursuing competing priorities with limited coordination, resources, and accountability. These issues are particularly acute in the Pacific Islands, where vast ocean territories, customary marine tenure, and deeply rooted cultural values intersect with complex governance realities shaped by political and market-oriented forces. In response to these challenges, Marine Spatial Planning (MSP) offers an ecosystem-based, integrative framework for reconciling ecological, social, and economic objectives in marine and coastal governance. Yet, despite its growing adoption, MSP in SIDS remains a relatively new and complex endeavour, reflecting diverse institutional and cultural realities. This compilation thesis critically examines the role of MSP in advancing ocean governance in Pacific SIDS, with Fiji as the focal empirical case. It addresses a key knowledge gap regarding the contextual conditions under which MSP can function effectively as a governance instrument in resource-constrained, socially diverse settings. The four papers collectively trace this inquiry. The first paper identifies enabling and constraining conditions for MSP in SIDS through a semi-systematic literature review; the second explores how MSP could respond to Fiji’s ocean governance challenges; the third investigates how Fiji’s MSP process aligns with Indigenous coastal perspectives; and the fourth evaluates the extent to which MSP is fit for purpose in advancing transformative ocean governance across the Pacific.

The findings demonstrate that MSP’s effectiveness in SIDS depends on robust collaborative mechanisms underpinned by facilitative leadership, clearly defined legal mandates, strong institutions, and social capital that bridges formal and informal governance systems. Yet, the Pacific context presents distinct governance challenges, including colonial legacies of centralized authority, limited stakeholder ownership, overlapping institutional responsibilities, and low public awareness of MSP that constrain the transformative potential of MSP and risk perpetuating top-down approaches. Even so, MSP in this region has the potential to become a transformative governance instrument, precisely because of the Pacific’s remarkable ecological, cultural, and institutional diversity. Rather than a barrier, this diversity could serve as the foundation for a collaborative, polycentric, and adaptive governance architecture, in which multiple islands, customary authorities, and local institutions operate as interconnected nodes of innovation, learning, and resilience. In practical terms, this transformation requires legal recognition of customary marine tenure, resourcing local communities for meaningful participation, and empowering boundary organizations and communities of practice to bridge governance processes across scales. Together, these measures outline a pathway for MSP in the Pacific to move beyond its current technocratic and procedural emphasis, evolving into a relational, inclusive, and adaptive governance process capable of aligning ecological sustainability and economic aspirations with cultural legitimacy, equity, and social justice.

Hållbar förvaltning av havsområden är en angelägen utmaning för små önationer under utveckling (SIDS), där fragmenterad och sektorsbaserad styrning länge har begränsat effektiviteten i havsförvaltningen. I dessa länder verkar ofta flera institutioner parallellt, med motstridiga prioriteringar och begränsad samordning, resursbas och ansvarsfördelning. Dessa utmaningar är särskilt akuta i önationer i Stilla havet, där vidsträckta havsområden, sedvanerättsliga nyttjanderätter och djupt rotade kulturella värderingar möter komplexa styrningsförhållanden präglade av politiska och marknadsmässiga krafter.

Som svar på dessa utmaningar erbjuder Marin Fysisk Planering ett ekosystembaserat och integrerat ramverk för att förena ekologiska, sociala och ekonomiska mål inom marin och kustnära förvaltning. Trots en växande användning är Marin Fysisk Planering fortfarande ett relativt nytt och komplext styrinstrument som speglar mångskiftande institutionella och kulturella förutsättningar. Denna sammanläggningsavhandling undersöker kritiskt vilken roll Marin Fysisk Planering kan spela för att främja havsförvaltning i Stillahavsområdets små önationer, med Fiji som empiriskt huvudfall.

Avhandlingen adresserar en central kunskapslucka som rör de kontextuella förhållanden under vilka Marin Fysisk Planering kan fungera effektivt som styrinstrument i resursbegränsade och socialt skiftande miljöer. Avhandlingen undersöker detta i fyra artiklar. Den första artikeln är en semistrukturerad litteraturöversikt, där förutsättningar som möjliggör och begränsar Marin Fysisk Planering i Stillahavsområdet identifieras. Den andra artikeln undersöker hur Marin Fysisk Planering kan möta Fijis utmaningar inom havsförvaltningen. Den tredje artikeln undersöker hur Fijis process för Marin Fysisk Planering överensstämmer med ursprungsbefolkningars perspektiv på kustområden. Den fjärde artikeln utvärderar i vilken utsträckning Marin Fysisk Planering lämpar sig för att främja en transformativ havsförvaltning i Stilla havsområdet.

Resultaten visar att effektiviteten för Marin Fysisk Planering i önationer i Stilla havsområdet är beroende av robusta former för samverkan, grundade i möjliggörande ledarskap, tydliga rättsliga mandat, starka institutioner och ett socialt kapital som kan överbrygga formella och informella styrningssystem. Samtidigt präglas Stilla havsområdet av särskilda styrningsutmaningar, såsom centraliserad maktutövning som ett resultat av koloniala arv, begränsat aktörsinflytande, överlappande institutionella ansvarsområden och låg allmän kännedom om Marin Fysisk Planering. Dessa faktorer hämmar dess transformativa potential och riskerar att befästa uppifrån-och-ner-perspektiv.

Trots detta har Marin Fysisk Planering potential att bli ett transformativt styrinstrument i denna region, just på grund av Stilla havsområdets anmärkningsvärda ekologiska, kulturella och institutionella mångfald. Snarare än ett hinder skulle denna mångfald kunna tjäna som grund för en samarbetsinriktad, polycentrisk och adaptiv styrningsarkitektur, där öar, sedvanerättsliga institutioner och lokala organisationer fungerar som sammankopplade noder för innovation, lärande och resiliens.

I praktiken kräver en sådan transformation att sedvanerättsligt inflytande över havsområden erkänns juridiskt, att lokala samhällen ges resurser för meningsfullt deltagande, samt att gränsöverskridande organisationer och praktikgemenskaper stärks. Tillsammans utgör dessa åtgärder en möjlig väg för önationer i Stilla havsområdet, där Marin Fysisk Planering kan utvecklas bortom sitt nuvarande teknokratiska och procedurmässiga fokus och istället bli en mer relationell, inkluderande och adaptiv styrningsprocess, som kan förena ekologisk hållbarhet och ekonomiska ambitioner med kulturell legitimitet, jämlikhet och social rättvisa.